En cykeltur till Orsa

I dag öser regnet ner, och det kan vara bra med sådana dagar. Växtligheten behöver det, och jag behöver det. Nu hinner jag fixa med innesaker, och se fram emot sköna, regnfria dagar då man kan vara ute hela dagen. Så klart kan vara ute när det regnar också, men just nu lockar det inte särskilt mycket.

En sommarvarm dag i slutet av april – då det inte fanns ett enda litet moln i sikte – cyklade Thomas och jag till Orsa. Vi valde den kortaste vägen, via lasarettet, Vattnäs och Lisselhed – enkel tur på 14 kilometer. Det är grusväg i början, och sedan lugn böljande asfaltsväg. Strax innan man kommer fram till Orsa får man cykla en kort bit på E45:an.

I Orsa fyllde vi på med energi i form av god pizza på stationsrestaurangen. Sedan handlade vi på Coop, den närmaste Coop-butiken för oss. Thomas köpte en tandborste, och så hittade vi citronbiskvier till efterrätt också. Dem mumsade vi i oss stående mot en varm tegelvägg, någonstans i det som verkade vara centrum. Människor kom och gick, någon cyklade förbi, någon sprang iväg på en löptur och bilar passerade. Atmosfären var lugn och harmonisk, även om alla verkade vara på väg någonstans. Som om de drogs mot en osynlig samlingspunkt. Någon var kanske på väg till ett bestämt möte med någon, någon annan gick strävsamt och vanemässigt till butiken. För att handla något, eller bara för att se andra.

Vi lämnade Orsa bakom oss och cyklade längs vitsippskantade vägar hem till Mora igen.

Annonser

Vår i Mora


I slutet av april grönskade det här i Mora. De sista snödrivorna smälte i skogen och i dikena lyste vitsippor.

Björkarnas klibbiga löv vecklades ut, och insekter utforskade en ny värld.

I toppen av de höga stammarna nere vid sjön slog knoppar ut.

Hästhov letade sig upp genom fjolårets torra blad.

Solens blommor sträckte sig mot himlen, och det var tid att byta kängor mot sandaler.

Vägen hem och tankar om tid


Jag går ner till sjön lite då och då: när jag behöver rensa tankarna, när jag behöver röra på mig, när jag vill andas ut och blicka ut över den aldrig stilla ytan, och mot bergen på andra sidan.

Det är en halv mile (runt 800 meter) till sjön hemifrån. Den 6 april låg snön tjock.

Tre veckor senare var all snö borta, och träden grönskade. Jag gick hem från en stund på stranden med boken Tio tankar om tid.

Under en tågresa för många år sedan mötte jag en man i långkalsonger. Han frågade om han fick sitta på sätet bredvid mitt. Det fick han. Han frågade efter mitt namn, och undrade om jag visste vad det betydde. Jag minns inte att om jag frågade efter hans. Troligtvis inte. Jag var säkert inte så frågvis.

Han undrade om jag visste vem Bodil Jönsson var. Jo, det gjorde jag. Han frågade om jag läst hennes bok Tio tankar om tid. Det sa jag att jag inte hade. Det skulle du göra, tyckte han.

När jag fann boken i en andrahandsbutik för några år sedan köpte jag den, och läste den. Nu läser jag i den då och då. Till exempel när jag ligger på stranden en stund. Den är bra, och får tankarna att vandra nya vägar – trots att jag läst meningarna förut. Vissa böcker kan man återläsa med behållning. Speciellt de där som innehåller sanningar och öppnar upp för funderingar.

Häng med kära, en grop och ljuva blommor


En eftermiddag blev vi bjudna hem till min yngsta storebror. Thomas och jag gick dit genom skogen. Min resepackning innehöll inte tillräckligt lätta kläder, så jag lånade en av mammas avlagda kjolar. Solen brände och det torra gräset frasade under våra fötter.
Efter en strålande god måltid på altanen, en spontan provtur med min bror i hans frus nya cab, och lite häng på trappan gick vi hemåt igen (till vårt tillfälliga boende hos mina föräldrar).

På vägen besökte jag min hemliga grop. Var den ligger kan jag ju så klart inte berätta, men några utvalda har ändå ett hum om dess existens. Den var i behov av en rensning: torrt ris och grenar fyllde botten.

Jag plockade bort det gamla, och var där en stund, i gropen. Det känns som vi hör ihop på något sätt, jag och gropen.

En annan dag träffade jag några av mina allra bästa vänner. Vi lagade mat ihop, åt gott, sprang runt huset (eller åtminstone jag och barnen), och tittade på får och lamm.

Den sista kvällen hos mina föräldrar stod plommonträdet i blom. Vi lämnade ett vårigt Småland och åkte hem mot ett nästan sommarvarmt Mora, där snön smälte undan för undan.

Livet har bara börjat


Vi stannade över en vecka i Småland, och åkte som vanligt även till Thomas föräldrar. Där gick vi en promenad för att se oss omkring. Vi följde en smal stig utmed ån, där vitsipporna precis hade slagit ut.
Nedanför kyrkan blommade massor av små påskliljor – precis lagom till påsk.

Vi sprang en ny löprunda i skogen tillsammans med flera andra springsugna. Vi gick en långpromenad i skogen, och firade Thomas äldsta bror med tårta och paket. Jag satt ute på altangolvet och läste i en tidning om fjällvandringar. Vi såg Thomas far sätta upp tält på gräsmattan, och vi hjälpte Thomas mor med diverse dataproblem. Kyliga dagar byttes mot varma. Det blev som sommar på en gång.

Jag åkte tillbaka till mina föräldrar. Där blev det fler skogsvistelser. Mamma och jag hjälpte pappa att sätta ut kontrollställningar till skolorientering.

Det är frihet att känna sviktande, mjuk mossa under trampdynorna, och att höra pigga fåglar sjunga det vackraste de kan.

Ännu friare är det när fötterna får komma ut på riktigt: att barfota tassa runt på en spirande gräsmatta och titta på allt som händer om våren.
Då känns det att man lever. Och att livet bara har börjat.

Från snö till vår


Ett av de första vårtecknen: Den andra dagen i april blommade hästhov nere vid sjön. Det gladde mig att se de små gula solarna sträva upp mot den stora solen.


Några dagar senare låg snön tjock över marken och på den is som ännu inte smält. Temperaturen sjönk och våren kändes med ens enormt långt bort.

Snön låg kvar när Thomas och jag ytterligare några dagar senare åkte till våra föräldrar i Småland. Ganska snart kunde vi se barmark utanför tågfönstret. Vi närmade oss våren!


Först kom vi till mina föräldrar. Där kunde vi traska omkring på efterlängtad barmark. Vi gick en kvällspromenad i skogen alla fyra. Å, vad det kändes skönt att kunna gå i skogen igen. Solen sjönk, och mamma speglade sig i en källa.

Utmed storspåret

Mot slutet av februari höll jag mig en del utmed den sista delen av Vasaloppsspåret. Där gled tusentals skidåkare fram: vissa med elegans, andra stupande trötta och trevande, några råstarka och med totalt fokus att ta sig snabbt till målet i Mora.

Någon dag vandrade jag försiktigt bland träden, på den oftast bärande skarsnön. Stundom stannade jag upp och hejade på några förbipasserande, som tycktes skina upp för en stund.

Jag lockades att också åka, men något lopp blev aldrig aktuellt. Mina förberedelser var alltför skrala. Det räckte med en lugn tur i området kring Hemus. Medan jag väntade på snabba Öppet Spår-åkare mumsade jag i mig en enkel matsäck. Å, så gott det är att äta utomhus i solsken.

En annan solig dag åkte jag lite längre, till Eldris, och sedan en liten bit till.

Snön i skidspåren var som socker.

Jag stannade i solen vid en björkskog en stund, utan mössa och vantar.

Då kändes våren nära.