Fjällvandring i Jotunheimen i september

En fjällvandring på hösten har blivit något av en tradition i vår familj. Det här året skulle den göras tillsammans med Thomas, hans bror och dennes två hundar. Tre eller fyra dagar skulle vi gå – men var? Inledningsvis lutade det mot Norge, men väderprognoserna oroade när de visade på kyla och regn (eller snö). En plan B utformades: att vandra runt sjön Rogen i Härjedalen. Det skulle visserligen regna där också, men eftersom det ligger lägre skulle vi inte vara lika utsatta. Detta funderade vi på medan vi pratade om packning och mat. Den skulle ändå bli densamma.

Packning och mat
När man ska bära allt är det bra att tänka på vad man har med sig. Fjällvandring har de senaste åren blivit ett återkommande tema, som både Thomas och jag pratar och funderar över. När hösten närmar sig blir det mer aktuellt.

Några veckor innan resan tittade jag på mina tidigare packlistor och sparsamma analyser. Mycket av utrustningen kunde jag kopiera från förra vandringen. Kängor, byxor, regnkläder, t-shirt och tröja, mössa och vantar, sockar och sovsäck. Men vad skulle jag ha för mat? Jo, det fick bli ett beprövat kit med fyra olika mål per dag: müsli, energibitar, knäckebröd med ost, och soppa med couscous (plus en liten burk salta jordnötter som reservmat). Till det behövde jag spritkök, en flaska och en sked.

Jag tycker om att fixa en del själv, så jag blandade och rostade müslin av havregryn, havreringar, valnötter, dadlar, solroskärnor och salt. Energibitar gjorde jag i två varianter: en som har fått namnet bounty (med dadlar, kakao och kokos), och en med blåbär och kardemumma. Knäckebrödsdegen innehöll bland annat rågkross, havregryn, solroskärnor och sesamfrön. Jag kavlade ut degen och skar lagom stora bitar utifrån en mall, så de passade perfekt i ett tomt mjölkpaket. Kantarellsoppa i pulverform köpte jag färdig. Till den hade jag couscous i fullkornsmodell.

Dagen före avresan såg väderprognoserna något bättre ut, så det blev en resa till Norge för att vandra tre och en halv dag i Jotunheimens nationalpark.

Resan till Norge
Vi (det vill säga jag, Thomas, hans bror och två hundar) åkte bil från Mora mot Idre på eftermiddagen fredagen den 7 september. Gränsen till Norge korsade vi mellan Flötningen och Drevsjö. Jag hade en utskriven karta med vägbeskrivning från det norska vägverket och försökte hänga med på den. Men ganska snart gav jag upp, för bilens GPS valde en annan väg. Så den fick fortsatt berätta vart vi skulle, på tyska och franska, men främst på engelska. Det blev skymning och mörkt. Vägskyltarna talade om allt färre kilometer till Trondheim, vilket oroade mig. Av den norska geografin har jag sannerligen mer att lära, men så mycket vet jag att Trondheim ligger ungefär i höjd med Östersund. Vi skulle ju nästan bara rakt västerut in i Norge, lite norrut, men inte så långt norrut. Det kunde väl inte vara rätt?

Så här i efterhand, när jag har tittat på en digital och inzoomningsbar karta, har jag sett att vi på något sätt kom till Innset, och i Ulsberg åkte vi söderut. Vi passerade Oppdal, Driva, Hjerkinn, Dombås, Sel och Lom. Från väg 55, eller Sognefjellsvägen, svängde vi vänster in på Visdalsvegen. Mörkret slöt sig tätt inpå bilen och vägen framför oss tycktes smalare ju längre vi åkte. Den blev krokig också, men till slut kom vi fram till Spiterstulen, någon gång efter midnatt. Vi satte upp tälten på en någorlunda plan gräsplätt, och innan jag kröp ner i sovsäcken såg jag någon komma med pannlampa nerför en osynlig bergsslänt på andra sidan älven. Till en början såg det ut som en skinande stjärna högt upp, eller möjligtvis en mast av något slag, men när den började röra sig insåg jag att så inte var fallet. Jag sov inte mycket den natten. Det blåste starkt, regnade och tältduken fladdrade. Sovsäcken värmde, men det drog in lite kall luft.

Första vandringsdagen – 8 september, Spiterstulen–Hellertjønne
På morgonen var det spännande att blicka ut över den nya omgivningen. Vi befann oss alltså i Spiterstulen, en turiststation 1106 meter över havet i Oppland fylke, det enda av Norges fylken som varken har kust eller gräns mot något annat land. Älven Visa forsade fram i Visdalen, och det var den vi skulle följa motströms söderut i början av vandringen.

Vi passerade den bemannade turiststationen och gick förbi en sovstuga som bar mitt namn. Snart hittade vi början av den T-markerade leden.
Himlen var mulen och det var svårt att veta om regnkläderna skulle vara på eller inte. Jag känner mig inte särskilt klädsam i regnkläder, men ibland blir det ett måste och man får låta det praktiska gå före det estetiska.

Sol, sol, sol
Leden delade sig och vi vek av in i Urdadalen. Regnet blev tätare och regnstället klarade inte helt att hålla vattnet utanför. Kameran fick ligga trygg i ryggsäcken. Blåsten tilltog när vi kom över ett krön. Då tittade jag bakåt och upptäckte att Thomas inte var där. Jag väntade för att se om jag skulle få se honom, men när han inte dök upp ropade jag hans namn. Inget svar. Vad hade hänt? Jag vände om och gick uppför slänten igen. Då mötte jag honom snart. Han hade bara stannat för att byta kläder. Puh, så skönt att det inte var något värre. Vi fortsatte vår vandring tillsammans, och jag upprepade orden sol, sol, sol för mig själv, som ett mantra för att regnvädret skulle ge sig av bort.


När vi kom fram till en bra tältplats var jag blöt på framsidan under regnkläderna och började frysa. Thomas satte snabbt upp yttertältet medan jag lufsade runt, runt för att få upp värmen. Så bra att man kan hjälpas åt.

Snart kunde jag huttrande kura inne i tältet och ta på mig torra kläder. Plötsligt verkade det bli lite bättre väder. Jag blev på bättre humör, och det var så skönt att få upp värmen igen.

Jag gick runt på vår nya boplats och hittade ett fint vattenfall. Vattnet rann ut i sjön Hellertjønne alldeles intill våra tält.

Röda blad av ripbär lyste fint tillsammans med renlav och kråkbärsris.

Märkligt nog var det uppehåll ett bra tag. Det blåste, och solen tittade faktiskt fram några få minuter på kvällen. Vi plockade med allt som blivit blött, och hängde upp det på tork. Jag gick runt med regnjackan ut-och-in. Kläderna hann torka ganska bra innan nästa regnskur föll.

Tältet, förresten, var helt nytt. Vi hade bara satt upp det hemma, inne i lägenheten, innan vandringen. Kanske gjorde vår ovana att det tog lång tid, men med övning blir vi säkert snabbare. Det är ett kupoltält från Hilleberg, någon storlek mindre än det tidigare tunneltältet Stalon. Det nya tältet heter Unna, och det är lättare, tål vind lite bättre och är lite trängre – men det kändes lagom för oss två, och jag upplevde att luften inuti blev varm fort.

Andra vandringsdagen – 9 september, Hellertjønne–Memurubu
Det blåste på natten, men då frös jag inte. Thomas och jag hade nämligen våra sovsäckar ihopkopplade, så det var varmt och skönt.

På morgonen var bergstopparna omkring oss pudrade med ny snö.

Vi fortsatte vår vandring på leden, och vek av mot Memurutunga innan vi kom till Storådalen.

Thomas pekade ut riktningen.

Efter en tuff stigning hade vi en kort matpaus på stående fot i solsken.

Vi hade följt Storåe och sedan klättrat några höjdmeter upp, så vi befann oss på ungefär 1400 meter över havet. Hellertjønne syntes högst upp i dalgången bakom oss.

En tunn dimma kom svepande, jagande efter oss. Regnet föll, och blåsten var kall, men vi höll oss varma medan vi gick kilometer efter kilometer.

Mina krafter sinade medan vi följde den långa stigen. Jag orkade inte hålla jämna steg med de andra hur jag än försökte. Vi tog en kort paus och sänkte tempot lite.

En stund efter dagens tredje mål orkade jag mer, och när jag kikade ner på sjön Gjendes turkosa vatten 300 meter nedanför blev jag glad och förundrad. Jag har sett turkost vatten förut, men det här var så mycket på en gång.

Enligt kartan skulle vi fortsätta leden ut på Sjugurdtinden för att komma till Memurubu. Vi såg husen nere i dalen till vänster om oss, men stigen verkade försvinna rakt ut i sjön, fast högt ovanför vattenytan.

I serpentinsvängar gick vi sakta utför. Mina knän värkte fastän jag försökte att gå i sicksack.

Vi passerade Memurubu och började leta tältplats en bit upp i sluttningen. En eldplats och några stenar vid en plan gräsyta vittnade om att andra hade bott där före oss. Vi satte upp tälten och förberedde våra kvällsmål. Jag kokade vatten till soppa.

En så här fin kvällsvy har man inte så ofta.

Vad vi inte tänkte på när vi valde tältplatsen var att det var en sluttning ovanför oss. Under natten som följde regnade det mycket, och på morgonen hade vi pölar runt vårt tält. Thomas brors tält verkade stå i en grop med vatten. Dessutom hade Thomas väckt mig på morgonen och sagt att han inte mådde bra. Han hade ont i huvudet och magen. Vad skulle vi göra?

Tredje vandringsdagen – 10 september, Memurubu–Glitterheim
Thomas bror kunde inte stanna med blöta saker. Hans hundar frös, så de tre gick vidare. Vi bestämde att vi skulle ses vid bilen på eftermiddagen nästa dag. Hur vi skulle ta oss dit visste vi inte då.

Skulle vi försöka ta oss ner till turiststationen vid Memurubu och ta båt därifrån? Vart skulle vi komma då? När gick båten? Efter en stund ville Thomas ändå försöka gå, långsamt vidare. Vi packade våra saker och lämnade vattenpussarna bakom oss, någon timme efter Thomas bror. Det var en brant stigning uppför, så det var skönt att gå långsamt. Jag plockade blåbär och lingon till Thomas. Några mjölon blev det också. Han blev lite piggare, och kanske hjälpte det fina vädret.

Solen sken när vi kom till den södra delen av den långa sjön Russvattnet.

Jag fick låna Thomas gula fina mössa, och var ju hur glad som helst för det.

Thomas gick före och jag mumsade på mina energibitar medan jag traskade ikapp. Vi passerade ett vattendrag på en tunn aluminiumbro, och jag funderade på hur vi skulle ta oss över nästa å, Blåtjønnåe.

Det gick lätt. Det var en rejäl träbro över de kraftfulla vattenmassorna under.

Det blev varmt att gå uppför, så vi stannade och lättade lite på klädseln. Vi följde dalen där Blåtjønnåe rusade fram, och i slänten på andra sidan såg vi några får. Ett av dem hade en skälla, som plingade för varje rörelse.

Solen värmde, men vinden var sval när vi kom till sadeln mellan Vestre och Austre Hestlægerhøe. Vi stod 1685 meter över havet och såg bort mot Glittertinden med dess bre (glaciär på norska). En av de tidiga planerna var att gå via Glittertinden tillbaka till Spiterstulen, men det kändes inte alls lockande. Snarare verkade det som en urdålig plan med tanke på väderförhållandena. Det soliga och sköna vädret omkring oss var visserligen lovande, men över bergstopparna runt oss gled mörka moln.

Dalen ner mot Blåtjønnin i sydväst.

Oändligt stenig mark under mina kängor.

Thomas fick åter matlust och njöt av en chokladboll.

Jag posade och kände mig fri som en fågel. Apropå det kvittrade en stenskvätta glatt och välkomnade oss till det stenrika landskapet. Vi såg väldigt få djur under vår vandring, så de få inslagen av andra väsen förgyllde upplevelsen.

Ett skutt med Glittertinden, Norges näst högsta berg, i bakgrunden.

Sten efter sten efter sten. Hur många miljarder stenar finns det? Vad är en sten och vad är ett gruskorn, eller ett block eller ett berg?

Ibland blev jag matt av all sten. Den verkade aldrig ta slut, och jag längtade efter att gå på en mjuk grästäckt stig.

Underlaget blev lite bättre när vi kom ner i Veodalen. Vi passerade ett brett vattendrag på en gungig hängbro och kom snart till bebyggelsen vid Glitterheim. Där slängde vi några sopor, och klurade på om vi skulle bo där en natt, eller köpa något att äta. Thomas halva matförråd var kex, men de visade sig smaka illa och var otjänliga. Kanske berodde hans illamående på det. Men vi fortsatte vidare.

Vi visste inte var Thomas bror var, men jag hade sett flera spår efter de båda hundarna. I den fuktiga leran på marken syntes både små och stora tassmärken under dagens vandring. Så vi visste att de gått där vi gick. När vi vid Glitterheim valde att gå den södra, inte lika branta vägen mot Spiterstulen, såg jag ytterligare några tassmärken. Det bådade gott.

Det var fortfarande några timmar av ljus kvar, men det blåste stark motvind och regnet närmade sig snabbt. Vi gick i en dalgång mellan Ryggjehøe och Styggehøe, och hade kommit cirka två kilometer från Glitterheim. Det fanns inte mycket att hitta lä bakom. Vi drog oss ner mot vattnet och bestämde oss hastigt för att här får det bli. Vinden tog i och rev i den tunna tältduken. Jag tvivlade på om det skulle gå att sätta upp tältet, och hur vi skulle klara oss i ovädret. Vi hämtade stenar att förankra tältet med, och kanske avtog vinden något. Vi kröp in och kände oss nog lite lättade.

Smattrandet av regnet tonade ut något, och jag hämtade vatten till kvällens soppa. Hur skulle natten bli? Jag sov nog lite då och då. När Thomas gick ut mitt i natten vaknade jag, och tittade ut. Det var den mest fantastiska stjärnhimmel jag någonsin sett. Det fanns inget annat ljus, bara ett myller av stjärnor högt, högt ovanför. Trots den klara himlen föll ett lätt regn, som en dimma som drog genom dalen.

Fjärde vandringsdagen – 11 september, Glitterheim–Spiterstulen
På tisdagsmorgonen vaknade jag av ett upprepat pipande klockan 05.45. Jag hade ställt mitt sportur för att vi skulle komma iväg tidigt. Det var lite kyligt, och jag blev varm av att bära bort de tunga stenarna till deras legor. En av dem vägde säkert runt 15 kilo, och värmen spred sig snabbt i kroppen av ansträngningen.

Thomas fick ett litet försprång medan jag klädde på mig det sista. Snart kom jag ikapp honom uppe på leden. Jag åt müslin medan jag gick, och Thomas fick lite också. I efterhand fick vi veta att Thomas bror måste ha tältat någonstans väldigt nära, och gett sig av bara en kort stund innan oss.

Vinden vände
Den var den sista dagen med vandring, men målet var långt bort. Vi gick upp mot Vesleglupen med vinden i ryggen. Vinden hade vänt under natten, och blåste nu från öster och gav oss lite lättare steg framåt. Stora stenblock täckte marken, men leden var underligt nog ganska lättgången uppför. Någon, eller några, (förmodligen jättar) hade lagt i ordning stenar, så bitvis var det som en jämn och smal väg att gå på.

När vi kom till sjöarna mellan bergen Veopallan och Ryggjehøe gick vi i ett stilla snöfall. Lätta snöflingor dalade ner, och det rådde en otrolig tystnad där uppe. Jag tittade mig förundrad omkring och hörde snart en fågel kvittra magiskt vackert. Den satt någonstans bland stenarna och lurade på oss.

Vi följde kanten på sjöarna. Med försiktiga steg klev vi på de hala stenarna. En tunn hinna av is grumlade vattenytan. Leden gick alldeles intill vattnet, bland stora block eller på släta stenar i rad, med vatten på alla sidor. Ibland halkade någon av oss till. Då tog vi det ännu försiktigare.

En väldig stenterräng öppnade sig framför oss. Vi hade kommit till Skautflye. På kartan såg det lättgånget ut. Det var det inte. Laven på stenarna var förrädiskt hal. Thomas ramlade framför mig. Med vandringsstavarna och ryggsäcken föll han liksom sakta åt sidan, och blev liggande bland vassa stenar. Som tur var gick inget sönder.

Vi upptäckte att de bruna sandstenarna var säkra att gå på. De var få, men de ingav ett visst hopp. När vi passerade en bäck stannade vi kort för en vattenpaus. Det sluttade svagt utför och vi närmade oss ganska snabbt målet för dagen (ett av dem – det andra var ju att komma ända hem).


Så kom vi åter till dalen där Spiterstulen låg. Stigen slingrade sig utför, och när mina knän ömmade den sista biten fick jag låna Thomas vandringsstavar. De var väldigt bra, inte bara då, utan även när vi vid ett flertal tillfällen skulle korsa djupa och breda åar. Då lånade jag dem för att stabilisera mig och ta mig över torrskodd.

Vi kom fram till Spiterstulen några minuter innan klockan 12, och återförenades snart med Thomas bror. Snart gav vi oss av igen, med bil hemåt. Nu i dagsljuset såg vi omgivningarna. Vi följde Gudbrandsdalen och passerade Otta och Vinstra. Innan Ringebu svängde vi norrut, enligt beskrivningen från norska vägverket, och åkte över Venabygdsfjellet, och vidare via Sollia till Atnadalen, Koppang, Åkrestrømmen och Drevsjø. Så var vi snart i Sverige igen.

Karta
Den röda linjen visar vår vandring. Start i Spiterstulen och sedan motsols runt. De röda punkterna visar våra tältplatser.

(Klicka på kartan för en större version)

Fjällflora
När vi var i Småland förra gången fick jag en fjällflora av Thomas far. Den hade jag inte med mig under vandringen, men både inför och efter resan läste jag i den.

Illustrationerna är detaljerade och underbart fina. Det är lätt att känna igen dem från boken när man ser dem i naturen. Beskrivningarna innehåller bland annat fyndplatser av arterna, och flera av växterna har hittats i Jotunheimen.

Trots den steniga marken, eller kanske tack vare den, tittade jag mycket neråt. Jag har en vana att göra det, även när terrängen inte kräver det. Det är inte möjligt att lista allt jag såg i Jotunheimen, och jag kunde inte heller identifiera allt jag passerade, men här följer en lista med ett litet urval:
fjällglim, Silene acaulis
lappljung, Phyllodoce caerulea
slåtterblomma, Parnassia palustris
fjällkattfot, Antennaria alpina
ripbär, Arctostaphylos alpinus
lingon, Vaccinium vitis-idaea
blåbär, Vaccinium myrtillus
mjölon, Arctostaphylos uva-ursi

De vetenskapliga namnen står med kursiv text. Det första, släktnamnet, anger en grupp av arter som anses vara närbesläktade. Ett släkte kan ha en eller flera arter. Det andra, artnamnet, eller artepitetet, anger en egenskap hos arten eller hedrar minnet av en person.

Jag blev mest glad över att se fjällkattfot medan vi gick upp till Vesleglupen. Sedan såg jag en ensam slåtterblomma med skira vita kronblad i en fuktig myr också. Det var särdeles fint.

Fågeln jag såg flyga kvickt bland stenarna mellan Vestre och Austre Hestlægerhøe, var för mig namnlös när jag såg den, men den hade ett tydligt kännetecken – de vita och svarta stjärtfjädrarna. Efter lite bläddrande i Fåglarna i färg hittade jag den – stenskvättan (Oenanthe oenanthe).

Annonser
Det här inlägget postades i Äventyr, Fjällvandring, Ute och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Fjällvandring i Jotunheimen i september

  1. Annastina skriver:

    Vilket äventyr! Tack för en fin ”reseskildring” och alla fina bilder du kunde ta, trots regn och oväder. Glad och tacksam är jag, att ni tog er någotsånär helskinnade igenom vandringen.
    Varm kram från Mamma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s