Efter några dagar med förhållandevis kallt väder och regn blev det soligt och varmt lagom till lördagen. Då surrade vi fast cyklarna på hållaren bak på bilen, och åkte förbi Gesunda och upp till Åsengården. Det har blivit en tradition nu, att springa Fäbodlunken. För det var det vi skulle göra.
Vi lämnade bilen vid målet, och lossade cyklarna. Sedan for vi nerför den branta backen igen, men den här gången sittande på varsin sadel. När vi kom till den större vägen trampade vi vidare ganska lugnt till starten vid Gesunda bystuga. Någon gjorde tvärtom; lämnade cykeln vid målet och åkte bil till starten.
Benen kändes stumma av allt fotbromsande nerför, och jag brydde mig inte om att värma upp särskilt mycket mer innan starten. Jag drack några klunkar vatten, och sparade på krafterna inför de långa uppförsbackarna.
När starten gick försökte jag följa med i Thomas tempo så länge jag orkade. Jag såg en skymt av honom när vi närmade oss toppen av den första långa backen, men sedan fick jag andra ryggar att följa. Banan följde mest steniga smala stigar, men gick också på grusvägar, över blommande ängar och genom fäbodarna Mångberg och Kansberg. På några ställen var stigen fylld med regnvatten. Vissa rundade pölarna, men jag sprang rakt igenom för att svalka mig.
Jag tittade inte på klockan, utan försökte hitta en jämn takt som passade mig. Utför är jag inte särskilt bra på att hålla farten, men jag ansträngde mig för att snabba på stegen även då. Innan den sista branta backen sprang jag om en tjej, som jag sett framför mig nästan hela tiden. Jag hoppades kunna hålla henne bakom mig, och det lyckades. Men sedan kom det en annan, som jag inte klarade av att hänga med, fast jag gjorde ett gott försök. Jag var ändå nöjd när jag kom i mål. Tiden blev den andra bästa för min del, nästan två minuter bättre än förra året. Det känns bra att jag inte blir långsammare, och kanske, kanske kan jag bli ännu lite snabbare.
I den sista backen stod påhejare och lockade med att ”snart är ni i mål och kan njuta av utsikten”. Det var det här de menade, och jag njöt både av utsikten och känslan av att ha klarat ännu en Fäbodlunk när jag blickade ner mot Siljan från Åsengården.
Efter loppet åkte vi på bron ut mot Sollerön, men stannande inte vid campingen som vi brukar. Den här gången blev det ett stopp på Lerön, mitt emellan Gesunda och Sollerön, för att bada och tvätta skorna. Det var stenig botten, så jag behöll skorna på när jag doppade mig. Det var ganska varmt i vattnet, men jag nöjde mig med ett snabbt dopp. Jag ville inte gå ut så långt, så det blev armhävningsvarianten.
En dag i juni 