Levde jag livet?

I början av 2018 gav jag mig själv några ledord: tydlighet och leva livet. Hur gick det med det då?

Tydlighet
Jo, jag jobbade med att bli tydligare både mot mig själv och gentemot andra. Självklart misslyckades jag ofta. Jag vacklade i beslut och sa ja även gånger då jag var tveksam. Några gånger ledde det till att jag fick väl mycket att göra. Men jag gjorde även framsteg och sa nej oftare än tidigare. Huvudsaken är att jag försökte – och fortsätter försöka bli bättre.

Jag har börjat ge mig själv mer tid att tänka och göra saker. Jag lägger in marginaler, eller något slags fluff, mellan saker. I stället för att tro att jag ska hinna med tio saker på en dag, nöjer jag mig med en eller två. Jag sänker alltså kraven. När jag klarat av det jag föresatt mig kan jag lägga till något. Jag känner att jag mår så mycket bättre av det här förhållningssättet jämfört med att att ha höga ambitioner som jag aldrig når – hur mycket jag än kämpar.

Jag ber om betänketid i lägen då jag känner mig pressad. Jag ger mig själv tid att tänka efter vad jag egentligen vill. Genom att göra det då och då blir det lättare att i andra lägen fatta snabba beslut.

Med sorg kan jag se andra stressa och forcera fram saker. Hur de våndas och tvingar sig själva att nå upp till något ouppnåeligt. Jag känner igen mig själv i dem, men kan se på och tänka: Allt behöver inte gå så fort. Simma lugnt! Håll dig flytande.

Leva livet
När jag tänkte ut ledorden leva livet ville jag fokusera på det bästa i livet. Jag ville fylla livet med fler höjdpunkter och utmana mig själv att göra sådant jag aldrig gjort.

Jag tycker att jag lyckades ganska bra, och samlade på mig flera små äventyr. Tillsammans med Thomas åkte jag turer på träskidor i djup snö. Jag deltog i ett parskidlopp med någon jag aldrig hade träffat. En varm sommardag rodde båt på en blåsig sjö. Jag orienterade i svår stenig terräng, och kiknade av vågorna i havet vid Örnsköldsvik. Jag höstvandrade i norska högfjäll tillsammans med Thomas och hans bror, och promenerade i en den uttorkade Orsasjön.

Det var bara en början. Jag vill ta med mig leva livet genom det här året också, liksom jag håller fast vid ordning. Men det här året ska få ett eget ord också: snäll. Jag vill bli bättre på att vara snäll mot mig själv, och mot andra.

Några höjdpunkter från 2018


Ett långpass till björkarna


En skidtur på Lunkmyren


En Smålandstur


Stubbsand


Fjällvandring i Jotunheimen i september


Bananer, bananer


En sommarvarm dag i oktober

Annonser

Soltid

När det blev mer och mer vinter – och dagarna kortare – kändes det extra viktigt att komma ut mitt på dagen.

En solig dag, när morgonkylan flytt, lämnade jag mitt skrivbord och gick ner till sjön. Där låg isen tunn i kanten. På andra sidan böljade berg och dalar.

Jag slöt ögonen och kopplade bort alla bekymmer för en stund.

Långpromenad med tranbär

I slutet av november var det vintrigt. En dag gick Thomas och jag en långpromenad i skogen. Eller till skogen, i den och hem.

Det var frost överallt. På markens ris, och på grangrenarna.

Jag hade en nygammal anorak, som jag vunnit på en nätauktion.

Vi passerade Färnästjärnen, som numera är en myr. 1982 var det en tjärn (enligt en orienteringskarta från den tiden).

Jag fann några frusna, syrliga och friska tranbär.

Vi följde en stig där skidspåret gick förr. Numera svänger man över Färnästjärnen, om man nu kan kalla den det fortfarande.
Jag fotade frostig lummer, och sedan skuttade jag ifatt Thomas.

Några stjärnor och en elefant

När det närmar sig jul brukar en jultokig vän till mig anordna en pysseldag (som vanligtvis även inkluderar en uppsjö av juliga hemgjorda godbitar). I år kunde jag inte vara med, men ville ändå delta på något sätt.

I höstas träffade jag en kreativ släkting, som då ägnade sig åt origami. Hon vek mängder av femuddiga stjärnor i papper. Det ville jag också göra. Åtminstone några stycken. Instruktioner hittade jag här och här.

Pynt är inte riktigt min grej. Det är för besvärligt att hålla reda på, städa och fixa med. Men i år blev det ett enkelt pynt hos mig i alla fall. Inte särskilt juligt, men ändå lite.

Stjärnorna fäste jag på pinnar, som jag stack ner i en blomkruka. Om man får lust kan man blåsa på stjärnorna, då snurrar de fint.

När jag hade vikit några stjärnor ville jag ha en ny utmaning. Då lärde jag mig att göra en elefant. Instruktion till den finns här.

Eldrunda

Orienteringsklubben här har som tradition att anordna några eldrundor varje vinter. Det är ett tillfälle att träffas och träna ihop, och sedan kan man värma sig vid elden – och kanske grilla något.

Den 11 november arrangerade Thomas och jag en Eldrunda. Vi var i skogen där vi springer ganska ofta, och där jag brukar plocka blåbär, lingon och svamp.

Det regnade nästan ingenting, men det var fuktigt i skogen.

Ett tiotal springsugna kom till träningen, och de flesta var med i en masstart. Alla fick varsin karta med kontroller. Banan kunde anpassas individuellt, men tog man alla kontroller i rätt ordning blev det runt en mil fågelvägen. Några av deltagarna sprang hela banan.

Kontrollerna var inte markerade i terrängen med skärm, utan man fick svara på en 1X2-fråga i varje kontrollring. Till exempel: Hur hög är stenen? Hur brett är diket? Vilket träd växer närmast stigförgreningen?

Medan deltagarna sprang ordnade vi med elden.

Thomas hade huggit ved några dagar tidigare, och jag samlade lite småpinnar att tända med.

Elden värmde skönt.

Jag täljde några grillpinnar av röjda grenar som låg i ett dike. Klubben hade ordnat med korv, bröd, ketchup och flera sorters senap. Eftersom jag inte äter kött testade jag att grilla bröd med sötstark senap i. Det var riktigt gott!

Tältande i snö

I slutet av oktober åkte vi traditionsenligt till Småland för att delta i orienteringsstafetten Smålandskavlen. Thomas och jag hade varsin sträcka i ett lag i den öppna klassen.

Den tiden på året är det alltid svårt att veta om man ska ha vinterdäck eller inte. Vi hade sommardäcken kvar på bilen. Det var minusgrader när vi åkte hemifrån, men vägarna var inte särskilt hala. När vi hade kommit ner till Småland snöade det. Jag oroade mig för att något skulle hända, men Thomas verkade lugn och allt gick bra på vägarna. Vi kom fram till Asa, där årets tävlingar skulle avgöras.

Vi hade gott om tid att sätta upp tältet och bekanta oss med omgivningarna. Men plötsligt var det dags för mig att byta om. Jag skulle springa den första av två nattsträckor, och fick bråttom att ta på pannlampan och värma upp.

Jag hade tränat nattorientering en gång hemma veckan innan, men annars hade jag haft ett långt uppehåll med just den grenen av sporten. Det finns en tjusning (eller egentligen många) med att springa orientering på natten, men det är så mycket enklare att göra det på dagen. Och jag föredrar det enkla.

Jag sprang iväg i masstarten med alla andra lag i den öppna klassen och damklassen. De första kontrollerna gick bra. Jag fokuserade på att hålla koll på var jag var, samtidigt som jag hängde med i något av en klunga. Efter halva banan tappade jag bort mig. Oj, så dumt. Var var jag? Var var mossen? Var var sänkan? När visste jag senast var jag var? Andra sprang hit och dit, lampor lyste upp på avstånd, det fanns spår i snön. Jag försökte läsa in mig, och till slut lyckades jag med det. Över fem minuter senare kunde jag fortsätta till nästa kontroll.

Resten av banan gick bra. Jag växlade över till nästa nattsträcka, och gick till utomhusduschen. Det var snålt med vatten, och inte särskilt varmt heller, men det dög fint. Jag åt lite kvällsmat och sedan kurade vi ihop oss i tältet.

Andra gick utanför. Vi hörde dem avlägsna sig. Speakern slutade prata och musiken tystnade. Någon av arrangörerna gick fram och tillbaka på arenan en bit bort. Hans harklande hördes tydligt genom den tunna tältduken. Men snart lämnade även han tävlingsplatsen. Jag kunde ändå inte somna, utan låg och skrämde upp mig av alla ljud utanför. Lät det inte som ett vildsvin?


Några timmars sömn fick jag nog ändå. Natten var kall, men jag hade det varmt och skönt i sovsäcken. Tältduken var täckt med ett lager frost när vi vaknade. Det var dags för Thomas att springa den första dagsträckan. Han gjorde sig redo, och jag kokade varmt vatten till frukosten.

Thomas sprang bra på sin sträcka, och växlade över till löparen på den näst sista sträckan.

Vårt lag sprang bra. Jag hade den sämsta placeringen, och sedan klättrade de andra fyra uppåt i resultatlistan – några snäpp för varje sträcka. Slutresultatet blev en tolfteplacering bland 41 lag.

Andra före oss

Det har varit lite problematiskt med vår post de senaste åren. Vi har fått andras post, och vår post har kommit till någon annan. Ibland har det dröjt flera veckor innan vår post kommit fram till oss, vilket har orsakat diverse följder.

En orsak kan säkert vara oordningen på märkningen av alla postlådor, som hänger på en lång, lång rad vid hyreshusen. Men nu har jag piffat upp vår låda i alla fall.

Under vårt namn stod ett annat, och under det ännu ett. Jag skrapade mig bakåt i historien. Innan oss bodde det en E Sten i vår lägenhet, och innan dess stod det A Axelsson på postlådan. Det sista namnet var Jonsson.

Jag kommer inte så långt i mina funderingar, men det är liksom spännande att tänka att de där personerna, vilka de nu är eller var, har bott där vi nu bor. Vilka var de, hur länge bodde de där, hur såg det ut hos dem?

Nu, när vi har en ny fin skylt, fungerar posten mycket bättre. Vi har inte fått någon annans post på länge. Om någon annan fortfarande får vår post är svårt att veta.