En plats i mitt hjärta

Det är lördag kväll, och jag sitter vid mitt skrivbord. Regndroppar knäpper mot fönsterrutorna. Ute är det mörkt, sedan länge.

Veckan är inte slut, men jag tänkte ändå sammanfatta med det bästa som hänt. Det var i fredags. Fogen till vår lägenhetsdörr skulle asbestsaneras, och man fick inte vistas i trapphuset från morgon till eftermiddag. Därför planerade jag för en heldag hemifrån. Det kändes ovant, eftersom jag jobbar hemifrån och sällan är borta så många timmar i sträck.

Jag packade min ryggsäck, och cyklade in mot stan. En nödplan var att hänga på biblioteket, om det skulle vara väldigt kallt, blåsigt och kanske regnigt. Men först tänkte jag traska runt i Bokhultet, ett naturreservat i södra delen av Växjö.

Vissa platser stannar kvar hos mig. Bokhultet är en sådan. Jag promenerade där första gången med Thomas för kanske tio år sedan, och har återvänt dit några gånger.

Nu när jag bor i Växjö, kan jag lätt ta mig dit. Det ligger en halvmil från östra Växjö, där jag bor, och flera fina cykelvägar leder dit. Någon gång vill jag springa där, kanske ända hemifrån.

De senaste veckorna har många trädkronor här skiftat färg, och löv sakta singlat ner, eller yrt vilt i den giriga höstvinden.

Men i Bokhultet var det mest grönt. Mjuk, tät mossa täckte några av trädstammarna, och det var som att gå omkring i en saga.

Tänk om jag hade varit ett träd? Vad hade jag fått uppleva då? Hade det varit stelt och tråkigt att stå rotad fast? Eller kanske tryggt och skönt? Hade jag aldrig fått se längre än min skog? Eller är det kanske så, att träden har flera liv? När ingen märker något, smyger de kanske runt och får vara med om sådant ingen vet.

På den mjuka lövbädden trivdes mina fötter gott, och blev lite skuttiga.

Och när jag ser björnmossa i fläckar här och där bland fallna blad.

Blir jag liksom pirrigt glad.

På eftermiddagen fick jag veta att saneringen hemma hade blivit inställd, och uppskjuten till framtiden. När den blir av får jag försöka hitta på något annat att göra hemifrån en hel dag. Vad ska jag göra då?

Läs mer om Bokhultet på Länsstyrelsens webbplats

En sista sommar

Så kom den. Den sista sommaren i Mora. Kanske inte för alltid, men den sista innan Thomas och jag flyttade tillbaka till Småland.

Vemodet steg som en klump i halsen, när jag började göra saker för sista gången. Och jag tänkte på sådant jag ville göra bara en gång till. Som att bada i den vackraste tjärnen i skogen, följa stigar över böljande tallhedar i Hemus, eller plocka blåbär i skogen jag kallat min.

Det tog tid att ta avsked. Det var så mycket jag skulle lämna kvar. Skogarna, vattendragen, dofterna, ljuden och känslorna. Människorna, och allt det som kanske bara finns just där.

Tanken på att aldrig igen gå ner till sjön, för att stå lutad mot en av tallarna och blicka ut över vattnet, var överväldigande. Tiden rann som vattnet mellan mina fingrar. Vågorna sköljde över mina fötter. Om och om igen. Som ett löfte om att allt kommer fortsätta som förut.

Jag samlade ihop mina saker, och gjorde mig av med en del. Med små steg förberedde jag mig på resan till det nya, och förvissades om att allt som varit finns kvar. Och det som ännu inte varit har sin tid.

Den stora badardagen

I morse föll den första snön. Gräset täcktes för en stund, men snart steg temperaturen och snön smälte bort i regnet. Nu droppar regnet mot takplåten utanför, och mina tankar vandrar tillbaka till mitten av sommaren.

Den 17 juli cyklade Thomas och jag medsols runt Orsasjön. Solen värmde och sjön låg blank. Vårt mål var att bada på sju platser. Min packning innehöll en handduk, några kakor och två bikinis att byta mellan.

Badstopp i Orsasjön


1. Kråkberg
Första stoppet blev den mycket långgrunda viken vid Kråkberg. Klart vatten och mjuk sandbotten. Långsträckt strand med finkornig sand. Den bästa badplatsen om man inte vill simma eller doppa sig direkt.


2. Bonäs
På bryggorna vid hamnen i Bonäs kan man soltorka mellan baden, men nu blev det bara ett dopp i det gyllenbruna vattnet. Det finns även en fin gräsplätt, och lite strand att hänga på. Ett mysigt ställe.


3. Våmhus
Våmåbadet har en lång strand. Den som vill doppa sig snabbt kan sikta in sig på Våmåns utlopp, där det är en djup ränna. Annars kan man ströva långt ut i vattnet, som den här dagen hade färg som hallonsaft. Bottnen var täckt med något grövre stenar än vid Kråkberg och Bonäs.


4. Bäcka
I Bäcka kan man kliva rakt ner i vattnet från gräsmattan. Det är perfekt, om man vill slippa sandkorn mellan tårna när man ska upp på land och torka fötterna. Vattnet var rätt grumligt, men varmt. Där mötte vi en man med termometer, som kände igen oss (mannen alltså, inte termometern). Det visade sig att vi nästan var grannar. Minns jag rätt var det 23 grader i vattnet.


5. Orsa
Vinden tilltog och vågorna brusade när vi kom till Orsa. Sjön hade tappat sina konturer i soldiset, och kändes som ett hav. Vattnet var grumligt av all rörelse. Det var det folktätaste stället, men det var ändå lätt att hålla avstånd och hitta en egen plats på den långa stranden.


6. Holen
I Holen finns en gräsmatta bland tallar och omklädningskur för den som vill skyla sig. Men vi hade redan badkläder på oss. Bottnen var lite stenig, med några större stenar, men det fanns ett röjt stråk för den som inte vill snubbla. Solen sänkte sig i väster, och vattnet tycktes bläcksvart.


7. Vattnäs
Den sista badplatsen var svårast att hitta till. Jag är osäker på om vi hittade helt rätt, för det kändes lite privat. Vi fann en brygga bland vassen i en oansenlig vik. Det var så skumt att jag inte såg så mycket av vattnet, och bottnen hann jag inte känna mycket av heller. Men det gick att doppa sig, och vattnet var fortfarande varmt.

Vi bytte om och cyklade hem, nöjda med den stora badardagen.

Fjällmat

När man ska gå långt – som man ofta gör om man vandrar i fjällen – behöver man fylla på med energi (och vätska) i lagom doser med jämna mellanrum. Fyra mål om dagen brukar vara lagom för mig. Då håller jag mig pigg och glad.

Sedan kan man fylla på extra med bär, om man tar tur att hitta sådana. Under vår vandring i Oldfjällen i september 2020 åt vi blåbär, lingon, odon och hjortron.

Stora blåbär. Oldfjällen i september 2020.

Lycka att hitta fina hjortron. Oldfjällen i september 2020.
I år åt jag mycket blåbär, lingon och odon. Grövelsjön i september 2021.
En handfull blåbär till efterrätt. Härjedalen i september 2021.

Energitätt och enkelt

Vad ska man äta då? Har man gott om plats i ryggsäcken och orkar bära tungt kan man ta med sig vad som helst. På det jag kallar lyxvandringar har jag till exempel haft med mig fyllda mjuka mackor och varm blåbärssoppa i termos. Men för en veckolång vandring gäller det att hitta livsmedel med högt energivärde, för jag vill inte (och kan inte) bära för tungt. Sedan ska det ätbara helst vara enkelt att äta, och lätt att packa. Om det ska tillagas är det bra om det inte krävs mycket utrustning. Så klart ska maten vara god också.

Mina ledord för fjällmaten

  • Högt energivärde, gärna runt 2000 kilojoule per 100 gram
  • Lätt att packa
  • Enkel att äta (och tillaga om det behövs)
  • Smaka bra

Förra årets fyra mål

De senaste åren har jag haft ett upplägg med fyra olika mål varje dag. Det mesta av fjällmaten har jag bakat och förberett dagarna innan vandringen. Förra årets mat var följande:

Morgonmål
Müsli (äts med fördel som den är, men kan även kokas, och har man tur kan man toppa med färska bär)

Mitt på dagen-mål
Två dubbla knäckebröd med hårdost mellan, och en näve rostade bondbönor

Eftermiddagsmål
Två energibitar (i två varianter: blåbär och kakao med kokos)

Kvällsmål
Kantarellsoppa med fullkornscouscous (vatten kokas i kastrull på stormkök och hälls över två portioner pulversoppa och couscous i en värmetålig flaska)

Müsli med havregryn, grovt hackade hasselnötter, fikon, dadlar, honung och apelsinjos.
Knäckebröd med sesamfrön och solroskärnor. Ostskiva emellan. Rostade bondbönor vid sidan av.
Energibitar, min klassiska fjällmat i två varianter. En med blåbär och en med kokos och kakao. Grunden består av havregryn, färska dadlar, olja och salt.

Inget kök

De fyra målen har fungerat bra i flera år, men nu har jag tröttnat och i år ville jag förenkla mer. Under förra årets fjällvandring kom jag fram till att jag inte ville ha med mig stormköket nästa gång (i alla fall inte på en flerdagarsvandring).

Förra året var köket mest besvärligt. Det tog för lång tid innan jag hade kokande vatten, och om vädret var väldigt uselt satt jag hellre i tältet än ute vid köket. När det regnade och blåste, så det inte gick att stå upprätt, insåg jag att ett kök inte är någon överlevnadsgrej. Det är mycket bättre, och viktigare, att kunna få i sig energi smidigt, när som helst. Jag omprioriterade min matordning på grund av vädret, för det var inte läge att koka soppa alla kvällar. En morgon kokade jag soppa, som jag drack hälften av direkt. Resten sparades för att ätas kall till nästa mål. Det funkade fint, men soppa gick bort i planeringen inför årets vandring.

Matpaus. Oldfjällen i september 2020.

Enklare mat i år

Inför årets vandring funderade jag på vad jag skulle ha för mat med mig, när jag inte skulle ha kök med mig. I och med att jag inte skulle ha soppa behövde jag inte heller ha så stor flaska, så jag bytte 800 ml mot 355 ml.

Energibitarna är mina favoriter, så de fick vara kvar. Knäckebröden jag bakat tidigare har varit rätt torra och tråkiga, de senaste gångerna har de smulat och gått i bitar. Jag behövde hitta en värdig ersättare, och kom på att jag kunde göra en pizza-variant. Sedan testade jag att göra energibräck, och det blev så många att det passade bra till ett tredje mål. Mitt kvällsmål snodde jag rakt av från Thomas: söta smördegskex, så kallade shortbread, och ost.


Morgonmål
Två energibitar (i två varianter: blåbär och kakao med kokos)


Mitt på dagen-mål
Fyra pizzaknäckebröd med soltorkade tomater, riven hårdost och basilika


Eftermiddagsmål
Tre bitar energibräck (mindre, och lite knäckigare variant av energibitarna, med nötter och torkad frukt)


Kvällsmål
Tre bitar shortbread och en stor ostbit

Nödproviant (eller extra vid behov)
Valnötter och salta jordnötter (sparades till bussresan hem)

Årets fjällmat, packad i originalförpackningar eller i återbrukade dito.

Är jag nöjd nu? Hur ska jag göra nästa gång? Går det att förenkla mer? Kan jag ha två mål att växla emellan, så jag äter samma sak två gånger om dagen? Men jag gillar variation, och jag vill gärna ha kontraster både i smak och konsistens.

De här fyra målen mättade bra, och de var goda. De krävde lite förberedelser hemma, men var lätta att hantera under vandringen. Jag hade en liten påse, där jag förberedde med nästa mål för dagen. Då kunde jag snabbt ta fram påsen, när det blev dags (när Thomas tittade på klockan och sa att det var tid att äta). Min mage mådde bra av maten, och jag har just nu inga idéer på hur jag vill utveckla eller förenkla fjällmaten.

Vad brukar du ha med dig i fjällen, eller på längre vandringar? Vad vill du äta när du inte har tillgång till det du brukar äta? Har du några idéer? Berätta gärna hur du tänker kring fjällmat!

Dag 5 – Lillvålvallen till Tännäs

Söndagen den 26 september

Den sista natten var den lugnaste av de fyra – det var helt vindstilla, och kallt. På morgonen var tält och ryggsäckar frosttäckta.

Utsikt från tältet.

Vi låg i tältet och såg solens strålar stiga högre och högre.

Lillvålvallen och Mejsån.

Vi åt en sista frukost, och torkade tältet i solen, innan vi lämnade Lillvålvallen.

Den bättre delen av den gemensamma vinter- och sommarleden ner mot Tännäs.

Delar av den gemensamma vinter- och sommarleden ner mot Tännäs var sönderkörd, spårig, risig och skräpig. Det var nog tur att vi inte hade börjat vår vandring där. Men det blev lite bättre längre ner, med gräsmjuka ytor att traska på.

Innan vi kom fram till Tännån genade vi i skogen genom böljande mjuk mossa, och mumsade stora lingon och blåbär.

Bro över Tännån.

Direkt efter bron över Tännån stannade vi för att ta på oss mer kläder. Då såg jag något grönt blänka i mossan. Det var en liten glasflaska. Väldigt lik en flaska jag hittade djupt inne i en tät skog i Moratrakten förra året, men den här var lite ljusare. Den var märkt med ”Ingen pant, ingen retur”, och i botten fanns tre stjärnor, ett H och siffrorna 63. Efter lite sökande har jag hittat att flaskan troligtvis är från 1963, tillverkad av Hammars glasbruk. Men hur kom den dit, till kanten av Tännån? Och hur länge har den legat där?

Grön glasflaska från Hammars glasbruk, liggande på skogsmark.
Glasflaska.
Vägspegel där två personer speglas.
Spegelbild.

Framme i Tännäs hade vi gott om tid att ta oss till busshållplatsen. Då gick vi upp till Sveriges högst belägna kyrka (648 meter över havet, enligt en skylt), byggd 1855. Sedan vände vi ner mot en grusväg och gick långsamt till Tjärnbräcka.

Busskur vid en vägkrök.
Busskuren vid Tjärnbräcka.

Klockan 12.53 åkte vi buss från Tjärnbräcka till Sveg. Där fick vi en lagom lång matpaus på 45 minuter, innan en annan buss tog oss hem till Mora. Vi var framme vid resecentrum klockan 17.40.

Femte och sista dagens tur.



Hela vandringen från Grövelsjön till Tännäs.

Hällne

En av höjdpunkterna under fjällvandringen från Grövelsjön till Tännäs var Hällne, en liten vit fläck på kartan. Vi kom dit av en slump, när vi rekade vägen inför nästkommande dag.

Fjällskog och en träskylt med texten Hällne.

Det stod en skylt i myren där leden gick fram.

Himmel, berg, tallar och berghällar.

Något grått skymtade genom skogen. Väl framme möttes vi av kala berghällar, och en betagande vy över Tännäs.

Moln, skuggor, skog och vy över en by.
Tännäs.
Himmel, berg och skog. En man som går.
Hem-Kröket långt bort och Thomas nära.

Himmel, berghällar, tallar och vatten.

Medan kvällssolen sänkte sig vandrade vi förundrade och lyckliga runt bland hällarna, myrarna och tjärnarna.

Två personer på en liten bergkulle.
Kristin och Thomas.

Vi hamnade på toppen av en liten bergknalle, och sedan genade vi genom skogen tillbaka till tältet vid Lillvålvallen.

Dag 4 – Tandsjövålen till Lillvålvallen

Lördagen den 25 september

Nu väntade vår längsta dagstur. Vi skulle ta oss så långt att vi kunde ta oss till Tännäs, och vidare till Tjärnbräcka, på några timmar nästa dag.

Efter en lugn natt vaknade vi pigga på mer vandring.
Gruppfoto innan vi lämnade vår boplats.
Under natten hade fjällen i väster klätts med snö.

Jag blickade en sista gång mot Rogen, innan vi gick mot dagens äventyr.

Vi gick på många långa spångar över klafsiga myrar. Plötsligt såg vi inga orangea prickar på stenar eller träd, och insåg efter lite grubblande att vi tagit fel stig några hundra meter tidigare. Det var väldigt svårt att se de små prickarna på kartan, men vi hade kommit in på en stig som slutade vid ett vindskydd vid en sjö. Vi vände tillbaka, och kom på rätt spår.

Solen kom och försvann bakom regnfyllda moln. Jag tog upp kameran, stoppade ner den så fort små droppar föll, och tog upp den snart igen.

Vingåsen.

På Vingåsen var det lugnt och tyst, och det var lätt att bli springsugen i den öppna tallskogen.

Och så kom solen, och den fina åsen jag sett fram emot att gå på, Mellan Väster-Vingarna och Öster-Vingarna.

Matpaus och fotbad vid Öster-Vingarna.

Där hade vi lyxlunch. Jag hade nämligen fått en av Thomas chokladbollar. Den hade jag burit med mig, och sparat till ett extra fint tillfälle. Jag fick halva bollen till efterrätt.

Thomas och jag.

Vi kom snart till Käringsjövallen. Där var min karta så klottrig, att det inte gick att se bästa vägen mot Mysklan. Nu i efterhand kan jag se att vi kunde genat väster om bebyggelsen. Nu gick vi mot parkeringen, för att vara säkra på att komma fram, och följde en bred grusväg norrut.

Förfriskning vid Mysklan.

Norr om Mysklan gick leden över myrar, och var inte särskilt vältrampad.

Men med sökande blickar hittade vi nästa prick, och nästa.

Vid Tovvallen – ett verkligt passande namn på en så tovig vall – satt vi på varsin tuva och vilade oss ett tag i solsken.

Vi gick vidare genom högt gräs.

Och kom till de här fina kullarna av blåbär, kråkbär och lingon.

De mörka molnen drog sig bort, och kvällen blev regnfri.

Vid Lillvålvallen var det tovigare och gropigare än jag trott, men det fanns en liten fläck där vi kunde tälta.

Jag ägnade mig åt sovsäcksvård genom att dra in dun, som stuckit genom tyget. Sedan hade vi kvällen fri för äventyr. Då gick vi åt det håll vi skulle fortsätta nästa dag, och hittade något fantastiskt fint.

Fjärde dagens tur.

Dag 3 – Rävtjärnsvålen till Tandsjövålen

Fredagen den 24 september

Morgonen var varmt välkommen. Fåglarna runt omkring lät också lättade efter en kall och hård natt. Tältet hade klarat natten. En dragkedja som hängt upp sig gick att laga, och vi gjorde oss redo för ännu en vandringsdag.

Tältet torkades rent och torrt med trasa, och så packade vi ihop och begav oss ner genom skogen i riktning mot Storrödtjärnstugan, där vi skulle komma på leden igen.

Det var lätt att gå, och vi blev snart varma i kläderna. Vattnet i bäckarna var inte av bästa kvalitet, men vi hittade en där vi kunde dricka oss pigga.

Några bodar intill Svenska Turistföreningens stuga vid Storrödtjärn.

Snart kom vi fram till Storrödtjärnstugan, och därifrån kantades leden av nymålade stenar.

Brattbäckvålen till vänster.
En av alla långa spångar utmed leden.

Snart lämnade vi Dalarna, och gick in i Härjedalen. Den stora sjön Rogen skymtade genom skogen, och när vi passerat det sydöstra hörnet av den ändrade terrängen karaktär. Genom en stenskog tog vi oss upp mot fjället igen.

Det fanns inte en stenfri yta att tälta på, ens med ett så litet tält som Hilleberg Unna.

Innan skogen övergick i kalfjäll bredde några flacka sandfläckar ut sig, till synes perfekta att tälta på. Men dagen var ung, och vi skulle fortsätta ännu några kilometer.

En ganska tuff stigning väntade oss, och ett stort vitt moln som jagat oss hann ikapp. Snön yrde mot oss från vänster. Det blev snabbt kallt, så vi klädde oss regntätt, och fortsatte upp över Tandsjövålen och framåt.

Vi hade snöstormen från förra årets fjällvandring i Oldfjällen i ganska färskt minne, och gjorde jämförelser. Det här var inte alls så stark vind, vi skulle bara upp på fjället, och sedan ta oss ner i den skyddande skogen. Och vi hade faktiskt medvind! Vilken skillnad mot att gå emot nålvassa piskande snökorn. Det här klarade vi lätt.

Trodde jag. När vi kom ner i skogen och hittade en flat plätt under en tall, var jag så trött i fötterna, och kall för att jag inte tog på mig tillräckligt med kläder direkt. Jag orkade inte hjälpa till att sätta upp tältet. Det var bara stenar där jag försökte få ner pinnarna.

Men som tur var hade Thomas mer tålamod, och förankrade tältet noggrant medan jag struttade runt och lyckades få värmen att sprida sig ända ut i spetsarna.

Det var en magiskt fin skog vi skulle bo i. Krokiga, knotiga och knubbiga tallar stod stolta och beskyddande runt oss.

På en död tallstam växte rikligt med gul varglav, Letharia vulpina. Laven är fridlyst i Sverige, och är även Dalarnas landskapslav.
Sjöutsikt från tältplatsen – Rogen.

Mellan stammarna hade vi sjöutsikt.

Nu hade vi ett hem, och det var flera timmar tills solen skulle gå ner. Då gick vi på upptäcktsfärd. Vi följde leden åt det håll vi skulle fortsätta nästa dag, men svängde av på en smal stig som ledde ner till en lagun. Vi rundade den, och kom ner till Rogsbodarna och Rogens strand.

När vi hade sett oss nöjda, på vågorna och de mäktiga fjällen, gick vi hem och åt kvällsmat.

Rogen vid Rogsbodarna.
Tredje dagens tur.

Dag 2 – Storvättehågna till Rävtjärnsvålen

Torsdagen den 23 september

Mörka moln drog förbi från norr. Vi hade inte bråttom att ge oss av, utan åt frukost och låg kvar i tältet ett tag. Vi kunde gott vänta på uppehåll.

Jag kikade ut och spanade efter ljusningar. Och snart såg det bättre ut.

Vi rundade Storvätteshågna, och siktade på leden mot Spångkojan.

Bra nöjd efter att ha slukat en massa blåbär.

Snart var det dags för dagens andra mål mat. För min del pizzaknäckebröd, och en handfull blåbär till efterrätt.

Ledförgrening nära Storån.
Ledskyltar.

Efter att ha passerat Storån svängde vi norrut, mot Töfsingsdalens nationalpark.

Goda blåbär precis intill stigen.
Och solmogna lingon.

En metallstolpe och en målad sten visade nationalparkens gräns. Vi stannade för att äta under månghundraåriga tallar. Sedan kom vi upp på öppet fjäll, där vinden drog i oss. Några renar betade en bit bort, och någon med hund kom efter oss på leden. Vi vek av norrut på väster sida av Rävtjärnsvålen för att leta tältplats.

Det var stenigt, och inte särskilt plant. Där det var mjukt och slätt, var det även blött. Vi enades om en plats ovanför några tjärnar och en bit ifrån ett rengärde. Regnmoln närmade sig, och en regnbåge trädde fram över tältet.

Tältplats nummer två.
Slagufjället till höger, och norska fjäll i horisonten.

Under natten ökade vinden, och tältet bågnade och skakade. Duken ruskades av och an. Jag låg mest vaken och önskade att vinden skulle lugna sig, att tältet skulle hålla, och att det snart skulle bli morgon. Det ven i fjällbjörkarnas kronor, sedan var det lugnare några andetag, innan vinden med ny kraft drog förbi.

Vad gör vi om tältet inte står emot vinden? Kan vi ta oss till någon koja? Hur skulle vi hitta dit i natten? Trots frågor utan svar försökte jag lugna mig. Vi är här nu, och när solen stiger i morgon kommer vinden att avta. Det måste den. Det är orimligt att det fortsätter blåsa så här starkt.

Det blev en kall natt, men jag höll mig varm i sovsäcken, och somnade några gånger innan det var ny dag.

Andra dagens tur.