Dag 6 – Snåltjentjaernvie till Långsådalen via Gruvfjället

Lördag den 26 september

Någon fibbla.

Det blev en lugn morgon. Tältet var helt torrt när vi packade ihop det efter frukosten. Vi lämnade vår packning vid granarna, och gick en kortare tur upp på topparna för att kunna se ner mot Stor-Mjölkvattnet.

Några hundra meter över Stor-Mjölkvattnet.
Ögonlocken svullnade upp av de tidigare dagarnas hårda vind.

Det blåste friskt, och Thomas och jag var svullna i ansiktet av vinden tidigare dagar. Jag hade ryggsäcken med för att kunna lägga kläder i den om jag blev för varm. Men vi stannade ofta för att titta på utsikten eller för att äta hjortron, så då var det skönt att behålla alla kläder på. Vi rundade Aarhtsvaajje och kom tillbaka till vår lägerplats.

Där hade vi en ny valsituation. Var det nog nu? I så fall kunde vi gå ut till vägen och gå mot bilen direkt. Men vi ville vandra mer. Vi tog på oss våra ryggsäckar, och gick upp mot Gruvfjället.

Höstfärgade ripbär.

Nu var det tyngre att gå, och det blev varmt i den branta stigningen. Söder om Gruvfjället skulle vi komma till en stig. Vi såg den inte, men enligt gps-positionen i Thomas väns mobil skulle vi vara på den, eller väldigt nära. Vi fortsatte i riktning mot bilen. När vi kom till en höjd gick det att med god vilja ana en stråk. Och där fanns en stig, i alla fall över kullen. Där kvittrade två lavskrikor kamratligt. Men efter kullen låg en långsträckt myr, och där var alla spår av stig borta.

En tjusig tall någonstans i en vindlande myr.

Jag lånade Thomas kompass, och höll riktning nordväst mot Långsådalen. Nu var jag trött, men då jag tyckte mig höra motorljud ökade jag farten. Kanske var vi nära en väg? Vi kom ut i en öppen gata i skogen. Min karta visade en kraftledning. Det var en gammal ledningsgata, inga stolpar eller ledningar syntes. Några hundra meter till genom skogen, sedan kom vi ut på vägen, och snart såg vi bilen vid vägbommen. Vi var framme.

Solen sänker sig i väster.

Det var snart helt mörkt. Solen gick glödande ner bakom fjällen. Vi åkte genom mörkret med Thomas vän till hans stuga. Vandringen var över.

Karta

Fjällkarta med vår vandring inritad.
Fjällkarta med vår vandring inritad. Klicka på den för att öppna en större karta.

Vandringen blev totalt runt nio mil fågelvägen. Varje ruta på kartan täcker en yta på två gånger två kilometer.

Dag 5 – Tjovre till Snåltjentjaernvie

Fredag den 25 september

Kristin i regnkläder.

På eftermiddagen var det sagt att vi skulle träffa Thomas vän, vid en liten sjö. Mobiltäckningen var obefintlig, så vi hade bara en plats och en tid. Vi följde leden utmed Stor-Mjölkvattnets västra sida.

Hjulspår.

Från byn Tjorve var leden nyspångad och uppkörd. Det var lerigt att gå i hjulspåren, men tempot var hyfsat, och vi hade förhoppningar om att kunna komma till mötesplatsen i tid.

Himmelsraften och Stor-Mjölkvattnet.

Med Stor-Mjölkvattnet på vänster sida, och den mäktiga toppen på Himmelsraften på andra sidan vattnet, vandrade vi fram med snabba steg. Orken sinade, och vi stannade för en kort matpaus. Några knallar hördes uppe i bergen i väster. Det var älgjakt även här.

Från fördämningen i södra kanten av Stor-Mjölkvattnet gick vi vidare på en väg, men svängde snart in i skogen för att gå upp på Oldfjällen mot sjön Svaalejaevrie.

Thomas och Stor-Mjölkvattnet.
Mobiltäckning igen.

Där uppe någonstans, när vi hade mötesplatsen inom synhåll, hade vi mobiltäckning. Jag meddelande mina föräldrar att vi hade det bra, och Thomas ringde sin vän för att stämma av hur långt han hade kvar.

När vi kom till den avtalade platsen började vi leta tältplatser. Det var snårigt vid sjön, men det fanns några platta fläckar här och var. Det var gott om tid, och vi ville röra på oss för att hålla värmen, så vi gick ner mot några myrar och skogen. Där, vid några buskiga granar, fanns de bästa tältplatserna.

Vi gick ut till vägen för att möta Thomas vän. Nu kunde vi inte nå honom via mobiltelefon, för antagligen hade han ingen täckning där längre ner i dalen. Vi gick vägen långsamt fram. Vi ville inte gå för långt, för vi skulle snart vända uppför igen. Och snart mötte vi Thomas vän.

Vandringssällskapet vid lägret.

Det blev en lång kväll kring köken vid de uppsatta tälten. Vi drack hett te och ändrade den ursprungliga planen, att gå runt Korsvattnet. Det väntades mer regn och blåst. Vi hade fått nog av det. Vi ville hem. Men inte genast. En natt till ute, och ytterligare en dags vandring skulle det bli.

Dag 4 – Stor-Burvattnet till Tjovre

Torsdag den 24 september

Jag vet inte hur mycket jag sov. Korta drömmar for förbi och natten blev till dag. Dundrande vindar drog över bergen, och snön föll. Den rasade ner i sjok från tältduken. Vi hade det bra inne i tältet, men vi kunde inte vara kvar där. Vi måste ut, och gå vidare.

Snön hopade sig utanför tältet.

Vi åt frukost i tältet, och rev sedan innertältet. Vi packade så mycket vi kunde, och gjorde armhävningar för att få upp värmen. Det väntade en pinande vind utanför, och snöblandat regn. Vi måste snabbt packa ner tältet, och komma iväg.

Kameran packades långt ner i ryggsäcken, och det var inte läge att fotografera något under de kommande timmarna. Det var kanske det värsta jag varit med om, och jag kan fortfarande må lite dåligt när jag tänker på hur det var där uppe i snöstormen.

Thomas sprang korta rundor för att hålla värmen. Jag hade något bättre kläder, och kunde dra upp tältpinnar och rulla ihop tältduken utan att bli för kall medan den hårda vinden ven oroväckande. Vi skyndade iväg. Jag gick först, men hade ingen bra riktning. Jag ville ner mot skogen, men för att komma förbi flera stora strida bäckar, där skummande vatten nu forsade fram, var vi tvungna att gå upp på fjället. Det var enda sättet att passera bäckarna utan att behöva vada.

Snön låg bitvis i knähöga drivor. Himlen hade ett underligt ljus. Vi pulsade fram uppför, uppför, framåt, framåt. Jag höll modet uppe genom att gnola tyst mitt mantra ”sol, sol, sol”. Plötsligt regnade det inte mer. Men blåsten var densamma. Kanske torkar regnkläderna lite nu?

Efter timmar av kämpande i snön kom vi till en långsmal sjö. Om vi bara kommer runt den, kan vi vända ner till skogen sedan. Där kommer det vara lugnt och tyst. Åtminstone lite bättre än här. Å, så underbart det var att ha rundat sjön. Nu fanns det hopp om att vi skulle klara oss. För det kändes verkligen som om allt handlade om att överleva.

Thomas kämpade sig fram bakom mig. Jag var ett tjugotal meter före, och tog några danssteg till Achy breaky heart, som var en av de låtar som snurrade runt, runt i mitt huvud. En annan strof var finns inget jag behöver som är någon annanstans ur Hela huset. Vi befann oss högt upp, men nu gick det utför varje steg. Snart låg det ingen snö på marken, och vi kom till sluttande myrar med knalloranget gräs. Det sviktade skönt under kängorna.

Vi stannade vid en bäck och drack, vad jag tror var det första vattnet för dagen. Nu var stormen över, även om den fortsatte uppe bland bergen. Vid södra delen av Lill-Burvattnet gick vi över dammfästet, och följde en grusväg några hundra meter söderut.

Sedan skulle vi följa den kombinerade vinter- och sommarleden. I myren stod stolpar med röda kryss, men det syntes inte någon stig. Det var inte ens någon antydan till stig. Men vi följde leden, uppför i mjuka myrar. Det regnade lite, men vad gjorde det? Vi hade klarat oss, och vi skulle ta oss fram till mötesplatsen med Thomas vän nästa dag.

Kristin tittar ut från tältet.

På en ås intill leden växte några fina tallar. Vi plockade bort kottar, och satte upp tältet. Jag tände mitt kök, och höll just på att koka vatten till soppa när det åter började regna. Men det var liksom inga problem. Jag hade tältet att krypa in i, och Thomas att krama.

Dag 3 – Stor-Stensjön till Stor-Burvattnet

Onsdag den 23 september

Drivande dimma i dalen.

När jag öppnade tältet på morgonen rullade stråk av dimma bortåt Stor-Stensjön. Det såg ut som hotande regnmoln i söder, men de drog västerut och där vi gick sken solen.

Dimman över Stor-Stensjön lättade när solen steg på himlen.
Tjalnge sträcker ut sig till vänster.
Vi vandrare.
En stor sten.
En snygg frisyr.
Dvärgbjörkar, videsnår och blåbärsris.
Klart vatten, bara att ta för sig.

Jag passade på att torka mina vadarskor hängande på ryggsäcken medan vi gick. När vi stannade för energipåfyllning vid i en bubblande bäck tvättade jag mina trosor. De torkade fort av vind och värme.

Åbervattnet.
Lite badsugen Kristin.

Vi gick längs med Åbervattnets södra sida, och gick ut på en fin strand. Det var nästan så jag blev badsugen, men bara nästan. En varmare dag hade jag inte tvekat.

Thomas går över ett vattenfall.

I sluttningen upp mot Mehkene gick Thomas över ett vattenfall. Jag tog en säkrare väg över bäcken. Himlen var mörk i väster, på andra sidan bergen. Det var dit vi var på väg. På väg uppför föll dagens första regndroppar, och vi tog raskt på oss regnkläder. Eftersom vi skulle fortsätta uppför, hade vi bara tunna kläder under.

Kristin hugger fast kängorna på den sluttande snödrivan.

Vi kom till en klyfta mellan två branta bergstoppar. Där vi skulle gå, bland svarta stenar, låg ett tjockt flak med snö. Renarnas spår ledde vidare, och vi följde dem. Men då kom vi till en återvändsgränd. Där snön tog slut fanns en stor vattensamling, för djup för att gå i, och på sidorna var bergväggarna höga och raka. På andra sidan vattnet låg gigantiska klippblock och nedrasade stenar. Till vänster om oss ledde en smal springa uppför. Kanske kunde vi ta oss uppför där? Jo, vi testar, tänkte jag. Annars måste vi ju vända helt om.

Här hade vi tänkt gå.
Kristin klättrar upp.

Jag klättrade först. Vinden tog tag i min ryggsäck, och jag höll mig tätt mot berget. Thomas kom efter. Regnet slog mot våra ansikten medan vi fortsatte i riktning mot Svenskådalens naturreservat och sjön Stor-Burvattnet. Sjö efter sjö låg framför oss, och när jag trodde att det inte skulle komma fler sjöar dök det upp ännu fler. Vi gick höger om de flesta.

Till slut fann vi en plätt där vi kunde tälta. Vi var blöta och kalla, men när tältet väl var uppe och vi kunde krypa in och skydda oss mot vinden kändes det bra. Här kunde vi bo.

Innan vi sa god natt ändrade vi vår plan att gå runt Stor-Burvattnet. Det kändes som att det skulle bli för långt, och det var för ovisst med passagerna av bäckarna. Vattenflödet var rikt efter regnandet, som bara fortsatte. Nu ville vi ner från fjället.

Dag 2 – Ansätten till Stor-Stensjön

Tisdag den 22 september

Frukost i solen.

Vi torkade tältduken, packade ihop våra saker och stannade och åt frukost en bit längre fram på leden. Då bröt solen igenom molnen. Vi följde leden fram genom skogen, där fuktig mossa bredde ut sig mellan åldriga granar.

Orangemarkerad led.
Ansättån.
Stiliga röda flugsvampar.
Stabil bro över Ansättån.
Thomas och glödande fjällbjörk.

När vi passerade en stuga skällde en hund på oss, och bakom ett skynke hängde en död älg. Längre fram mötte vi flera jägare. Det var jakt i området.

Kristin med vind i håret.

Vi gick vidare över gungande myrar, utan att se varken älgar eller jägare. Ibland såg vi några renar på avstånd. Mitt på dagen stannade vi för ett mål mat, och för att lufta fötterna.

I norr skymtade norska snötäckta fjäll.
Stolpe med ledmarkering.
Blåbärsris i gult och rött.
En spridd flock med renar.
Balansering över bäck.

När leden svängde av norrut vid Långvattnet, fortsatte vi uppför Vuaksa. Där slog vi oss ner i en slänt en stund, åt blåbär och mumsade i oss ett mål mat.

Tillbakablick från Vuaksa. Där borta gick vi nyss.
Skönt att vila fötterna ett tag.

Uppe på Vuaksa mötte vi ännu en jägare med hund, innan vi gick ner mot Långvattsån. Jag hade bävat för ån sedan jag såg Thomas vandringsplan. Hur skulle det gå att ta sig över där? Vad skulle hända om Thomas kom över och inte jag? Ljudet från ån hördes på avstånd, och väl framme störtade vattnet fram mellan där vi stod och dit vi ämnade. Vi rekognoscerade för att hitta ett lämpligt vadställe, alltså där ån kunde korsas på bästa sätt. Det var för långt mellan stenarna, och vattnet var för högt, för att jag skulle kunna gå över med kängor på. Jag tog av mig byxorna, och bytte kängor mot barfotaskor. Thomas vadade med sina byxholkar tätt lindade runt kängorna. När han hade kommit över med sina stavar kastade han dem till mig. Jag led stora kval, och samlade mod för att ge mig ut i det iskalla vattnet. En kort stund senare stod jag på andra sidan, och kände värmen komma åter i fötterna.

Långvattsån. Lättad över att bara ha ett steg kvar till torra land.

Nu var det tid att hitta en plats att tälta på. Jag hittade en liten kulle med några fjällbjörkar. Där slog vi läger. Underlaget var mjukt, men lutade för mycket. Vi rullade båda mot mitten i det lilla tältet.

Jag tände köket och fixade soppa till kvällsmat.

 

 

Dag 1 – Bakvattnet till Ansätten

Måndag den 21 september

På eftermiddagen, strax innan klockan fyra, kom vi fram till Bakvattnet. Himlen var mörkgrå och det kändes som kväll. Taxin, som vi åkte med de sista milen, stannade där en stig ledde upp till berget Ansätten. Blomsterleden kallades den. Det regnade ymnigt, så Thomas och jag tog snabbt på oss regnkläder innan vi började gå. Vi stannade kort och drack av det porlande vattnet i bäckarna. Blommorna längs leden var bleka och de flesta hade fröställningar. Regnet höll i sig, och vinden tog i över de öppna myrarna. Jag hade svårt att hålla mig på de smala spängerna när det drog starkt i regnskyddet på ryggsäcken.

Vi ville komma så långt som möjligt innan skymningen. Helst en bit ner i skogen, där träden skyddade mot vinden. På vägen ner mot den så kallade byn Ansätten hittade vi en möjlig tältplats, men vi fortsatte fram till husen. Där lade vi ifrån oss ryggsäckarna, och gick åt varsitt håll för att leta plana ytor att slå upp tältet på. Den bästa platsen var bakom ett enrissnår.

Den första natten sov jag knappt något. Vinden drog dånande fram över fjället. Tältet stod stadigt, men det blåste i de låga fjällbjörkarnas kronor runt omkring. Det var varmt och skönt i tältet, och jag fick ändå nog med vila för att vara pigg nästa dag.

Den som vill veta mer om Blomsterleden kan kika in på blomsterleden.se.

Årets fjällvandring i Oldfjällen

Att vandra några dagar i fjällen på hösten har blivit en tradition för Thomas och mig. Därför var det naturligt att längtan till vidderna började dra i oss när sommaren sakta tog farväl. Vanligtvis fjällvandrar vi i början av september, ungefär när myggorna har försvunnit. Då kan det fortfarande vara lagom varmt att gå i kortbyxor. Men i år blev det inte dags för vandringen förrän i slutet av september.

Planen var att vandra vid Oldfjällen i Jämtland. Först bara vi två måndag–fredag, och på fredag eftermiddag skulle en vän till Thomas ansluta för att vandra ihop med oss till söndag. I och med att vi skulle vandra senare än vanligt kunde vi vänta oss ganska låga temperaturer, och troligtvis snö. Väderprognosen visade grå moln hela veckan, och stark vind – upp emot 18 meter per sekund.

Måndagen den 21 september var allt packat. Vi gick med varsin ryggsäck till Mora resecentrum, för att klockan åtta åka buss till Östersund, och därifrån vidare till vandringens start i Bakvattnet. När vi lastat ryggsäckarna i bagageutrymmet kontrollerade chauffören våra digitala biljetter. På grund av smittorisken av covid-19 fick vi resenärer gå in genom den bakre dörren på bussen, och längst fram skapade ett avspärrningsband en fristad för chauffören. Det var bara några få resenärer från Mora, så vi kunde sitta utspritt i bussen. Vi smorde händerna med handsprit, och höll det avstånd som var möjligt till andra.

I kommande inlägg kommer du kunna läsa om hela vår vandring, uppdelad i dagsetapper. Du kommer till inläggen via länkarna här nedanför.

Dag 1 Bakvattnet till Ansätten
Dag 2 Ansätten till Stor-Stensjön
Dag 3 Stor-Stensjön till Stor-Burvattnet
Dag 4 Stor-Burvattnet till Tjovre
Dag 5 – Tjovre till Snåltjentjaernvie
Dag 6 – Snåltjentjaernvie till Långsådalen via Gruvfjället
Karta med hela vandringen inritad

Bland ogräs och fimpar

En vårdag drev nyfikenheten mig att göra ett yrkestest på Arbetsförmedlingens webbplats. Jag ville se om det fanns något som kanske passar mig bra. Något annat, något nytt.

Testet innehöll ett dussin frågor med olika alternativ, och resultatet blev en lista med yrken. Bland de bästa matchningarna kom trädgårdsmästare. På flera av frågorna vägde jag mellan två svar, så jag gjorde om testet och svarade annorlunda på några frågor. Då fick jag i stället tips på yrken inom teknik och formgivning, vilket ligger närmare det jag redan jobbar med. Tja, tänkte jag, kanske jobbar jag redan med det som passar mig bäst? Men tanken om något annat dröjde sig ändå kvar.

Ett infall

Några dagar senare fick jag veta att det behövdes mer personal för att sköta utemiljön. Perfekt, tänkte jag. Jag sökte upp vaktmästaren, och anmälde mitt intresse. Hoppsan!

Efter någon dag fick jag veta att jobbet var mitt. Några grannar hjälper också till med olika sysslor, som att klippa gräs och hålla ordning runt hyreshusen. Jag började med att sopa bort vinterns grus, klippte häckar, rensade ogräs och plockade upp skräp.

Efter de allra första jobbtimmarna fick jag lite ont här och där, av ovanan att jobba med kroppen. Armar och händer var ömma, och ryggen värkte. Men på ett bra sätt. Efter en tid vande jag mig vid de nya rörelserna, och nu blir jag bara skönt trött av att dra upp ogräs några timmar.

Nu har jag det gått tre månader. Jag trivs bra med mitt utejobb. Det är väldigt fritt och självständigt, och det passar perfekt ihop med mitt andra innesittar-jobb. Då och då går jag ut och fixar något. Det blir några timmars jobb i veckan, och det är perfekt att ha jobbet så nära – faktiskt runt husknuten.

Bra lyssning

När jag jobbar lyssnar jag gärna på poddar, som jag laddat ner från Sveriges Radios app. Jag gör en lista som bara rullar på medan jag målar eller går med full skottkärra till tippen. Det blir en lagom blandning med avsnitt från Söndagsintervjun, Allvarligt talat, sommarprat (och för den delen även vinterprat – båda funkar fint året runt), P3 Dystopia, Psyket och Snedtänkt. Ibland bryter jag av med några kortare program som Tankar för dagen, Dagens dikt eller någon fågelsånglektion från Livet enligt Naturmorgon.

Funderingar

När jag söker fimpar och prillor i gräset, rabatterna och i sandlådan med plockredskapet tänker jag att de kanske blir färre, om det hålls fint. Är det inte så? Att det tar emot att slänga något om det är ordning och fint runt omkring?

Ibland funderar jag på vilken rätt jag har att bestämma vad som får växa var. Vem bestämmer vad som är ogräs? Kan jag motivera varför vissa arter ska bort till förmån för andra? Vissna löv och torra grenar, allt som är dött, rensar jag bort. Då kan det levande leva.

Sedan tänker jag på att det är bra att ta chansen. Jag brukar verkligen inte följa en ingivelse på det sätt jag gjorde när jag sökte utejobbet. Oftast fastnar jag i tvekan och grubblerier om nackdelar och tvivel på min förmåga. Då slutar det med att jag låter bli. För ett nej innebär inga skyldigheter.

Den här gången hade jag inget att förlora. Det var lugnare på mitt andra jobb på grund av coronapandemin, och jag behövde något som bröt av mot datajobbet. Kanske borde jag våga oftare, eller så är det en perfekt balans precis som det är. Jo, så är det nog. Något invant och något nytt, lugna stunder och en gnutta spänning då och då.

Ett perfekt äventyr

Förra helgen var det dags för en utflykt. Det var redan sen lördagseftermiddag när Thomas och jag enades om att cykla till Toktjärnen, en plats där vi aldrig tidigare varit (se karta längre ner). Planen var att försöka tälta där en natt.

Förberedelser

Först behövde vi proviant, så vi gick till närmaste affär. Där självskannade jag några varor, och höll minst två meters avstånd till andra människor på grund av den rådande pandemin.

Hemma värmde vi blåbärssoppa och hällde i termosar, bredde mackor och kokade ägg. Sedan packade vi sovsäckar, liggunderlag, varma kläder och tält i ryggsäckar, som vi band fast på våra pakethållare. Och så cyklade vi.

På väg

När vi hade kommit till Färnäs, en by bara några kilometer hemifrån, var jag beredd att sätta upp tältet på vilken plan gräsmatta som helst. Lårmusklerna var trötta efter dagens tidigare träningspass, och trots min relativt lätta packning gick tramporna trögt uppför. Men vi fortsatte i lugn takt, över riksväg 70 och vidare mot Fåsås.

Det blev fler uppförsbackar, men efter Fåsås rullade vi lätt utför. Strax innan vi nådde fram till fäboden Ingärdningsbodarna stannade jag för att titta på kartan. Nu skulle vi lämna asfaltsvägen, passera en vägbom och fortsätta på grusvägar. Tjälen höll på att gå ur marken, och däcken på våra cyklar sjönk ner i det mjuka underlaget. Det gick så väldigt trögt att trampa.

Några älgar tittade nyfiket på oss från myrarna på båda sidor om vägen. Klövspår i gruset vittnade om att de hade passerat vägen flitigt.

Vårtecken: spårig grusväg med tjällossning.

Samtidigt som jag njöt av kvällen stressade skymningen. Jag tittade nervöst efter eventuella tältplatser intill vägen, för om vi inte skulle hinna fram till vårt mål måste vi ju sova någon annanstans.

Inte långt kvar

Hoppet att vi skulle komma fram till Toktjärnen innan det blev för mörkt var ganska stort. Snart kom vi till den orangemarkerade vandringsleden Siljansleden. Vi följde leden in på en lite mindre grusväg som inte var lika mjuk. Snart vek vi av från leden, och cyklade en liten bit på Trollbergsvägen. Nu var vi nära.

Raskt lossade vi packningen från cyklarna, och började gå i riktning mot tjärnen. Genom en mindre myr där skvattramen doftade starkt gick vi på frusna och torra tuvor. Tjärnen skymtade snart framför oss, och det kändes så skönt att vi klarat oss ända dit.

Leta tältplats

Nu skulle vi bara finna en bra plats att tälta på. Jag hittade en med knastrande renlav vid en rågång, Thomas en med massor av tallkottar nära myren intill tjärnen. De dög båda två, men vi letade lite till, längre bort. Och där fanns den, den perfekta släta fläcken. Förmodligen var det mitt i gamla igenväxta hjulspår. Man kunde ana ett öppet stråk i skogssluttningen.

Våra ryggsäckar. Min till vänster, och Thomas till höger.

Vi hämtade våra ryggsäckar, som vi lämnat på en kulle. Mitt gula liggunderlag lyste klart i den skummare skogen, så de var lätta att hitta.

Med viss vana reste vi tältet, ett Hilleberg Stalon, som jag fått överta när Thomas köpte ett nytt Unna. Under ett tunt lager mossa var marken frusen och hård. För att få ner tältpinnarna slog vi försiktigt med en torr gren. Det blåste stundvis medan solen sjönk i fjärran, men nu stod tältet stabilt.

Sittande på en mjuk kulle intill tältet drack vi varm blåbärssoppa, och åt kokta ägg och mackor. En trött inte särskilt besvärande mygga gjorde oss sällskap.

En sval natt och en ny dag

Den inte helt mörka himlen speglades i tjärnens vatten.

Runt tjugo i nio kröp jag ner i sovsäcken. För att få det extra varmt hade Thomas satt ihop våra två sovsäckar till en stor gemensam, med den varmaste över oss. Jag somnade snart, men vaknade och låg vaken länge. Jag lyssnade till skogens ljud, och andades in den klara och svala luften. Himlen speglades i tjärnen intill.

Utsikt från tältet.

När solen steg blev fåglarna åter aktiva. En pigg vit fågel simmade pilsnabbt i den spegelblanka tjärnen, kanske ovetande om oss. Den plaskade glatt och livligt på andra sidan.

Toktjärnens mörka vatten.

Jag tvättade ansiktet i det kalla tjärnvattnet, och piggnade till jag också. Solen värmde från en molnfri himmel. Vi ägnade oss åt morgonsysslor, som att äta frukost och förbereda lägrets uppbrott. På en extralina hängde vi upp sovsäckar och liggunderlag på vädring.

Bagel med smör och ost, kokt ägg och varm blåbärssoppa.
En nöjd tältare.

Nya upptäckter

Några fåglar kom flygande med ett vinande vingljud, som lät som utslitna kamremmar. Det visade sig vara knipor, och de simmade runt i tjärnen. Även ett par tranor landade vid tjärnens kant.

Vi lämnade tältet för en promenad till Trollberget och Trolltjärnen inte långt bort.

Thomas går genom starkt doftande skvattram.

Vi följde kanten på Toktjärnen österut. Det var lättgånget eftersom myren fortfarande var frusen.

Tok vid Toktjärnen.

I kanten stannade vi upp och tittade på vår tjärn (Thomas och Kristin = tok). Sedan korsade vi snart en grusväg, och gick upp på Trollberget. Därifrån såg vi berg och skogar långt bort. Vi försökte identifiera bergen utifrån deras silhuetter, men kände inte igen dem. Förmodligen var ett av dem Hemulberget väster om Mora.

Kristin vid Trolltjärnen.

På andra sidan berget låg Trolltjärnen.

Rostigt stolskelett.

Vi gick runt tjärnen och hittade diverse spår efter mänsklig närvaro.

Thomas vid Trolltjärnen.

Tjärnen låg spegelblank när vi kom dit, men snart krusade vinden dess yta.

Oplockade tranbär.

I den mjuka mossan slingrade tranbärsrevor med förra årets klarröda bär.

Brunnen jättestubbe.

Nordväst om Trolltjärnen bredde en vacker tallskog ut sig. Jag tyckte mig se en sten på en höjd, men när jag kom nära visade det sig vara en stor stubbe. Bara halva stubben var kvar, och kolet på insidan vittnade om en brand för länge sedan. Det måste ha varit ett enormt träd, då det stod med en högrest krona just precis där.

Det fanns en längtan att utforska den skogen mer, men vi hade en lång färd hem så vi sparade på krafterna och återvände till Toktjärnen.

Grodägg.

Vi kom tillbaka till Toktjärnen, och skymtade tältet mellan träden på andra sidan. I vattenbrynet låg stora samlingar med grodägg. Tranorna en bit bort uppmärksammade oss och flög iväg, kanske för att återvända när vi gett oss av.

Tältet Stalon.

Tältet stod kvar precis som vi lämnat det. Jag packade ner min torra sovsäck, och började riva tältet. Pinnarna låg nu nästan fria, eftersom isen i marken smält i värmen.

Kristin vilar.

Thomas vilade medan jag rev tältet, och när jag var klar fick jag överta viloplatsen en stund.

Thomas packar.

Thomas packade ner tältet i sin ryggsäck.

Tallar.

Medan jag samlade nya krafter med hjälp av alla tallar runt omkring.

Hem igen

Tillbaka vid cykelparkeringen.

Vi sa adjö till tältplatsen och tjärnen, och återvände till cyklarna. Jag hade inte planerat hemvägen i förväg, men såg på kartan att det fanns ett bra alternativ. Om vi fortsatte norrut kunde vi cykla via Brunnvasselbodarna. Så det gjorde vi.

Citronfjäril, Gonepteryx rhamni, på hästhov, Tussilago farfara.

Mitt emellan Brunnvasselbodarna och Södra Bomansberg har jag ett favoritställe. Där, i en svacka precis intill vägen, växer det blåsippor. I diket lyste även utslagen hästhov, och nykläckta fjärilar fladdrade ystert i den varma vinden.

Blåsippa, Anemone hepatica.

Karta och sammanfattning

Kartutsnitt ur terrängkartan
Karta med vår färd inritad med rött.

Hemifrån till Trollbergsvägen var det 23 kilometer. Vägen tillbaka blev något kortare, men min klocka somnade någon gång i början så jag har igen exakt uppgift. Toktjärnen ligger cirka 70 meter högre än Mora.

Varför var det då ett perfekt äventyr?

  • Vi kom fram till tjärnen innan det blev mörkt.
  • Vi hittade en plan och bra tältplats.
  • Det var så vackert där, lugnt och helt nytt.
  • Vi fick se och höra flera olika fåglar.
  • Temperaturen var tillräckligt låg för att slippa störande insekter och för att vi lätt skulle kunna ta oss fram i myrarna. Dagen efter var det mycket varmare.
  • När vi kom hem igen kändes det som vi varit borta lång längre än ett knappt dygn.

Cykelsemester till Hälsingland

På morgonen den 5 juni packade vi våra pakethållare med nästan allt vi skulle behöva under de kommande dagarna. Vi skulle nämligen cykla till Gammelhomna i Hälsingland för att (så klart) springa orientering där.

Vi tog den lugnaste vägen. Först upp till Bergkarlås, sedan vidare mot Maggås, där vi svängde av mot Äskåsen (eller Högståsen). Det var många långa raka grusvägar dit. Morgonvinden var ljum och några lätta regndroppar föll när vi trampat uppför en lång backe. Strax innan Äskåsen svängde vi höger, och slingrade oss vidare på krokiga vägar tills vi kom till Dalbyn.

Jag oroade mig ganska mycket för att cykeln inte skulle hålla. Veckan innan hade jag försökt lämna in den på service på flera ställen i Mora, men mötts av att de inte hade tid. Skulle kedjan hålla?

Från Dalbyn var det lättrullade asfaltsvägar. Vi stannade i Furudal för att proviantera. Vi hade tänkt äta på campingen, men just den dagen hade de stängt. Så vi åt brödskivor med majonnäs på.

Nästa matstopp blev i Dalfors. Där fanns en liten butik, den sista på vägen till Gammelhomna. Jag köpte risifrutti till oss. Kanske hade vi behövt något mer matigt, men det fanns inget bra vegetariskt alternativ. Längre fram stannade vi för att knapra mariekex i en myggig tallskog.

När det återstod en mil till Edsbyn var det skyltat till tävlingarna. Vi svängde höger in på en grusväg som tog oss ända fram till Gammelhomna.

Vi skulle springa fyra tävlingar på lika många dagar. Och bo i tält på en lutande åker. Vi var bland de allra första till campingen. Det var lerigt och knöligt, men vi hittade en rätt bra plats intill skogen. Där blev det myggigt på kvällen, men då kunde vi gömma oss inne i tältet.
Efter tävlingarna cyklade vi in till Edsbyn för att äta, och handla frukost och kvällsmat. Vi hade en favoritrestaurang där sedan tidigare, som erbjöd god sallad och pasta med krämig sås. Intill restaurangen hittade vi en favoritplats: en bänk för två, där vi kunde vila benen och äta glass.
Det blev några turer mellan Gammelhomna och Edsbyn under våra dagar där. På vägen passerade vi en sjö där flera orienterare badade i grumligt vatten. Men det blev aldrig något dopp för mig. Jag nöjde mig med att dricka mycket vatten, och hälla vatten över mig innan tävlingarna för att kyla ner kroppen.

Terrängen var magisk på flera sätt. Enorma stenbumlingar, branta slänter, djupa bäckar med sandbotten, snabblöpta tallhedar och böljande höjder. Det var otroligt fint i skogen, roligt att springa, svårt att navigera och tufft att tänka snabbt och springa rätt när temperaturen rörde sig runt 30 grader.

Tävlandet gick okej. Kanske hade jag hoppats vara lite bättre, men det räckte med det som blev. Den sista dagen sprang vi en medeldistanstävling innan vi lämnade campingen för att cykla hem till Mora.

Hotande moln rörde sig på himlen, och det regnade och blåste hård motvind när vi trampade uppför den längsta backen på hela färden. Snart torkade våra tunna kläder i värmen och vinden, och snart mötte vi ännu en regnskur.

När vi kom till Furudal hade restaurangen öppet, och vi åt god pizza inomhus medan ett hårt regn piskade mot marken utanför.

Någonstans väster om Äskåsen brast växelvajern på min cykel. Vajern snodde sig runt baknavet, men jag lyckades bromsa och stanna mjukt. Jag snodde ihop vajern och cyklade vidare. Först kändes det som om växeln fastnat i tvåans läge, men det var nog den högsta – trean. Turligt nog återstod bara några få uppförsbackar, som jag gick i. Jag var trött och något missmodig, men Thomas lyckades få mig att känna att det nog skulle gå. Vi skulle nog komma hem innan det blev mörkt.

Solen sänkte sig i väster när vi från Risa blickade ner mot Siljan. Vi kunde ana vart vi skulle, och det kändes otroligt skönt. Så vackert det var runt omkring. Fåglar sjöng klara melodier och det doftade ljuvligt av vägkantens blommor.