En sommarvarm dag i oktober

Den 14 oktober var det som en försenad brittsommar. Termometern visade tjugo plusgrader och vintern kändes avlägsen. Thomas och jag tvättade bilden, och åkte sedan till Kråkberg för att gå en sväng i skogen.

Långa jeans var egentligen alldeles för varmt att gå i, men gick man inte för fort gick det an.

När vi närmade oss Orsasjön syntes några komma gående nere i vassen. Det var några personer och två hundar. De verkade gå där med lågskor utan problem. Människorna alltså. Hundarna hade inte skor, så vitt jag kunde se.

I alla fall blev vi nyfikna och släntrade nerför slänten till sjön. Jag var väl den minst nyfikna, och tvekade inför att gå långt ut genom den höga vassen.

Efter att Thomas gått före en stund, vågade jag gå först ut till det öppna vattnet. Därifrån syntes Våmhus och Orsa på andra sidan.

Där ute i vassen stod jag en stund och förundrades av ljuset och stillheten.

Det var en märkvärdig och märklig dag. Där nere vid sjön var det stilla och tyst – som om det vore en annan värld.

En makalöst varm och torr sommar har resulterat i ett väldigt lågt vattenstånd. Thomas berättade att det har gått att gående ta sig ut till en ö i sjön. Vi provade inte det, men vi kunde gå torrskodda där det annars brukar stå flera decimeter vatten.

Bland andra spår ville jag också visa att jag varit där.

Innan vi lämnade sjön lattjade vi lite med våra avbilder på sjöbottnen.

Annonser
Publicerat i Ute | Märkt , | Lämna en kommentar

Små svampar


Förra veckan gav jag mig av till skogen för att hitta några trattkantareller. Det finns ett svampställe intill en bäck. Jag sprang förbi där för många år sedan, under en orienteringsbana. Då kunde jag ju inte stanna och plocka, men jag noterade var det var och kom tillbaka dit vid ett annat tillfälle. Sedan dess har jag återvänt dit flera gånger.

För att hitta dit behövs några riktmärken (eller en karta). Karta hade jag i ryggsäcken, men ibland kan det faktiskt vara roligare utan den. Därför tog jag ut riktningen mer på känn. Från svängen på stigen, nerför en slänt, förbi ett surdrag och bort till en liten glänta i granskogen. Där började jakten.

Först såg det tomt ut, men snart såg jag fler och fler små hattar. Ja, de var små, nästan inte plockmogna (eller plockstora).

Svampplockare är jag lite då och då, men någon stor svampkännare är jag inte. Därför plockar jag bara några få och säkra svampar som jag känner igen. Det är gul kantarell, blomkålssvamp, trattkantarell och rödgul trumpetsvamp.
Trattkantareller (Craterellus tubaeformis).

Efter mer letande hittade jag några större exemplar, och samlade dem i en påse. De var kalla att ta i, och mina fingrar blev allt vitare. Emellanåt värmde jag händerna i armhålorna.
Innan jag cyklade hem värmde jag mig i solen en stund.

Det blev ganska många trattkantareller kvar i skogen Kanske växer de sig stora, kanske återkommer jag dit lite senare. De som följde med mig hem blev stekta och stuvade, och sedan lagda på mackor som gratinerades i ugnen. Mums!

Publicerat i Ute | Märkt , , | Lämna en kommentar

Bananer, bananer

I går var det lite av brittsommar. Luften var inte värst varm, men solen sken och värmde så gott den kunde. Thomas och jag åkte till Läde för att gå den med gula bananer markerade löprundan Bananna.

Efter några kilometer kom vi upp på Hökberget (Okbjär), vars topp ligger 390 meter över havet. I sydost stack kyrktornet i Mora upp, och inte långt ifrån Orsasjöns nordöstra strand lyste Orsa kyrka vit.

När stigen ledde neråt igen blickade vi ut mot Gopshusberget och Spjutmosjön. Det var en ny utsikt. Förra gången jag var där skymde träden mycket av sikten.

Stigen kantades av mogna lingon och blommande ris.

Björkarna lyste gyllene i eftermiddagssolen.

På Hökbergets norra sida, strax innan vi kom fram till fäboden Hökberg, var det frost på marken.

Vi kom ner till Spjutmosjön och såg Gopshusberget därifrån.

Ungefär halvvägs möttes vi av den tuffaste uppförsbacken. Mjölksyran steg i låren, och hjärtat slog extra fort när jag steg för steg tog mig uppåt. Hur hade det varit att springa uppför med en bergsbestigning i benen?

Efter den branta backen slingrar sig stigen tillbaka längs åsen bredvid Österdalälven till Läde.

Gesundaberget såg nästan ut som det gör hemifrån, bara något mindre och med en annan inramning.

Våra skuggor promenerade på skogen bredvid oss. Ibland nära, ibland på längre avstånd.

Bananerna var många. Varje hel kilometer markerades med en särskild banan och en tydlig siffra. Däremellan syntes bananer på stenar, stammar och skyltar.

Solen sjönk och luften blev kylig. Lädeån forsade i sänkan vänster om oss och motorljud hördes från Vasaloppsvägen när vi passerade tolv kilometer. Då var det bara 400 meter kvar.

Ett stort tack till Anna, som har markerat denna och många andra rundor runt omkring Mora.

Mer om Bananna
En somrigare tur på Bananna
Information om löprundan på moraoutdoor.se.

Publicerat i Ute | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Sandängarna runt

Förra helgen gick Thomas och jag en långpromenad hemifrån – till Sandängarna. För att komma dit passerade vi Österdalälven två gånger.

Sandängarna är som en ö i södra delen av Orsasjön, och det går en smal stig runt ön. Den är markerad med vita prickar motsols, och kallas Golfrundan. Terrängen är mestadels flack, men har inslag av några små kullar och åsar.

På en solig strand intill Ore älv stannade vi en stund. Vi kände på vattnet, satt i sanden och åt mackor, och pratade om hur det skulle vara att bo på andra sidan. Eller någon helt annanstans.

Från den norra delen av Sandängarna kan man se ut över Orsasjön och bergen norr om Orsa.

Solens ljus silades vackert genom gullövade aspar och björkar.

Golfrundan
Plats: Sandängarna i Mora
Längd: 6,4 km
Markering: Vit prick målad på träd.
Start: Golfrundan går motsols runt Sandängarna. Rundan startar vid en skylt intill bostadsområdet Tuvan, mellan tennisbanorna och älven. Vill man gå andra hållet kan man följa Sandängsturens markering i form av en träplatta och en vandringssymbol. Man kan då utgå ifrån en grusplan väster om fotbollsplanerna vid Vasaliden.
Läs mer på moraoutdoor.se.

Publicerat i Ute | Märkt , , | Lämna en kommentar

Fjällvandring i Jotunheimen i september

En fjällvandring på hösten har blivit något av en tradition i vår familj. Det här året skulle den göras tillsammans med Thomas, hans bror och dennes två hundar. Tre eller fyra dagar skulle vi gå – men var? Inledningsvis lutade det mot Norge, men väderprognoserna oroade när de visade på kyla och regn (eller snö). En plan B utformades: att vandra runt sjön Rogen i Härjedalen. Det skulle visserligen regna där också, men eftersom det ligger lägre skulle vi inte vara lika utsatta. Detta funderade vi på medan vi pratade om packning och mat. Den skulle ändå bli densamma.

Packning och mat
När man ska bära allt är det bra att tänka på vad man har med sig. Fjällvandring har de senaste åren blivit ett återkommande tema, som både Thomas och jag pratar och funderar över. När hösten närmar sig blir det mer aktuellt.

Några veckor innan resan tittade jag på mina tidigare packlistor och sparsamma analyser. Mycket av utrustningen kunde jag kopiera från förra vandringen. Kängor, byxor, regnkläder, t-shirt och tröja, mössa och vantar, sockar och sovsäck. Men vad skulle jag ha för mat? Jo, det fick bli ett beprövat kit med fyra olika mål per dag: müsli, energibitar, knäckebröd med ost, och soppa med couscous (plus en liten burk salta jordnötter som reservmat). Till det behövde jag spritkök, en flaska och en sked.

Jag tycker om att fixa en del själv, så jag blandade och rostade müslin av havregryn, havreringar, valnötter, dadlar, solroskärnor och salt. Energibitar gjorde jag i två varianter: en som har fått namnet bounty (med dadlar, kakao och kokos), och en med blåbär och kardemumma. Knäckebrödsdegen innehöll bland annat rågkross, havregryn, solroskärnor och sesamfrön. Jag kavlade ut degen och skar lagom stora bitar utifrån en mall, så de passade perfekt i ett tomt mjölkpaket. Kantarellsoppa i pulverform köpte jag färdig. Till den hade jag couscous i fullkornsmodell.

Dagen före avresan såg väderprognoserna något bättre ut, så det blev en resa till Norge för att vandra tre och en halv dag i Jotunheimens nationalpark.

Resan till Norge
Vi (det vill säga jag, Thomas, hans bror och två hundar) åkte bil från Mora mot Idre på eftermiddagen fredagen den 7 september. Gränsen till Norge korsade vi mellan Flötningen och Drevsjö. Jag hade en utskriven karta med vägbeskrivning från det norska vägverket och försökte hänga med på den. Men ganska snart gav jag upp, för bilens GPS valde en annan väg. Så den fick fortsatt berätta vart vi skulle, på tyska och franska, men främst på engelska. Det blev skymning och mörkt. Vägskyltarna talade om allt färre kilometer till Trondheim, vilket oroade mig. Av den norska geografin har jag sannerligen mer att lära, men så mycket vet jag att Trondheim ligger ungefär i höjd med Östersund. Vi skulle ju nästan bara rakt västerut in i Norge, lite norrut, men inte så långt norrut. Det kunde väl inte vara rätt?

Så här i efterhand, när jag har tittat på en digital och inzoomningsbar karta, har jag sett att vi på något sätt kom till Innset, och i Ulsberg åkte vi söderut. Vi passerade Oppdal, Driva, Hjerkinn, Dombås, Sel och Lom. Från väg 55, eller Sognefjellsvägen, svängde vi vänster in på Visdalsvegen. Mörkret slöt sig tätt inpå bilen och vägen framför oss tycktes smalare ju längre vi åkte. Den blev krokig också, men till slut kom vi fram till Spiterstulen, någon gång efter midnatt. Vi satte upp tälten på en någorlunda plan gräsplätt, och innan jag kröp ner i sovsäcken såg jag någon komma med pannlampa nerför en osynlig bergsslänt på andra sidan älven. Till en början såg det ut som en skinande stjärna högt upp, eller möjligtvis en mast av något slag, men när den började röra sig insåg jag att så inte var fallet. Jag sov inte mycket den natten. Det blåste starkt, regnade och tältduken fladdrade. Sovsäcken värmde, men det drog in lite kall luft.

Första vandringsdagen – 8 september, Spiterstulen–Hellertjønne
På morgonen var det spännande att blicka ut över den nya omgivningen. Vi befann oss alltså i Spiterstulen, en turiststation 1106 meter över havet i Oppland fylke, det enda av Norges fylken som varken har kust eller gräns mot något annat land. Älven Visa forsade fram i Visdalen, och det var den vi skulle följa motströms söderut i början av vandringen.

Vi passerade den bemannade turiststationen och gick förbi en sovstuga som bar mitt namn. Snart hittade vi början av den T-markerade leden.
Himlen var mulen och det var svårt att veta om regnkläderna skulle vara på eller inte. Jag känner mig inte särskilt klädsam i regnkläder, men ibland blir det ett måste och man får låta det praktiska gå före det estetiska.

Sol, sol, sol
Leden delade sig och vi vek av in i Urdadalen. Regnet blev tätare och regnstället klarade inte helt att hålla vattnet utanför. Kameran fick ligga trygg i ryggsäcken. Blåsten tilltog när vi kom över ett krön. Då tittade jag bakåt och upptäckte att Thomas inte var där. Jag väntade för att se om jag skulle få se honom, men när han inte dök upp ropade jag hans namn. Inget svar. Vad hade hänt? Jag vände om och gick uppför slänten igen. Då mötte jag honom snart. Han hade bara stannat för att byta kläder. Puh, så skönt att det inte var något värre. Vi fortsatte vår vandring tillsammans, och jag upprepade orden sol, sol, sol för mig själv, som ett mantra för att regnvädret skulle ge sig av bort.


När vi kom fram till en bra tältplats var jag blöt på framsidan under regnkläderna och började frysa. Thomas satte snabbt upp yttertältet medan jag lufsade runt, runt för att få upp värmen. Så bra att man kan hjälpas åt.

Snart kunde jag huttrande kura inne i tältet och ta på mig torra kläder. Plötsligt verkade det bli lite bättre väder. Jag blev på bättre humör, och det var så skönt att få upp värmen igen.

Jag gick runt på vår nya boplats och hittade ett fint vattenfall. Vattnet rann ut i sjön Hellertjønne alldeles intill våra tält.

Röda blad av ripbär lyste fint tillsammans med renlav och kråkbärsris.

Märkligt nog var det uppehåll ett bra tag. Det blåste, och solen tittade faktiskt fram några få minuter på kvällen. Vi plockade med allt som blivit blött, och hängde upp det på tork. Jag gick runt med regnjackan ut-och-in. Kläderna hann torka ganska bra innan nästa regnskur föll.

Tältet, förresten, var helt nytt. Vi hade bara satt upp det hemma, inne i lägenheten, innan vandringen. Kanske gjorde vår ovana att det tog lång tid, men med övning blir vi säkert snabbare. Det är ett kupoltält från Hilleberg, någon storlek mindre än det tidigare tunneltältet Stalon. Det nya tältet heter Unna, och det är lättare, tål vind lite bättre och är lite trängre – men det kändes lagom för oss två, och jag upplevde att luften inuti blev varm fort.

Andra vandringsdagen – 9 september, Hellertjønne–Memurubu
Det blåste på natten, men då frös jag inte. Thomas och jag hade nämligen våra sovsäckar ihopkopplade, så det var varmt och skönt.

På morgonen var bergstopparna omkring oss pudrade med ny snö.

Vi fortsatte vår vandring på leden, och vek av mot Memurutunga innan vi kom till Storådalen.

Thomas pekade ut riktningen.

Efter en tuff stigning hade vi en kort matpaus på stående fot i solsken.

Vi hade följt Storåe och sedan klättrat några höjdmeter upp, så vi befann oss på ungefär 1400 meter över havet. Hellertjønne syntes högst upp i dalgången bakom oss.

En tunn dimma kom svepande, jagande efter oss. Regnet föll, och blåsten var kall, men vi höll oss varma medan vi gick kilometer efter kilometer.

Mina krafter sinade medan vi följde den långa stigen. Jag orkade inte hålla jämna steg med de andra hur jag än försökte. Vi tog en kort paus och sänkte tempot lite.

En stund efter dagens tredje mål orkade jag mer, och när jag kikade ner på sjön Gjendes turkosa vatten 300 meter nedanför blev jag glad och förundrad. Jag har sett turkost vatten förut, men det här var så mycket på en gång.

Enligt kartan skulle vi fortsätta leden ut på Sjugurdtinden för att komma till Memurubu. Vi såg husen nere i dalen till vänster om oss, men stigen verkade försvinna rakt ut i sjön, fast högt ovanför vattenytan.

I serpentinsvängar gick vi sakta utför. Mina knän värkte fastän jag försökte att gå i sicksack.

Vi passerade Memurubu och började leta tältplats en bit upp i sluttningen. En eldplats och några stenar vid en plan gräsyta vittnade om att andra hade bott där före oss. Vi satte upp tälten och förberedde våra kvällsmål. Jag kokade vatten till soppa.

En så här fin kvällsvy har man inte så ofta.

Vad vi inte tänkte på när vi valde tältplatsen var att det var en sluttning ovanför oss. Under natten som följde regnade det mycket, och på morgonen hade vi pölar runt vårt tält. Thomas brors tält verkade stå i en grop med vatten. Dessutom hade Thomas väckt mig på morgonen och sagt att han inte mådde bra. Han hade ont i huvudet och magen. Vad skulle vi göra?

Tredje vandringsdagen – 10 september, Memurubu–Glitterheim
Thomas bror kunde inte stanna med blöta saker. Hans hundar frös, så de tre gick vidare. Vi bestämde att vi skulle ses vid bilen på eftermiddagen nästa dag. Hur vi skulle ta oss dit visste vi inte då.

Skulle vi försöka ta oss ner till turiststationen vid Memurubu och ta båt därifrån? Vart skulle vi komma då? När gick båten? Efter en stund ville Thomas ändå försöka gå, långsamt vidare. Vi packade våra saker och lämnade vattenpussarna bakom oss, någon timme efter Thomas bror. Det var en brant stigning uppför, så det var skönt att gå långsamt. Jag plockade blåbär och lingon till Thomas. Några mjölon blev det också. Han blev lite piggare, och kanske hjälpte det fina vädret.

Solen sken när vi kom till den södra delen av den långa sjön Russvattnet.

Jag fick låna Thomas gula fina mössa, och var ju hur glad som helst för det.

Thomas gick före och jag mumsade på mina energibitar medan jag traskade ikapp. Vi passerade ett vattendrag på en tunn aluminiumbro, och jag funderade på hur vi skulle ta oss över nästa å, Blåtjønnåe.

Det gick lätt. Det var en rejäl träbro över de kraftfulla vattenmassorna under.

Det blev varmt att gå uppför, så vi stannade och lättade lite på klädseln. Vi följde dalen där Blåtjønnåe rusade fram, och i slänten på andra sidan såg vi några får. Ett av dem hade en skälla, som plingade för varje rörelse.

Solen värmde, men vinden var sval när vi kom till sadeln mellan Vestre och Austre Hestlægerhøe. Vi stod 1685 meter över havet och såg bort mot Glittertinden med dess bre (glaciär på norska). En av de tidiga planerna var att gå via Glittertinden tillbaka till Spiterstulen, men det kändes inte alls lockande. Snarare verkade det som en urdålig plan med tanke på väderförhållandena. Det soliga och sköna vädret omkring oss var visserligen lovande, men över bergstopparna runt oss gled mörka moln.

Dalen ner mot Blåtjønnin i sydväst.

Oändligt stenig mark under mina kängor.

Thomas fick åter matlust och njöt av en chokladboll.

Jag posade och kände mig fri som en fågel. Apropå det kvittrade en stenskvätta glatt och välkomnade oss till det stenrika landskapet. Vi såg väldigt få djur under vår vandring, så de få inslagen av andra väsen förgyllde upplevelsen.

Ett skutt med Glittertinden, Norges näst högsta berg, i bakgrunden.

Sten efter sten efter sten. Hur många miljarder stenar finns det? Vad är en sten och vad är ett gruskorn, eller ett block eller ett berg?

Ibland blev jag matt av all sten. Den verkade aldrig ta slut, och jag längtade efter att gå på en mjuk grästäckt stig.

Underlaget blev lite bättre när vi kom ner i Veodalen. Vi passerade ett brett vattendrag på en gungig hängbro och kom snart till bebyggelsen vid Glitterheim. Där slängde vi några sopor, och klurade på om vi skulle bo där en natt, eller köpa något att äta. Thomas halva matförråd var kex, men de visade sig smaka illa och var otjänliga. Kanske berodde hans illamående på det. Men vi fortsatte vidare.

Vi visste inte var Thomas bror var, men jag hade sett flera spår efter de båda hundarna. I den fuktiga leran på marken syntes både små och stora tassmärken under dagens vandring. Så vi visste att de gått där vi gick. När vi vid Glitterheim valde att gå den södra, inte lika branta vägen mot Spiterstulen, såg jag ytterligare några tassmärken. Det bådade gott.

Det var fortfarande några timmar av ljus kvar, men det blåste stark motvind och regnet närmade sig snabbt. Vi gick i en dalgång mellan Ryggjehøe och Styggehøe, och hade kommit cirka två kilometer från Glitterheim. Det fanns inte mycket att hitta lä bakom. Vi drog oss ner mot vattnet och bestämde oss hastigt för att här får det bli. Vinden tog i och rev i den tunna tältduken. Jag tvivlade på om det skulle gå att sätta upp tältet, och hur vi skulle klara oss i ovädret. Vi hämtade stenar att förankra tältet med, och kanske avtog vinden något. Vi kröp in och kände oss nog lite lättade.

Smattrandet av regnet tonade ut något, och jag hämtade vatten till kvällens soppa. Hur skulle natten bli? Jag sov nog lite då och då. När Thomas gick ut mitt i natten vaknade jag, och tittade ut. Det var den mest fantastiska stjärnhimmel jag någonsin sett. Det fanns inget annat ljus, bara ett myller av stjärnor högt, högt ovanför. Trots den klara himlen föll ett lätt regn, som en dimma som drog genom dalen.

Fjärde vandringsdagen – 11 september, Glitterheim–Spiterstulen
På tisdagsmorgonen vaknade jag av ett upprepat pipande klockan 05.45. Jag hade ställt mitt sportur för att vi skulle komma iväg tidigt. Det var lite kyligt, och jag blev varm av att bära bort de tunga stenarna till deras legor. En av dem vägde säkert runt 15 kilo, och värmen spred sig snabbt i kroppen av ansträngningen.

Thomas fick ett litet försprång medan jag klädde på mig det sista. Snart kom jag ikapp honom uppe på leden. Jag åt müslin medan jag gick, och Thomas fick lite också. I efterhand fick vi veta att Thomas bror måste ha tältat någonstans väldigt nära, och gett sig av bara en kort stund innan oss.

Vinden vände
Den var den sista dagen med vandring, men målet var långt bort. Vi gick upp mot Vesleglupen med vinden i ryggen. Vinden hade vänt under natten, och blåste nu från öster och gav oss lite lättare steg framåt. Stora stenblock täckte marken, men leden var underligt nog ganska lättgången uppför. Någon, eller några, (förmodligen jättar) hade lagt i ordning stenar, så bitvis var det som en jämn och smal väg att gå på.

När vi kom till sjöarna mellan bergen Veopallan och Ryggjehøe gick vi i ett stilla snöfall. Lätta snöflingor dalade ner, och det rådde en otrolig tystnad där uppe. Jag tittade mig förundrad omkring och hörde snart en fågel kvittra magiskt vackert. Den satt någonstans bland stenarna och lurade på oss.

Vi följde kanten på sjöarna. Med försiktiga steg klev vi på de hala stenarna. En tunn hinna av is grumlade vattenytan. Leden gick alldeles intill vattnet, bland stora block eller på släta stenar i rad, med vatten på alla sidor. Ibland halkade någon av oss till. Då tog vi det ännu försiktigare.

En väldig stenterräng öppnade sig framför oss. Vi hade kommit till Skautflye. På kartan såg det lättgånget ut. Det var det inte. Laven på stenarna var förrädiskt hal. Thomas ramlade framför mig. Med vandringsstavarna och ryggsäcken föll han liksom sakta åt sidan, och blev liggande bland vassa stenar. Som tur var gick inget sönder.

Vi upptäckte att de bruna sandstenarna var säkra att gå på. De var få, men de ingav ett visst hopp. När vi passerade en bäck stannade vi kort för en vattenpaus. Det sluttade svagt utför och vi närmade oss ganska snabbt målet för dagen (ett av dem – det andra var ju att komma ända hem).


Så kom vi åter till dalen där Spiterstulen låg. Stigen slingrade sig utför, och när mina knän ömmade den sista biten fick jag låna Thomas vandringsstavar. De var väldigt bra, inte bara då, utan även när vi vid ett flertal tillfällen skulle korsa djupa och breda åar. Då lånade jag dem för att stabilisera mig och ta mig över torrskodd.

Vi kom fram till Spiterstulen några minuter innan klockan 12, och återförenades snart med Thomas bror. Snart gav vi oss av igen, med bil hemåt. Nu i dagsljuset såg vi omgivningarna. Vi följde Gudbrandsdalen och passerade Otta och Vinstra. Innan Ringebu svängde vi norrut, enligt beskrivningen från norska vägverket, och åkte över Venabygdsfjellet, och vidare via Sollia till Atnadalen, Koppang, Åkrestrømmen och Drevsjø. Så var vi snart i Sverige igen.

Karta
Den röda linjen visar vår vandring. Start i Spiterstulen och sedan motsols runt. De röda punkterna visar våra tältplatser.

(Klicka på kartan för en större version)

Fjällflora
När vi var i Småland förra gången fick jag en fjällflora av Thomas far. Den hade jag inte med mig under vandringen, men både inför och efter resan läste jag i den.

Illustrationerna är detaljerade och underbart fina. Det är lätt att känna igen dem från boken när man ser dem i naturen. Beskrivningarna innehåller bland annat fyndplatser av arterna, och flera av växterna har hittats i Jotunheimen.

Trots den steniga marken, eller kanske tack vare den, tittade jag mycket neråt. Jag har en vana att göra det, även när terrängen inte kräver det. Det är inte möjligt att lista allt jag såg i Jotunheimen, och jag kunde inte heller identifiera allt jag passerade, men här följer en lista med ett litet urval:
fjällglim, Silene acaulis
lappljung, Phyllodoce caerulea
slåtterblomma, Parnassia palustris
fjällkattfot, Antennaria alpina
ripbär, Arctostaphylos alpinus
lingon, Vaccinium vitis-idaea
blåbär, Vaccinium myrtillus
mjölon, Arctostaphylos uva-ursi

De vetenskapliga namnen står med kursiv text. Det första, släktnamnet, anger en grupp av arter som anses vara närbesläktade. Ett släkte kan ha en eller flera arter. Det andra, artnamnet, eller artepitetet, anger en egenskap hos arten eller hedrar minnet av en person.

Jag blev mest glad över att se fjällkattfot medan vi gick upp till Vesleglupen. Sedan såg jag en ensam slåtterblomma med skira vita kronblad i en fuktig myr också. Det var särdeles fint.

Fågeln jag såg flyga kvickt bland stenarna mellan Vestre och Austre Hestlægerhøe, var för mig namnlös när jag såg den, men den hade ett tydligt kännetecken – de vita och svarta stjärtfjädrarna. Efter lite bläddrande i Fåglarna i färg hittade jag den – stenskvättan (Oenanthe oenanthe).

Publicerat i Äventyr, Fjällvandring, Ute | Märkt , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Orientering i Grövelsjöfjällen

I början av augusti sprang Thomas och jag fyra orienteringstävlingar vid skogarna nära Grövelsjön. Det började med en prolog i vildmark på en ny karta i Nybo.

Sedan fortsatte det med tre tävlingar med utgångspunkt från Lövåsen.

Vy mot de norska fjällen och Rendalssølen (Drottningen).

En spegelblank tjärn alldeles intill vårt tillfälliga boende i Björnliden.

Jag gick en kvällspromenad och kikade på bland annat en lavtäckt sten med ett barr på.

I en myr växte Kung Karls spira (Pedicularis sceptrum-carolinum).

Jag plockade en handfull goda blåbär (Vaccinium myrtillus).

Fjällskogen kändes trollsk och lite mystisk.

Himlen mulnade och regnslöjor drog förbi längre ner i dalen.

Efter några regnskurar spirade gräset grönt.

I bäckarna porlade friskt och kallt vatten från bergen.

På vägen mellan vårt boende och tävlingen passerade vi en äng med ängsull (Eriophorum angustifolium).

Thomas granskar kartan efter den sista tävlingen.

Så var det äventyret över. Vidare mot nästa!

Publicerat i Träning & tävling, Ute | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Stubbsand

I slutet av juli åkte Thomas och jag till Örnsköldsvik för att springa orientering. Men en dag var det ingen tävling, så då åkte vi på en utflykt till Stubbsand. Vi vandrade barfota på varma klippor, såg massor av stenar i olika former och färger, svalkade oss i det ljumma havet och gick nästan vilse.

Björkarnas löv skiftade redan i gult, och blåbärsriset var rödbrunt av sommarens torka. Vi gick ut på Reveludden.

Där kunde man blicka ut över Bottenhavet.

Klipporna var så släta, varma och sköna att gå på.

I ett prång satt vi och bara njöt av sommaren och livet.

Sedan lekte jag i vågorna och kiknade när vågorna med stor kraft rullade mot mig. Det var något av det häftigaste jag varit med om.

Lite vågsurfing. Typ. Den nya solhatten kom till användning.

Vi följde havet och tog oss mot sandstranden vid Stubbsand.

Där låg vi en stund i solen, och sedan simmade vi runt i det runt 25 grader varma vattnet.

När vi hade latat oss en stund gick vi vidare till andra sidan av viken, till Tennudden. Där började en stig som bland annat ledde förbi en klipphäll med labyrinter. Sedan tappade vi bort oss och såg inga markeringar på ett bra tag. Vi följde havet och sedan vek vi av rakt genom skogen lite på måfå. Där växte det goda blåbär.

Från ett berg i skogen såg vi några hus vid Tennviken, och snart kom vi på en blåmarkerad sidostig. Snart kom vi tillbaka till den lite större Lotsstigen, och snart var vi där vi kände igen oss igen.

Den rödmarkerade Lotsstigen går mellan Stubbsand, Skagshamn och Skeppsmaln på Skagsudde. Den följer delvis en gammal gångstig som lotsare använde den förr för att ta sig till från Skagshamn via Tennviken och Stubbsand till Mattjäl och vidare därifrån med båt för att utföra lotsuppdrag i fartygshamnarna i Örnsköldsviksfjärden.
Från Stubbsand till Tennviken är det 2,2 kilometer. Går man hela vägen, från Stubbsand via Tennviken och Viarsundet till Skeppsmaln, blir det en tur på 5,8 kilometer. Jag har inte gått mer av stigen, men kan rekommendera en tur till Skagsudde. Det är en fyrplats och intill ligger fiskeläget Skeppsmaln. Där är det fint att vandra bland klipporna och titta på havet.

Mer om Lotsstigen
lotsstigen.se

Publicerat i Äventyr, Ute | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Några dopp i juli

Det är dagjämning, vilket innebär att dag och natt är lika långa. Man kan också se det som att dagarna nu blir kortare, eller mörkare, eller att natten erövrar dagen. Men alla dagar är lika långa, de har lika många sekunder, minuter och timmar. Natt följer dag, och tvärtom. Jag låter tiden gå, och drömmer mig för en stund tillbaka till några av sommarens bad.

Den 7 juli var Thomas och jag i Rättvik för att hälsa på min morbror med fru och katt. De hade husvagnssemester där. Vi fick se en digital version av min morbrors museum. Han har samlat, och samlar, gamla föremål, apparater och maskiner. För mig som gillar gamla saker var det väldigt intressant. Dagen var varm, och vi hade badkläder med oss, men kvällen blev sval och något bad lockade inte när det väl var tid för det. Så det blev ett icke-bad. Men vi kände på vattnet med händerna innan vi åkte hem.

Den 15 juli var en väldigt varm dag. Temperaturen höll sig över 25 grader, vad jag minns. Solen sken från en klar himmel. Thomas och jag skulle springa en bana i Evertsberg, en bana som han sprungit flera gånger tidigare. Inga kontroller, bara en karta, och så tog vi varannan kontroll. Men först badade vi i Skepphussjön för att svalka oss. Jag doppade mig med underkläderna jag skulle springa i, och blötte även pannbandet. Det var ett knep jag använde flera gånger under sommaren, för att hålla mig någorlunda sval ett tag. Under banan hittade vi saftiga och mogna hjortron i myrarna. Vi smaskade i oss flera av dem, och blev nog lite piggare av energin. Efter orienteringen var det skönt att bada igen. Det var en dag utan måsten, då vi satt på bryggan tills vi torkade, och sedan tog vi åter ett dopp för att få svalka.

Den 23 juli var Thomas och jag i Örnsköldsvik och sprang Sveriges största orienteringstävling, O-ringen. Vi tävlade mot varandra i en klass öppen för alla. Efter springandet cyklade vi till havet vid Nyänget. Vågorna svepte mot stranden och det sög mjukt i magen när jag gick ut i den lena sanden. Jag låg och flöt en stund, och lyssnade på lugnande och ideliga bruset.

Den 28 juli var vi på väg hem från Örnsköldsvik. Det var helmulet när vi kom till Hudiksvall, men varmt och lämpligt badväder. Vi pausade i körandet och simmade runt en stund vid Malnbadet. Jag höll mig mest innanför en lina fästad i bojar. Där utanför sluttade det brant utför. Något piggare av badet fortsatte vi hemfärden.

Publicerat i Ute | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

En Smålandstur

Några gånger om året bara måste jag åka till Småland. Det kan vara när min vänlängtan är fylld till bredden, eller när jag vill träffa min familj, eller se hur bygden förändrats (eller inte). Ibland behöver jag bara andas annan luft och komma bort – för att kunna komma hem igen. Jag känner mig nog lite hemma där också, men den känslan har suddats ut med åren jag bott i Dalarna.

I slutet av juni var vattnet varmt och kvällen ljum. Några vänner hängde med mig ut på en klar sjö i mina uppväxttrakter. Med tiden blev det lugna vattnet vågigt och vi fick kämpa oss fram med åror och paddlar. Vi kom inte så långt, men det gjorde inget. Det blåste friskt när vi dukade upp picknick på en bergknalle, och när vi skulle tillbaka hade vi i alla fall lite medvind. Jag ser fram emot att göra fler liknande utflykter.

De varma dagarna krävde flera bad. Ett blev i Madkroken, när vi var på väg till Växjö.

Den torra och varma sommaren resulterade i vattenbrist i många marker. I ett dike i skogen i Åseda såg det ut så här.

Thomas och jag arrangerade motionsorientering i början av juli, och när jag hängde ut skärmar var det helt torrt i diket.

Men blåbär, om än små, växte i alla fall, och mognade. De doftade så gott i solskenet.

En kontroll vid en sten.

Och en annan vid änden på en göl.

Känner jag mig hemma här i Mora då? Tja, någorlunda. Jag hittar ganska bra här, har favoritplatser och trivs bra. Men mest hemma känner jag mig ändå när jag umgås med Thomas, eller andra jag tycker om. Då spelar platsen inte så stor roll.

Publicerat i Ute | Märkt , | Lämna en kommentar

Några kontroller i skogen


I mitten av juni var blåbärsriset ljusgrönt, och ängsklockor, midsommarblomster och prästkragar blommade för fullt. Då cyklade jag bort till den närmaste skogen för att besöka några Hitta ut-kontroller.

Hitta ut är ett friskvårdsprojekt som arrangeras på flera orter runt om i landet. Här i Mora är det orienteringsklubben som har kontroller ute från maj till och med oktober (starten fick skjutas upp nästan två veckor på grund av att snön låg kvar så länge).

En av kontrollerna låg på en höjd precis intill elljusspåret.

När jag hade noterat de två bokstäverna från stolpen stod jag en stund och blickade bort mot de böljande backarna, där jag åkte skidor flera gånger i vintras. Det är så härligt att glida fram där, från kulle till kulle – med bara några staktag kommer man upp på nästa.

Sedan följde jag en smal stig tillbaka till cykeln.

Så kom jag till en stugknut. Där fanns också en kontroll, och det doftade milt och sött av linneor.

Det kändes lite som om de liksom växte där för min skull. Jag hukade mig ner och inspekterade de små skira klockorna. Linnea (Linnaea borealis).

Sedan fortsatte jag genom blandskogen för att finna fler kontroller.

Då fick jag sådant spring i benen att jag inte kunde låta bli att rusa runt en stund.

Publicerat i Ute | Märkt , , , | Lämna en kommentar