Utmed storspåret

Mot slutet av februari höll jag mig en del utmed den sista delen av Vasaloppsspåret. Där gled tusentals skidåkare fram: vissa med elegans, andra stupande trötta och trevande, några råstarka och med totalt fokus att ta sig snabbt till målet i Mora.

Någon dag vandrade jag försiktigt bland träden, på den oftast bärande skarsnön. Stundom stannade jag upp och hejade på några förbipasserande, som tycktes skina upp för en stund.

Jag lockades att också åka, men något lopp blev aldrig aktuellt. Mina förberedelser var alltför skrala. Det räckte med en lugn tur i området kring Hemus. Medan jag väntade på snabba Öppet Spår-åkare mumsade jag i mig en enkel matsäck. Å, så gott det är att äta utomhus i solsken.

En annan solig dag åkte jag lite längre, till Eldris, och sedan en liten bit till.

Snön i skidspåren var som socker.

Jag stannade i solen vid en björkskog en stund, utan mössa och vantar.

Då kändes våren nära.

Annonser

Det bästa skidspåret

Den här vintern har jag inte åkt mycket skidor. Totalsumman hamnar förmodligen på runt 15 mil. Det är en väldigt låg siffra för mig, och att det inte blivit mer handlar nog mest om avsaknad av tillräcklig vilja.

Det har varit för bökigt. Eller så har jag bara varit lat. Ett tag sprang jag hellre, för det var smidigare och roligare. Sedan sprang jag för mycket, eller fel. Då var det bättre att åka skidor. Sedan blev det halt och isigt. Hur som helst blev det inte mycket skidåkning.

Men när jag väl åkte trivdes jag bäst i natursnön på elljusspåret (i solsken) mellan Noret och Färnäs.

Ett tag hade jag som rutin att jogga upp till elljusspåret, snöra på mig pjäxorna och åka till andra änden av elljusspåret och vända tillbaka. Var jag riktigt pigg tog jag två vändor. Några gånger var jag först efter ett snöfall, så jag fick spåra upp de gamla spåren, som var kantade med tassmärken från ekorre och räv. Ibland skuttade några rådjur över spåret. Det kändes extra fint att jag fick åka där, liksom tillsammans med djuren.

Annat fint med det här spåret är att det är opretentiöst, småkuperat och ganska folktomt. Vissa gånger var jag helt ensam i spåret – bara jag, skidorna, skogen och snön.

Spåret går från ett ställe till ett annat, mellan Noret och Färnäs. Man kan börja åka från flera platser, och den här vintern var det bara ett spår, så vid möte fick man se till att kliva ur spår innan det var för sent. Vid passering kunde man passa på att säga ett glatt hej motionärer emellan, innan man fortsatte åt sitt håll.

Städa utan dammsugare

Att städa med dammsugare var länge självklart för mig. Det är märkligt, eftersom jag alltid ogillat maskiner och apparater som låter mycket.

Oljud och pipande brandvarnare
Efter flera år i vår lägenhet skaffade jag hörselskydd för att slippa höra oljudet när jag, eller Thomas, dammsög i lägenheten. Då stod jag på något märkligt sätt ut med att brandvarnaren utlöstes näst intill varje gång fläkten på dammsugaren hamnade under den. Jag lärde mig att vara förutseende genom att plocka ur batteriet innan jag startade dammsugaren. När jag började funderade på att ersätta min dammsugare – mot en tystare – insåg jag att man inte måste städa med dammsugare.

För för några månader sedan sa jag adjö till dammsugaren. En som ville ha den i sin sommarstuga nappade på min annons. Tur för mig, för jag hade fått nog.

Mopp och vippa
Så hur håller vi rent nu då? Jo, vi städar med mopp och vippa. Golvet torrmoppas med en mopp på ett vridbart stativ på ett teleskopskaft. Det mesta som fastnar i moppens kanter plockas bort och slängs bland brännbart. Sedan skakas moppen utomhus. Städningen avslutas med våtmoppning. Då byts moppen ut mot en uppblött trasa.

Hyllor, dörrfoder och allt annat dammas med dammvippa. Vippan skakas av utomhus.

Tyst städning utan el
Det är stor skillnad att städa nu jämfört med tidigare. Städutrustningen tar mindre plats än tidigare, vilket har gjort städskåpet rymligare och lättare att hålla ordning i. Det är smidigare att svepa fram med en mopp än att dra en dammsugare över golvet. Nu kan vi städa helt utan el, och städningen kräver inte särskilt mycket energi. Blir man trött kan man ju vila en liten stund. Men det bästa är nog att det är så tyst och behagligt att städa nu.

Den enda nackdelen jag mött hittills är att vissa dammpartiklar, och grus som lätt följer med skorna in i hallen, inte följer med i moppen. Men problem kan ofta lösas. Det som inte följer med i moppen samlas ihop i en liten hög, och sopas upp med en borste på en skyffel.

Städa, städa varje fredag!

Nåja, i vårt hushåll delar vi på städningen, och man får städa vilken dag man vill. Vi städar varannan gång, och städar man inte inom två veckor får man en tilläggsstädning.

Några vinterglimtar

Så här såg vägen ut ner till sjön i december. Nu är träden till vänster nersågade, och vi har därmed fått ännu mer sjöutsikt från vårt fönster.

Den röda anoraken, som jag köpte begagnad i början av vintern, blev en favorit. Sedan hittade jag en liknande modell i blå färg till ett orimligt billigt pris. Då kunde jag inte låta bli att köpa den, och det har jag inte ångrat. Den har värmt mig hela vintern, alla de dagar jag inte haft den röda. Det är så bra klimat i den, och det täta tyget skyddar mot vinden. När det är extra kallt får det plats en dunväst under.

Ett gångstråk mellan åkrarna i Färnäs.

Glittrande snö. Den här vintern har bjudit på många glittriga dagar.

Varma, sköna kängor som följt med mig under vintern.

Lågt stående sol i slutet av förra året.

Nyanser av himmel, soldis, is, öppet vatten och snö.

Återvända

Det var här, i skogen precis bakom mig, som jag tappade bort Thomas några dagar innan jul förra året. Händelsen rörde om i mig, men allt slutade på bästa sätt – vi hittade varandra igen.

Efter några dagar sprang vi rundan igen, tillsammans. Det kändes bra att göra om och göra rätt.

Sedan dess har det blivit många löpturer. Många fina, jobbiga, kämpiga och härliga turer på snöiga vägar. Tyvärr började jag få ont i ett knä, och då blev löpturerna värre och värre. Till slut sökte jag hjälp.

Nu har jag träffat en fysioterapeut flera gånger, och fått tips på hur jag kan träna för att bli bra igen. Efter några veckors löpvila har jag nu försiktigt börjat springa igen. Korta rundor i närområdet. Det känns så skönt att komma igång igen. När snön smälter framöver kan jag förhoppningsvis springa längre turer.

När jag tappade bort det bästa

Några dagar innan jul tappade jag bort Thomas. Det var bland det värsta jag varit med om.

Allt började med att vi sprang tillsammans upp till skogen. Där skulle vi springa en snitslad terrängbana på några kilometer, åt varsitt håll. Medan jag sprang iväg medurs, sprang Thomas moturs. Vi skulle alltså, om vi hittade banan rätt, mötas någonstans mitt på banan, och när vi hade klarat hela varvet.

Snitslarna var vita, och knutna runt snövita träd i en snöig skog. Några dagar tidigare hade Thomas sprungit delar av banan, men inte hittat runt hela. Det fanns spår i snön, men de var inte alltid att lita på.

Jag stannade upp flera gånger, för jag såg inte nästa snitsel. Ibland vände jag om och försökte på nytt. När jag befann mig ungefär mitt på banan, enligt min GPS-klocka, hörde jag någon vissla längre bort.

Det lät som Thomas. Jag visslade tillbaka några gånger och sprang mot visslingarna, genom skogen. Men sedan var det tyst. Då återvände jag till snitslarna igen, i tron att Thomas hittat rätt på något sätt.

Efter några felsvängar såg jag Thomas spår i snön. Vi hade likadana skor, och därmed väldigt lika spår. De gick åt samma håll som jag sprang. Jag följde dem, och kom tillbaka till vår utgångspunkt. Han var inte där. Jag ropade och fortsatte fram på banan – ingen Thomas, men jag såg att han hade sprungit där.

Vi hade sagt att vi skulle springa ett varv, och sedan hem. Nu hade jag sprungit ett varv, ganska långsamt i den bitvis knädjupa snön. Jag antog att Thomas hade hunnit minst lika långt. Inte hade han väl velat stå och vänta i kylan på mig? Det hade gått över en timme sedan vi sprang hemifrån. Han måste väl ha sprungit hem, även om jag inte kunde se några tecken på det. Jag övertalade mig att det måste vara så.

Jag stampade runt i snön där vi senast sågs och sprang hemåt. Flera gånger vände jag mig om, tvekade, undrade. När jag säkert såg att Thomas inte sprungit tillbaka samma väg som vi brukar ta hem tänkte jag att han kanske tog en annan väg.

De tre kilometerna hem var tunga. Men det värsta var att komma hem och märka att Thomas inte var där.

Jag måste tillbaka. Eftermiddagen övergick i kväll, det började bli mörkt när jag skyndsamt packade pannlampa, telefon och varma kläder för att återvända upp till skogen.

Jag försökte se till fakta, men det gick inte att tänka logiskt. Hade det hänt honom något. Han kanske inte kunde ta sig hem. Kanske låg han i den kalla snön någonstans. Jag var förtvivlad av den surrande oron. Ovissheten var bedövande.

Men jag joggade upp till skogen, den genaste vägen. När jag kom in i skogen kom Thomas mot mig. Då flög oron bort som en fri fågel, och så fort vi nådde varandra föll jag i hans armar och grät av lättnad.

Han hade inte velat springa hem, i tron att jag var kvar någonstans. Innan han ändå vände hem hade han lagt pilar av stora grenar vid banan för att markera.

Vi joggade trötta hem tillsammans. Sedan firade vi vårt återseende med att gå ut och äta på restaurang.