Heldag i skogen

I går assisterade jag Thomas, när han satte upp kontrollställningar inför tävlingar om några veckor.
Det var inte helt enkelt att ta sig till skogen. Vägarna vi cyklade på var bitvis täckta med is och snö, och i kanten var marken mjuk och lerig. Men allt går om man vill.
Flera av stigarna är fortfarande snötäckta, i synnerhet de där snön packats till skidspår. Men i skogen är det mest barmark, men undantag för mindre fläckar med snö i gropar och där solen inte kommit åt.

Gårdagen var den varmaste hittills i år, så det var ganska skönt att få svalka genom att trampa runt i den kylande snön när temperaturen närmade sig tjugo grader.

Jag provgick min nyaste ryggsäck – en ramryggsäck som jag fått av Thomas far. Den är stor, så jag fick plats med verktyg, stolpar och överliggare. Ju mer som låg i den desto bättre kändes det. Det mesta var bra, förutom att fästringarna plingade mot ramen. Thomas fick tyst på dem genom att trycka ut spriten, och det hjälpte en stund. Ska jag gå en längre vandring (och det vill jag gärna göra) ska jag se till att ryggsäcken är någorlunda tyst. Störande ljud gör mig både trött och irriterad.

Sådan här skog är lycka för mig. Det doftade solvarmt och renlaven frasade när vi gick över mon.

Jag har för stor terrängkännedom för att delta i tävlingsklass, men kanske kan jag springa en öppen bana om två veckor.

Efter flera timmar i skogen var vi klara. Precis när vi skulle hem pyste luften ur bakdäcket på min cykel. Jag pumpade upp det, men luften pyste ut direkt. Kanske hade slangen spruckit vid ventilen. Jag hade inte verktyg med mig, och orkade inte undersöka det närmare.

Thomas cyklade sakta bredvid mig, och jag ledde cykeln. Jag var trött och besviken. Men inte särskilt länge. Med Thomas sällskap kändes det ändå bra. Vi hade haft en fin dag i skogen, och det gjorde inget att det tog dubbelt så lång tid att gå hem som att cykla. Vi hade tid; tid att prata och fundera.

Jag uppskattar friheten i att ta mig fram med cykel, och jag vill kunna göra det utan täta problem. Jag blir så nedslagen när jag får punktering, eller när cykeln inte rullar som den ska. När det händer har jag ingen bra rutin att ta tag i problemen direkt. De punkteringsfria däcken har hittills varit bra, men det hjälper inte om slangen är dålig. Jag behöver lära mig hur jag kan ta hand om min cykel, så den mår och fungerar bra.

Annonser
Publicerat i Ute | Märkt , , , | 2 kommentarer

Barmarkssökande

Efter vinterns besvikelse, Nattvasan, hade jag tänkt undvika övermäktiga utmaningar. Men så ringde en före detta klubbkamrat och frågade om jag ville springa en sträcka i deras lag i orienteringsstafetten Tiomila.

Jag bad om betänketid, och funderade några timmar. Sedan valde jag att vara med. Det var för lockande för att avstå, och jag blev nog lite smickrad av att bli tillfrågad.

Tredjesträckan på 10, 9 kilometer var det jag hade framför mig. Sträckan kändes lång, men inte orimlig. Under vintern har jag ju sprungit flera långpass mycket längre än så, men problemet var att jag inte hade sprungit någonting i skog.

Tvivlen på min förmåga fanns där, med rätta. Jag skulle inte kunna förbereda mig på bästa sätt. En månad innan tävlingen låg snön tjock här i Mora.

Jag behövde mängdträning och skogslöpning. Men det gick ju inte att springa i skogen. Jo, jag försökte. Jag lämnade stigen och klev ut i skogen. Den iskalla och blöta snön gick över knäna. En minut framåt, och sedan tillbaka till stigen i samma steg. Mer blev det inte med den skogsträningen.

I början av april åkte jag till Småland. Där sprang jag ett långpass på de kala fläckar som gick att hitta i skogen där jag växt upp. Jag hade karta i handen, men eftersom jag hittar där brydde jag mig inte nämnvärt om den. Orienteringstekniken var nerprioriterad. Det viktiga var att få så mycket skogslöpning som möjligt.

Snön smälte så klart. Varje dag sjönk nivån, och mer och mer ris syntes.

När det var en vecka kvar åkte Thomas och jag till ett snöfrisäkert ställe, mellan riksvägen och Fudalsviken.

Där sprang jag intervaller i skogen. Fyra minuters snabb löpning, två minuters vila och så om igen. I ett sicksackmönster rörde jag mig uppför den svagt sluttande slänten.

Veckan innan Tiomila sprang jag två orienteringsträningar. Det var en svag uppladdning, men jag kände inte att jag kunde göra mer.

Hur gick det på Tiomila då? Jo, vårt lag lyckades bra. Vi kom i mål på en placering ungefär mitt i klassen – klart godkänt. Inledningen av mitt lopp gick knackigt orienteringsmässigt, men kroppen kändes ganska stark och pigg. Totalt är jag nöjd med mitt lopp, och det gav mersmak.

Publicerat i Träning & tävling | Märkt , , | Lämna en kommentar

Gröna prickar

Jag har en ovana att skriva saker på lappar. Där skriver jag idéer om sådant jag vill göra. De blir fler och fler, och det tar lång tid tills det blir något mer än ord på ett papper. Om det blir något.

Att måla prickar på ett plagg har hängt med mig länge, men nu är det gjort. Det blev ärtgröna prickar på ett vitt linne – perfekt till våren.

Jag gjorde en schablon av en tjock plastfilm, och målade med prickar med textilfärg lite här och där. Sedan fixerade jag genom att stryka på baksidan av tyget.

Nu ska jag försöka bli av med min ovana att samla på lappar. Kanske måste jag ändå fortsätta skriva lappar, för att slippa snurrande idéer i huvudet, men de ska inte få ligga länge. Jag ska sätta dem på anslagstavlan och ha ett slutdatum. Är det inte gjort då måste jag slänga lappen. Kanske funkar det.

Publicerat i Tankar | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vårtecken

Nu ligger det bara några små snöremsor kvar i dikena. Solen värmer skönt och vårtecknen avlöser varandra. Barn lär sig cykla och folk går utan jacka. Fiskmåsar skränar och tättingar kvittrar piggt. Blommorna slår ut – den ena sorten efter den andra: tussilago, blåsippor, backskärvfrö och vitsippor.

Den 19 april såg jag de första blåsipporna här i Mora. Det var vid Kristineberg, som jag tog en liten extra sväng förbi på väg hem från ett jobbmöte.

Tänk att något så litet och skört kan ge sådan glädje. Leende gick jag fram och tillbaka i slänten och hittade fler och fler, några ljust blå, några var starkt violetta.

Publicerat i Ute | Märkt | Lämna en kommentar

Läppsalva med bivax och kokosolja

Enkelhet är bra. Jag gillar okomplicerade saker, och speciellt recept med få ingredienser. Sedan något år tillbaka använder jag en läppsalva som jag gjort själv. Den består av bivax och kokosolja. Så enkelt är det, och den är enkel att göra.

Jag gör den direkt i en liten aluminiumburk med skruvlock. Burken ställer jag direkt på spisplattan och har lägsta värme på. Det brukar bli lagom med hälften bivax och hälften kokosolja.

När allt smällt kan man röra runt lite, sedan får salvan stelna. Blir den för mjuk kan man värma upp den igen och tillsätta lite mer bivax. Blir den för hård blandar man bara i mer kokosolja.

Man kan säkert använda någon annan olja om man vill det. Kakaoolja kanske.

Publicerat i Hemma | Märkt , , | Lämna en kommentar

Ett långpass till björkarna

En tisdag i mitten av april sprang jag ett långpass bort till Åmåsäng. Det är en ganska lagom tur dit och hem igen. Jag följer norra delen av Siljan så gott det går, på cykel- och gångvägar.

Badplatsen badade i solsken. Hit kanske jag ska ta en cykeltur i sommar.

Det är något visst med björkar om våren, innan löven slår ut. Kanske är det lövskogens ljus och de uppåtsträvande stammarna som lockar mig.

Jag trippade ut på skaren och såg en skidåkare staka sig fram ute på isen.

Där borta, bakom tallarna, på andra sidan sjön ligger hemma.

Jag tog samma väg tillbaka och kikade ner till min närmsta badplats, vid Sanda. Där var snön djup, och en liten ö hade dykt upp mitt i den kalla viken där Österdalälven flyter. Den där andra ön, Sandholmen, är en plats som jag gärna vill besöka någon gång.

Publicerat i Träning & tävling, Ute | Märkt , , | Lämna en kommentar

Våffelplättar

Med våren kommer fågelkvitter, fler ljusa timmar per dag, och Våffeldagen. Jag vill inte ha sådant som jag inte använder ofta, och särskilt inte elektriska apparater, så något våffeljärn äger jag inte (det finns ju icke-elektriska också, men något sådant vill jag inte heller ha). Men våfflor kan man ju bli sugen på ändå, och då kan man ju besöka ett kafé eller göra något som påminner om våfflor.
Två dagar efter våffeldagen blev jag så sugen på våfflor att jag gjorde en frasvåffelsmet och stekte den som plättar i en stekpanna. Det blev helt okej.

Publicerat i Ätbart | Märkt | Lämna en kommentar

Den sista skidturen

Nu finns det inte mycket snö kvar, med de som vill kan säkert fortfarande hitta spår att åka skidor i. Jag gjorde min sista tur den 17 mars.

Då åkte Thomas och jag Bjarnerundan, en över tre mil lång löprunda som hade spårats av skidgymnasiet.

Thomas fick en impuls på vägen hem efter ett badmintonpass. Jag var trött i kroppen, men hängde ganska snabbt på idén ändå. Jag tog med lite fika, och så åkte vi till skidstadion för att börja vår tur.
Efter flera knixiga krokar och långa, långa uppförsbackar kom vi upp till Rostberg. Där pausade vi en stund, och fyllde på vätska och energi innan vi fortsatte.

Den finaste platsen var en hög höjd på ett hygge. Därifrån såg man Orsasjön och flera berg runtomkring.

Solen började sänka sig, och vi hade långt var tillbaka. Vid Vika fanns det inget spår, så där gick vi en kilometer ner till en nedlagd järnväg. Där fortsatte spåret, och vi följde det ända fram till skidstadion. Turen blev 36,6 kilometer och den tog fyra timmar och femtio minuter.

Publicerat i Ute | Märkt , | Lämna en kommentar

Uppför och utför i Skattungbyn

Förra vintern åkte Thomas och jag utför i Kläppen. Det var första gången jag åkte med stålkantade skidor och slalompjäxor. Fötterna värkte, och jag kände inte att jag behärskade tekniken (vilket inte var konstigt eftersom jag aldrig testat förut – skidskola hade säkert varit en bra inledning). Jag har inte haft någon större lust att göra om det, även om jag var stolt över min utveckling och att till slut kunna klara röda backar.

I dag åkte Thomas och jag till Skattungbyn för att ta en tur på träskidorna – det känns mer som min grej. Snön låg tjock överallt i skogen, så det vara bara att kliva upp på vallen bredvid vägen och staka iväg.

Terrängen norr om Ore älv är kuperad, med höga slingrande åsar och djupa gropar – ganska olik de myrmarker vi åkt i tidigare i vinter.

Solen värmde skönt i början, och den vita snön bländade. Vi tog oss uppför branta backar, tittade upp mot bebyggelsen på andra sidan älven, och åkte ner på andra sidan.

Med hjälp av Mora-Nisse-metoden lyckades även farträdda jag åka utför (dock inte i de värsta backarna). Man håller längst ner på stavskaften och har stavspetsen framåt, så sitter man på huk och sticker ner händerna i snön när man vill bromsa. Enkelt och effektivt. Jag kan tänka mig att det blir lite värre att utöva den här tekniken om det är hård skare, men i den kalla och lätta snön fungerade det bra.

Vi testade slalomåkning med talltoppar som portar. Det var riktigt roligt, så vi gjorde det om och om igen.

En annan favorit blev att rulla snöbollar nerför en brant backe. De rullade fint och gjorde ett smalt spår i det tunna översta snölagret. Till slut stannade de någonstans långt där nere.

Tja, det var lite av det vi hittade på en dag som denna. Har du gjort något kul?

Publicerat i Ute | Märkt , , | Lämna en kommentar

Karlsmyren och Brunnvasseltjärnen

I lördags var kroppen trött och slö, så jag tackade ja till en skidtur med Thomas. Frisk luft och solsken borde ju pigga upp. Vi tog bilen mot Färnäs och Fåsåsvägen, och stannade mellan Fåsås och Ingärdningsbodarna.

Vi åkte ner mot en krokig del av Karlsån där det var öppet vatten. Jag blev rädd och vägrade åka över där det var snö, så vi svängde bort till vägen och en bro för att komma över ån.

Sedan letade vi oss fram till Karlsmyren. Då och då ställde jag mig med utsträckta armar och blundade upp mot solen, och njöt av sällskapet och att kunna åka i lagom takt.

Bland torrakor och långsamtväxande tallar blev jag långsamt piggare.

Neddragen tröja och mössan högt uppdragen för att få svalka i värmen.

Så kom vi till ännu en å, Brunnvasselån. Thomas åkte först över snötäcket, och efter viss tvekan tog jag fart för att hasta ikapp i hans spår. Isen höll, och jag pustade ut.

Det var så lugnt och stilla (förutom ljud från en avlägsen skoter).

Ibland såg vi något djurspår. Här hade en hungrig hare hoppat fram. Spåret ledde i sicksack från den ena barkgnagda tallen till den andra.

Norr om Brunnvasseltjärnen låg dessa mjuka kullar.

Vi rundade en skogsdunge i myren norr om Brunnvasseltjärnen och kom sedan tillbaka till våra skidspår. Då hade jag helt tappat lokalsinnet, och ville fortsätta söderut. Solen sken ju, så något hum om väderstreck hade jag ändå. Som tur var opponerade Thomas sig mot mitt förslag. Det räckte väl med ett varv. Jo, det höll jag med om och vände helt om. Men helt säker på att det var rätt håll blev jag inte förrän vi korsade en vinterled. Då kände jag igen mig.

Det gled ganska lätt i våra egna spår tillbaka, och vi kom ut ur skogen precis där bilen stod. Rundan blev 7,3 kilometer och tog 2 timmar och 26 minuter.

Publicerat i Ute | Märkt , , , | Lämna en kommentar