Omlöpning


I slutet av maj förra året sprang jag en så kallad öppen bana på en orienteringstävling en mil utanför Mora. Det är en bana man kan anmäla sig till på tävlingsdagen, och som vem som helst får springa – ett väldigt bra koncept.

Under sommaren och hösten utmanade Thomas mig på den banan flera gånger, och den här sommaren har vi sprungit den igen. Totalt har jag nu besökt de femton kontrollerna sju gånger, men efter tävlingen har de inte varit markerade i terrängen.

Banan är 4,7 kilometer lång fågelvägen, och går över snirkliga sandåsar och flack, öppen tallmo. Jag har förbättrat löptiden rejält: från 40 minuter i maj 2017 till nu knappt 31 minuter från start till mål. Nu är det svårt att slipa fler sekunder. Skogen har förändrats en del också. Det är inte sly och undervegetation som hindrar, men delar av skogen har gallrats och resulterat i ris på marken som drar ner löpbarheten.

Thomas har också förbättrat sin tid, och de senaste gångerna har han varit snabbare än mig. Sista gången jag sprang tittade jag nästan inte alls på kartan, så nu kan det knappt kallas orientering. Men roligt är det ändå, även om jag ofta bävar mig inför utmaningen.

Annonser
Publicerat i Träning & tävling | Märkt , | Lämna en kommentar

Myggor och blommande ris

En dag i slutet av maj gick jag en långpromenad hemifrån för att besöka ett antal kontroller i och runtomkring stan.

Det var varmt, och myggorna var blodsugna. Så snart jag kom in i ett litet buskage angrep de min bara hud. Men de hann inte suga i sig särskilt mycket innan de blev bortviftade, och när jag kom ut i det fria försvann de. Som tur var satt merparten av kontrollerna inte i skogen.

Jag följde en smal stig vid älven, och stannade upp för att kolla på knallgula kabbelekor i vattenbrynet och andra nyutslagna blommor.

Blåbärsriset i Moraparken var ljusgrönt och fullt av blommor.

Väldoftande liljekonvaljer växte tätt kring en gran.

Till min förvåning upptäckte jag odonens vackra droppformade blommor. Kanske har jag inte varit i odontrakter vid den tiden förut, eller så har jag bara inte lagt märke till dem.

Publicerat i Ute | Märkt , , | Lämna en kommentar

Varma dagar vid vattnet


I slutet av maj och början av juni var det högsommarvärme här. Jag njöt av solen och hängde en del på stranden och läste.

Mina bleka ben fick vänja sig sakta vid det starka solljuset, och ibland svalkade jag mig med ett heldopp.

Då och då satt jag på en brygga och lyssnade på lugnande vågkluck.

Med tiden blev benen lite brunare, och Teva-ränderna tydligare.

Och en varm, solig dag fyllde jag ännu ett år. Det firades så klart med ett dopp.

Publicerat i Tankar | Lämna en kommentar

Sju midsommarblommor

Det är inte lätt att välja ut sju av alla blommor som blommar just nu. Lite på måfå har jag fått ihop en bukett ändå. De trivs ju bäst där de växer, så därför har jag finurligt nog bara samlat dem på bild – och låtit dem få stå kvar i skogen.

Här är min midsommarbukett:


Midsommarblomster eller skogsnäva (Geranium sylvaticum)

Ängskovall (Melampyrum pratense)

Prästkrage (Leucanthemum vulgare)

Humleblomster (Geum rivale)

Skogsstjärna (Trientalis europaea)

Ängsklocka (Campanula patula)

Grässtjärnblomma (Stellaria graminea)

Publicerat i Ute | Märkt , | Lämna en kommentar

En vårresa till Småland

Andra veckan i maj låg det fortfarande fläckar med snö kvar i skogen. Då åkte Thomas och jag på några dagars semester till Småland. Det visade sig bli ett tufft träningsläger fullt av aktivitet, men jag lyckades koppla av emellanåt och även träffa delar av min familj.

Efter en lång resa med för lågt vätskeintag fick jag avstå en planerad orienteringsträning i Aneby. I stället låg jag utmattad i mina föräldrars svala källare och fyllde på det som saknades. Nästa dag var jag återställd, och då åkte vi vidare till Thomas föräldrar i Åseda.

Vi arrangerade en motionsorientering i Åseda. Thomas hade lagt banan, och vi hjälptes åt med kontrollutsättningen. Sedan sprang jag banan innan jag övertog sekretariatet när Thomas skulle plocka in kontrollerna. Det var samma bana som under en träning i höstas, och jag lyckades förbättra min tid med några minuter.

Blåbärsriset blommade, och jag mindes förra sommarens solvarma och söta bär som jag plockade där i skogen. Om blommorna får besök av insekter kanske kan jag hitta mogna bär när jag kommer dit nästa gång.

Nästa dag åkte vi till Hjortsberga i närheten av Alvesta. Där sprang vi en orienteringstävling.

Efteråt guidade Thomas mig till en badplats vid Sjöatorpssjön, där han varit på läger som ung.

Det var flera som badade, och även jag doppade mig – årets första. Vattnet var lite grumligt och brunt, och faktiskt ganska varmt. På en skylt stod det att sjön var känd som den varmaste i Kronobergs län. Det var kanske inte så konstigt med ett största djup på fyra meter.

Hos Thomas föräldrar frodades kirskålen i rabatterna, och jag som inte har några egna land gladdes åt att få påta i jorden en stund. Kirskål (eller kers, som min farfar brukade säga) är ganska gott att äta också, så några av bladen slank in i min mun. Jag funderade lite på definitionen ogräs. Varför ska man tukta och rensa bort sådant som uppenbarligen trivs bra och vill växa? För att annat ska få breda ut sig?

Kvällen var ljummen, och vi gick till kyrkogården för att vattna blommorna vid en grav. Häggen vid ån blommade för fullt och spred sin söta doft.

Det är rätt trivsamt och intressant att promenera på kyrkogårdar. Jag brukar fantisera om människorna bakom namnen på stenarna; hur de var, hur de levde och hur de dog.

När vi åter kom till mina föräldrar (efter ett terränglopp på vägen dit) gick vi en promenad till vattenfallet Stalpet. Min yngsta brorsdotter var också med.

Från Stalpet gick vi vidare till Målkvistadammen och ett av de gamla promenadstråken när jag var ung.  Thomas och jag följde den västra sidan, medan vårt sällskap genade och valde den andra sidan.

På vägen hem till Mora stannade vi mellan Örebro och Karlskoga för att springa en orienteringstävling i Kilsbergens tuffa och steniga terräng.

Väl hemma hade snön i fjällen smält och runnit ner till Siljan. Vattennivån var hög, och det stod vatten på flera gångvägar intill sjökanten. Men efter bara några dagar hade vattnet sjunkit.

Dagen efter hemkomsten deltog jag i den tredje och sista deltävlingen av en terrängserie i Mora. Jag lyckades inte förbättra min tid, och blev ganska besviken trots att jag inte förberett mig optimalt. Varför dömer jag mig själv så hårt? Det är ju inte så allvarligt. Egentligen är det bara lite, lite retligt att jag sprang några sekunder långsammare än gången innan. Och jag kan ju förbereda mig bättre, och förmodligen springa fortare en annan gång. Väl hemma fick jag höra att Thomas tycker att jag är bra. Då kändes det med ens mycket bättre.

Publicerat i Träning & tävling | Märkt , | Lämna en kommentar

Heldag i skogen

I går assisterade jag Thomas, när han satte upp kontrollställningar inför tävlingar om några veckor.
Det var inte helt enkelt att ta sig till skogen. Vägarna vi cyklade på var bitvis täckta med is och snö, och i kanten var marken mjuk och lerig. Men allt går om man vill.
Flera av stigarna är fortfarande snötäckta, i synnerhet de där snön packats till skidspår. Men i skogen är det mest barmark, men undantag för mindre fläckar med snö i gropar och där solen inte kommit åt.

Gårdagen var den varmaste hittills i år, så det var ganska skönt att få svalka genom att trampa runt i den kylande snön när temperaturen närmade sig tjugo grader.

Jag provgick min nyaste ryggsäck – en ramryggsäck som jag fått av Thomas far. Den är stor, så jag fick plats med verktyg, stolpar och överliggare. Ju mer som låg i den desto bättre kändes det. Det mesta var bra, förutom att fästringarna plingade mot ramen. Thomas fick tyst på dem genom att trycka ut spriten, och det hjälpte en stund. Ska jag gå en längre vandring (och det vill jag gärna göra) ska jag se till att ryggsäcken är någorlunda tyst. Störande ljud gör mig både trött och irriterad.

Sådan här skog är lycka för mig. Det doftade solvarmt och renlaven frasade när vi gick över mon.

Jag har för stor terrängkännedom för att delta i tävlingsklass, men kanske kan jag springa en öppen bana om två veckor.

Efter flera timmar i skogen var vi klara. Precis när vi skulle hem pyste luften ur bakdäcket på min cykel. Jag pumpade upp det, men luften pyste ut direkt. Kanske hade slangen spruckit vid ventilen. Jag hade inte verktyg med mig, och orkade inte undersöka det närmare.

Thomas cyklade sakta bredvid mig, och jag ledde cykeln. Jag var trött och besviken. Men inte särskilt länge. Med Thomas sällskap kändes det ändå bra. Vi hade haft en fin dag i skogen, och det gjorde inget att det tog dubbelt så lång tid att gå hem som att cykla. Vi hade tid; tid att prata och fundera.

Jag uppskattar friheten i att ta mig fram med cykel, och jag vill kunna göra det utan täta problem. Jag blir så nedslagen när jag får punktering, eller när cykeln inte rullar som den ska. När det händer har jag ingen bra rutin att ta tag i problemen direkt. De punkteringsfria däcken har hittills varit bra, men det hjälper inte om slangen är dålig. Jag behöver lära mig hur jag kan ta hand om min cykel, så den mår och fungerar bra.

Publicerat i Ute | Märkt , , , | 2 kommentarer

Barmarkssökande

Efter vinterns besvikelse, Nattvasan, hade jag tänkt undvika övermäktiga utmaningar. Men så ringde en före detta klubbkamrat och frågade om jag ville springa en sträcka i deras lag i orienteringsstafetten Tiomila.

Jag bad om betänketid, och funderade några timmar. Sedan valde jag att vara med. Det var för lockande för att avstå, och jag blev nog lite smickrad av att bli tillfrågad.

Tredjesträckan på 10, 9 kilometer var det jag hade framför mig. Sträckan kändes lång, men inte orimlig. Under vintern har jag ju sprungit flera långpass mycket längre än så, men problemet var att jag inte hade sprungit någonting i skog.

Tvivlen på min förmåga fanns där, med rätta. Jag skulle inte kunna förbereda mig på bästa sätt. En månad innan tävlingen låg snön tjock här i Mora.

Jag behövde mängdträning och skogslöpning. Men det gick ju inte att springa i skogen. Jo, jag försökte. Jag lämnade stigen och klev ut i skogen. Den iskalla och blöta snön gick över knäna. En minut framåt, och sedan tillbaka till stigen i samma steg. Mer blev det inte med den skogsträningen.

I början av april åkte jag till Småland. Där sprang jag ett långpass på de kala fläckar som gick att hitta i skogen där jag växt upp. Jag hade karta i handen, men eftersom jag hittar där brydde jag mig inte nämnvärt om den. Orienteringstekniken var nerprioriterad. Det viktiga var att få så mycket skogslöpning som möjligt.

Snön smälte så klart. Varje dag sjönk nivån, och mer och mer ris syntes.

När det var en vecka kvar åkte Thomas och jag till ett snöfrisäkert ställe, mellan riksvägen och Fudalsviken.

Där sprang jag intervaller i skogen. Fyra minuters snabb löpning, två minuters vila och så om igen. I ett sicksackmönster rörde jag mig uppför den svagt sluttande slänten.

Veckan innan Tiomila sprang jag två orienteringsträningar. Det var en svag uppladdning, men jag kände inte att jag kunde göra mer.

Hur gick det på Tiomila då? Jo, vårt lag lyckades bra. Vi kom i mål på en placering ungefär mitt i klassen – klart godkänt. Inledningen av mitt lopp gick knackigt orienteringsmässigt, men kroppen kändes ganska stark och pigg. Totalt är jag nöjd med mitt lopp, och det gav mersmak.

Publicerat i Träning & tävling | Märkt , , | Lämna en kommentar

Gröna prickar

Jag har en ovana att skriva saker på lappar. Där skriver jag idéer om sådant jag vill göra. De blir fler och fler, och det tar lång tid tills det blir något mer än ord på ett papper. Om det blir något.

Att måla prickar på ett plagg har hängt med mig länge, men nu är det gjort. Det blev ärtgröna prickar på ett vitt linne – perfekt till våren.

Jag gjorde en schablon av en tjock plastfilm, och målade med prickar med textilfärg lite här och där. Sedan fixerade jag genom att stryka på baksidan av tyget.

Nu ska jag försöka bli av med min ovana att samla på lappar. Kanske måste jag ändå fortsätta skriva lappar, för att slippa snurrande idéer i huvudet, men de ska inte få ligga länge. Jag ska sätta dem på anslagstavlan och ha ett slutdatum. Är det inte gjort då måste jag slänga lappen. Kanske funkar det.

Publicerat i Tankar | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vårtecken

Nu ligger det bara några små snöremsor kvar i dikena. Solen värmer skönt och vårtecknen avlöser varandra. Barn lär sig cykla och folk går utan jacka. Fiskmåsar skränar och tättingar kvittrar piggt. Blommorna slår ut – den ena sorten efter den andra: tussilago, blåsippor, backskärvfrö och vitsippor.

Den 19 april såg jag de första blåsipporna här i Mora. Det var vid Kristineberg, som jag tog en liten extra sväng förbi på väg hem från ett jobbmöte.

Tänk att något så litet och skört kan ge sådan glädje. Leende gick jag fram och tillbaka i slänten och hittade fler och fler, några ljust blå, några var starkt violetta.

Publicerat i Ute | Märkt | Lämna en kommentar

Läppsalva med bivax och kokosolja

Enkelhet är bra. Jag gillar okomplicerade saker, och speciellt recept med få ingredienser. Sedan något år tillbaka använder jag en läppsalva som jag gjort själv. Den består av bivax och kokosolja. Så enkelt är det, och den är enkel att göra.

Jag gör den direkt i en liten aluminiumburk med skruvlock. Burken ställer jag direkt på spisplattan och har lägsta värme på. Det brukar bli lagom med hälften bivax och hälften kokosolja.

När allt smällt kan man röra runt lite, sedan får salvan stelna. Blir den för mjuk kan man värma upp den igen och tillsätta lite mer bivax. Blir den för hård blandar man bara i mer kokosolja.

Man kan säkert använda någon annan olja om man vill det. Kakaoolja kanske.

Publicerat i Hemma | Märkt , , | Lämna en kommentar