Cykelsemester till Hälsingland

På morgonen den 5 juni packade vi våra pakethållare med nästan allt vi skulle behöva under de kommande dagarna. Vi skulle nämligen cykla till Gammelhomna i Hälsingland för att (så klart) springa orientering där.

Vi tog den lugnaste vägen. Först upp till Bergkarlås, sedan vidare mot Maggås, där vi svängde av mot Äskåsen (eller Högståsen). Det var många långa raka grusvägar dit. Morgonvinden var ljum och några lätta regndroppar föll när vi trampat uppför en lång backe. Strax innan Äskåsen svängde vi höger, och slingrade oss vidare på krokiga vägar tills vi kom till Dalbyn.

Jag oroade mig ganska mycket för att cykeln inte skulle hålla. Veckan innan hade jag försökt lämna in den på service på flera ställen i Mora, men mötts av att de inte hade tid. Skulle kedjan hålla?

Från Dalbyn var det lättrullade asfaltsvägar. Vi stannade i Furudal för att proviantera. Vi hade tänkt äta på campingen, men just den dagen hade de stängt. Så vi åt brödskivor med majonnäs på.

Nästa matstopp blev i Dalfors. Där fanns en liten butik, den sista på vägen till Gammelhomna. Jag köpte risifrutti till oss. Kanske hade vi behövt något mer matigt, men det fanns inget bra vegetariskt alternativ. Längre fram stannade vi för att knapra mariekex i en myggig tallskog.

När det återstod en mil till Edsbyn var det skyltat till tävlingarna. Vi svängde höger in på en grusväg som tog oss ända fram till Gammelhomna.

Vi skulle springa fyra tävlingar på lika många dagar. Och bo i tält på en lutande åker. Vi var bland de allra första till campingen. Det var lerigt och knöligt, men vi hittade en rätt bra plats intill skogen. Där blev det myggigt på kvällen, men då kunde vi gömma oss inne i tältet.
Efter tävlingarna cyklade vi in till Edsbyn för att äta, och handla frukost och kvällsmat. Vi hade en favoritrestaurang där sedan tidigare, som erbjöd god sallad och pasta med krämig sås. Intill restaurangen hittade vi en favoritplats: en bänk för två, där vi kunde vila benen och äta glass.
Det blev några turer mellan Gammelhomna och Edsbyn under våra dagar där. På vägen passerade vi en sjö där flera orienterare badade i grumligt vatten. Men det blev aldrig något dopp för mig. Jag nöjde mig med att dricka mycket vatten, och hälla vatten över mig innan tävlingarna för att kyla ner kroppen.

Terrängen var magisk på flera sätt. Enorma stenbumlingar, branta slänter, djupa bäckar med sandbotten, snabblöpta tallhedar och böljande höjder. Det var otroligt fint i skogen, roligt att springa, svårt att navigera och tufft att tänka snabbt och springa rätt när temperaturen rörde sig runt 30 grader.

Tävlandet gick okej. Kanske hade jag hoppats vara lite bättre, men det räckte med det som blev. Den sista dagen sprang vi en medeldistanstävling innan vi lämnade campingen för att cykla hem till Mora.

Hotande moln rörde sig på himlen, och det regnade och blåste hård motvind när vi trampade uppför den längsta backen på hela färden. Snart torkade våra tunna kläder i värmen och vinden, och snart mötte vi ännu en regnskur.

När vi kom till Furudal hade restaurangen öppet, och vi åt god pizza inomhus medan ett hårt regn piskade mot marken utanför.

Någonstans väster om Äskåsen brast växelvajern på min cykel. Vajern snodde sig runt baknavet, men jag lyckades bromsa och stanna mjukt. Jag snodde ihop vajern och cyklade vidare. Först kändes det som om växeln fastnat i tvåans läge, men det var nog den högsta – trean. Turligt nog återstod bara några få uppförsbackar, som jag gick i. Jag var trött och något missmodig, men Thomas lyckades få mig att känna att det nog skulle gå. Vi skulle nog komma hem innan det blev mörkt.

Solen sänkte sig i väster när vi från Risa blickade ner mot Siljan. Vi kunde ana vart vi skulle, och det kändes otroligt skönt. Så vackert det var runt omkring. Fåglar sjöng klara melodier och det doftade ljuvligt av vägkantens blommor.

Orientering vid Järndammen

Bloggen har fått vila ett bra tag, men den har inte helt fallit i glömska. Jag fortsätter där jag slutade och börjar med att berätta om när Thomas och jag åkte till Sala den första maj.

I mars sålde Thomas sin Citroën C3, så sedan dess är vi billösa – eller bilfria. När vi skulle till Sala på orienteringstävling den första maj fanns det inga bra kollektivtrafikförbindelser. Då hyrde vi en bil på en mack i Mora.

Det var en liten smidig och lättkörd bil, som tog oss till Järndammen en mil norr om Sala. Där skulle vi tävla på samma bana.

Arrangören hade bjudit in till en tävling utan köns- eller åldersindelning, och som de kallade ”ett enklare arrangemang som bör ge alla större frihet med fler alternativ till egen önskad orienteringsupplevelse”. Det var ett koncept helt i min smak. Det fanns sju kortare banor med fri minutstart, och två längre banor med föranmälan och lottad starttid. Och tuffa som vi är valde vi så klart den längsta banan, som var 9 kilometer.


Inledningen av loppet gick bra, men på ett vägval sprang jag in från en stig på helt fel ställe. Jag hittade rätt igen, och sprang utanför kartan. Sedan missade jag på den sista delen, då jag kom till kontroll 16 före 15. De kontrollerna låg tätt, så det var inte någon jättemiss. När jag var på väg till kontroll 22 såg jag Thomas passera, och med trötta ben försökte jag kämpa ifatt – men han var den starkaste av oss två.

Efter en skön dusch i klubbstugan tvättade vi skorna i Järndammen. Där växte pors, som jag inte kunde låta bli att gnida mellan fingrarna och sniffa på. Det doftar så juligt och kryddigt.

Ganska glada, och lite frusna.

En cykeltur till Orsa

I dag öser regnet ner, och det kan vara bra med sådana dagar. Växtligheten behöver det, och jag behöver det. Nu hinner jag fixa med innesaker, och se fram emot sköna, regnfria dagar då man kan vara ute hela dagen. Så klart kan vara ute när det regnar också, men just nu lockar det inte särskilt mycket.

En sommarvarm dag i slutet av april – då det inte fanns ett enda litet moln i sikte – cyklade Thomas och jag till Orsa. Vi valde den kortaste vägen, via lasarettet, Vattnäs och Lisselhed – enkel tur på 14 kilometer. Det är grusväg i början, och sedan lugn böljande asfaltsväg. Strax innan man kommer fram till Orsa får man cykla en kort bit på E45:an.

I Orsa fyllde vi på med energi i form av god pizza på stationsrestaurangen. Sedan handlade vi på Coop, den närmaste Coop-butiken för oss. Thomas köpte en tandborste, och så hittade vi citronbiskvier till efterrätt också. Dem mumsade vi i oss stående mot en varm tegelvägg, någonstans i det som verkade vara centrum. Människor kom och gick, någon cyklade förbi, någon sprang iväg på en löptur och bilar passerade. Atmosfären var lugn och harmonisk, även om alla verkade vara på väg någonstans. Som om de drogs mot en osynlig samlingspunkt. Någon var kanske på väg till ett bestämt möte med någon, någon annan gick strävsamt och vanemässigt till butiken. För att handla något, eller bara för att se andra.

Vi lämnade Orsa bakom oss och cyklade längs vitsippskantade vägar hem till Mora igen.

Vår i Mora


I slutet av april grönskade det här i Mora. De sista snödrivorna smälte i skogen och i dikena lyste vitsippor.

Björkarnas klibbiga löv vecklades ut, och insekter utforskade en ny värld.

I toppen av de höga stammarna nere vid sjön slog knoppar ut.

Hästhov letade sig upp genom fjolårets torra blad.

Solens blommor sträckte sig mot himlen, och det var tid att byta kängor mot sandaler.

Vägen hem och tankar om tid


Jag går ner till sjön lite då och då: när jag behöver rensa tankarna, när jag behöver röra på mig, när jag vill andas ut och blicka ut över den aldrig stilla ytan, och mot bergen på andra sidan.

Det är en halv mile (runt 800 meter) till sjön hemifrån. Den 6 april låg snön tjock.

Tre veckor senare var all snö borta, och träden grönskade. Jag gick hem från en stund på stranden med boken Tio tankar om tid.

Under en tågresa för många år sedan mötte jag en man i långkalsonger. Han frågade om han fick sitta på sätet bredvid mitt. Det fick han. Han frågade efter mitt namn, och undrade om jag visste vad det betydde. Jag minns inte att om jag frågade efter hans. Troligtvis inte. Jag var säkert inte så frågvis.

Han undrade om jag visste vem Bodil Jönsson var. Jo, det gjorde jag. Han frågade om jag läst hennes bok Tio tankar om tid. Det sa jag att jag inte hade. Det skulle du göra, tyckte han.

När jag fann boken i en andrahandsbutik för några år sedan köpte jag den, och läste den. Nu läser jag i den då och då. Till exempel när jag ligger på stranden en stund. Den är bra, och får tankarna att vandra nya vägar – trots att jag läst meningarna förut. Vissa böcker kan man återläsa med behållning. Speciellt de där som innehåller sanningar och öppnar upp för funderingar.

Häng med kära, en grop och ljuva blommor


En eftermiddag blev vi bjudna hem till min yngsta storebror. Thomas och jag gick dit genom skogen. Min resepackning innehöll inte tillräckligt lätta kläder, så jag lånade en av mammas avlagda kjolar. Solen brände och det torra gräset frasade under våra fötter.
Efter en strålande god måltid på altanen, en spontan provtur med min bror i hans frus nya cab, och lite häng på trappan gick vi hemåt igen (till vårt tillfälliga boende hos mina föräldrar).

På vägen besökte jag min hemliga grop. Var den ligger kan jag ju så klart inte berätta, men några utvalda har ändå ett hum om dess existens. Den var i behov av en rensning: torrt ris och grenar fyllde botten.

Jag plockade bort det gamla, och var där en stund, i gropen. Det känns som vi hör ihop på något sätt, jag och gropen.

En annan dag träffade jag några av mina allra bästa vänner. Vi lagade mat ihop, åt gott, sprang runt huset (eller åtminstone jag och barnen), och tittade på får och lamm.

Den sista kvällen hos mina föräldrar stod plommonträdet i blom. Vi lämnade ett vårigt Småland och åkte hem mot ett nästan sommarvarmt Mora, där snön smälte undan för undan.

Livet har bara börjat


Vi stannade över en vecka i Småland, och åkte som vanligt även till Thomas föräldrar. Där gick vi en promenad för att se oss omkring. Vi följde en smal stig utmed ån, där vitsipporna precis hade slagit ut.
Nedanför kyrkan blommade massor av små påskliljor – precis lagom till påsk.

Vi sprang en ny löprunda i skogen tillsammans med flera andra springsugna. Vi gick en långpromenad i skogen, och firade Thomas äldsta bror med tårta och paket. Jag satt ute på altangolvet och läste i en tidning om fjällvandringar. Vi såg Thomas far sätta upp tält på gräsmattan, och vi hjälpte Thomas mor med diverse dataproblem. Kyliga dagar byttes mot varma. Det blev som sommar på en gång.

Jag åkte tillbaka till mina föräldrar. Där blev det fler skogsvistelser. Mamma och jag hjälpte pappa att sätta ut kontrollställningar till skolorientering.

Det är frihet att känna sviktande, mjuk mossa under trampdynorna, och att höra pigga fåglar sjunga det vackraste de kan.

Ännu friare är det när fötterna får komma ut på riktigt: att barfota tassa runt på en spirande gräsmatta och titta på allt som händer om våren.
Då känns det att man lever. Och att livet bara har börjat.