Våffelplättar

Med våren kommer fågelkvitter, fler ljusa timmar per dag, och Våffeldagen. Jag vill inte ha sådant som jag inte använder ofta, och särskilt inte elektriska apparater, så något våffeljärn äger jag inte (det finns ju icke-elektriska också, men något sådant vill jag inte heller ha). Men våfflor kan man ju bli sugen på ändå, och då kan man ju besöka ett kafé eller göra något som påminner om våfflor.
Två dagar efter våffeldagen blev jag så sugen på våfflor att jag gjorde en frasvåffelsmet och stekte den som plättar i en stekpanna. Det blev helt okej.

Annonser

Fjällmat

När man vandrar långt kan det vara smart att tänka på att inte packa med onödiga saker, speciellt inte tunga onödiga saker. Under mina vandringar har jag varierat packningen något, och oftast har jag strävat efter färre och lättare prylar.

Maten är ju en viktig del av det man ska ha med sig, om man inte stannar och äter på fjällstationer, eller äter det man kommer över, eller är en sådan som inte äter alls. Vissa har med sig frystorkad mat i påsar och lagar flera mål mat om dagen, andra äter kokta ägg och bryr sig kanske mer om smaken på maten än att den väger lite. Vissa lagar ingen mat alls. Så här gör jag:

Under vandringen i Härjedalen och Jämtland hade jag medvetet med mig ganska lite mat. Totalt vägde maten, med förpackning, lite över 1700 gram. Det var arton mål, det vill säga fyra mål om dagen, förutom start- och slutdagen då jag hade ett mål.

Den tredje dagen upptäckte jag att tre knäckebröd saknades. Nej, det var ingen som hade nallat ur min packning, utan jag hade i packningshasten hemma räknat fel. De tre om dagen fick ransoneras till två. Men jag fick några kex och jordnötssmör av Thomas, och jag hade en burk med salta jordnötter som nödproviant – så det gick ingen nöd på mig.

Min analys är att det här var i minsta laget för mig. Det fungerade bra, men nästa gång tar jag troligtvis med mig lite mer mat. Tyvärr hade jag inte ork eller tid att räkna ut näringsvärdet för det jag åt, men jag försökte använda energitäta råvaror i de flesta fall.

Det här åt jag:

Morgon: Müsli. Hemmarostad med havregryn, solrosfrön, valnötter, russin, salt. Just saltet gjorde susen. Jag åt müslin med antingen kallt eller varmt vatten. Men bäst var den torr, med vatten som dryck efteråt. Det är gott att blanda i färska bär också. Tyvärr var tillgången på bär inte så god under den här vandringen; blåbären var små och torra, och lingonen knappt mogna (två hjortron var hittade vi också – som vi åt upp direkt).


Lunch: Energikakor. Jag bakade två varianter: en med blåbär och kardemumma, och en som jag kallade bounty, med dadlar, kakao och kokoschips. Grunden var havregryn och rapsolja. I blåbärsvarianten tillsatte jag honung och solroskärnor, och lite vetemjöl för att få en bra konsistens. De här blev min favorit under vandringen. Dels var de goda, och dels gick de bra att äta medan man gick.


Eftermiddag: Knäckebröd med ost. Hembakade bröd innehållande fullkornskross, vetemjöl, sesamfrön och rapsolja. Mellan två skivor hade jag hårdost. Ett helt okej och gott mål, men det tråkigaste den här vandringen.


Kväll: Soppa med fullkornscouscous. Till en portion hade jag en påse Varma koppen kantarellsoppa, 0,5 dl couscous och 4–5 dl vatten. Jag kokar bara upp vatten, och låter maten lagas i min flaska. Kanske ska jag vandra utan kök någon gång. Den här vandringen var den kallaste hittills, med regn och blåsiga dagar, men jag tror att det skulle fungerat bra att hålla värmen utan att äta varm mat.

Nödproviant: En deciliter rostade och saltade jordnötter.

Varm soppa till kvällsmål. På en av våra tältplatser fixade Thomas en superbra platt sten, som köket kunde stå på.

Vad brukar du äta när du fjällvandrar, om du gör det? Vad är viktigast? Smaken, mängden energi eller konsistensen? Hur mycket mat har du med dig?

Skogens guld


När vi var på semester i Småland förra veckan berättade Thomas far om ett hjortronställe i en mosse. Nu kan han inte ta sig dit längre, så vi fick äran att överta den hemliga platsen.

Kanske känner någon mer till hjortronen, men när vi kom dit verkade ingen annan ha plockat av dem.

Hjortronen hade börjat skifta i vitt, och hängde tunga på sina kvistar. Jag gick från tuva till tuva och plockade med varsam hand.

Det växte en massa blåbär i mossen också, och jag kunde inte låta bli att plocka av dem också. Blåbären åt vi till frukost, och hälften av hjortronen tog jag med till mina föräldrar.

Bananpizza

Kryddblandningen curry kan innehålla flera olika kryddor. Den jag köpte för någon vecka sedan innehåller gurkmeja, bockhornsklöver, koriander, fänkål, spiskummin, paprika, cayennepeppar, svartpeppar och kryddor(?). Jag blir lite nyfiken på vilka mer kryddor curryn innehåller. Varför väljer man att inte skriva ut det? Vad kan det vara för oviktiga kryddor?

Curryn har hittills bara använts till pizza, bananpizza. Som nästan alltid använder jag Thomas recept på pizzadeg, sedan är det bara att toppa med det man vill. Här kommer receptet:

Bananpizza (4–6 portioner)
7,5 dl vetemjöl
3/4 tsk salt
3 tsk bakpulver
100 g smör
3 dl mjölk

390 g krossade tomater
några tsk oregano
0,5 dl majonnäs
2–3 bananer
några tsk curry
10 skivor hårdost

Blanda mjöl med bakpulver och salt i en bunke. Hyvla smöret direkt i bunken och finfördela det. Tillsätt mjölk och knåda ihop en deg. Tillsätt eventuellt lite mjöl och tryck ut degen på en långpanna.

Sätt ugnen på 225 °C. Bred ut de krossade tomaterna på degen, krydda med oregano. Skiva bananerna och lägg skivorna på pizzan. Klicka ut majonnäs och strö curry över hela pizzan. Lägg ostskivor överst och grädda mitt i ugnen i 15 minuter.


Nej, Thomas äter inte dubbelt så mycket som mig. Tvärtom delar vi nästan alltid på hälften. En pizza räcker till två dagar för oss. Vi delar den först på hälften och sedan väljer vi varsin halva, som vi delar på hälften. Min andra halva av första dagens halva ligger kvar på plåten för att hålla värmen. Hängde du med?

Blåbär morgon och kväll

Nu har blåbären mognat i skogen. Min längtan efter att gå på bärjakt har växt sig stor under sommaren, och nu har jag varit på mitt närmaste ställe, där jag oftast plockar blåbär, några gånger.

Det är så rofyllt att strosa bland riset, lyssna på fåglarna och vifta bort någon fluga eller mygga då och då. Kanske hittar jag en plats där bären är extra stora och blir extra lycklig. Det bästa riset har jag funnit runt tallstammar, nära enbärssnår, och där solen når ner till marken. Sedan är det även ett bra tips, som min farfar gav mig en gång, att söka efter det ljusa, unga riset – om man vill hitta stora bär.

En liter bär räcker långt för två personer. Vi äter till frukost, och ibland i paj till efterrätt. Jag har botat min morgonfrusenhet med att äta gröt den senaste veckan, och då kryddat havregröten med någon deciliter blåbär.

Blåbärsgröt till en person
1 dl havregryn
2,5 dl vatten
1 krm salt
1 dl blåbär
Koka upp i en kastrull och koka tills önskvärd konsistens uppnås, två–tre minuter.

Enkel ostkaka med blåbär à la Mora

När jag hälsade på en kär vän i Småland bjöds jag på en underbart god cheesecake, eller amerikansk ostkaka, med blåbär. Förra veckan blev jag så sugen på den att jag försökte göra en egen variant. Den blev ganska bra – inte som originalet, men hyggligt god ändå. Jag toppade med några av de sista bären från förra årets skörd.

Jag är inte bra på att skriva recept, och inte heller att följa dem, men här kommer ett försök om du vill testa min variant. Enkelhet är mitt motto, så ju färre ingredienser desto bättre.

Enkel ostkaka med blåbär à la Mora
(två portioner)

5 digestivekex
15–20 gram smör
cirka 100 gram färskost
1 matsked honung
40–50 blåbär

Mosa kexen för hand i en skål. Blanda med hyvlat smör. Forma till två klumpar och tryck ut på två assietter. Blanda färskost och honung. Lägg ostkrämen på bottnarna och toppa med frysta blåbär. Ställ in kakorna i kylskåp för att stelna runt en kvart. Klart. Ät med tesked.

Några tips:
Hyvla smöret direkt från smörpaketet, och använd samma skål till både botten och ostkrämen, om du vill minimera disk. Ta honung med en kniv ur burken, så blir det lättare att få av allt.

Om du inte följer receptet gör det inget, det blir kanske gott ändå, eller godare?

Äppeltider

Någon gång i somras läste Thomas och jag en artikel om äppelträdsallén på Sollerön. Sedan dess har vi väntat på att det ska bli äppeltider. I onsdags tyckte vi att det var dags. Det var en solig och varm kortbyxedag när vi cyklade en och en halv mil från Mora till Sollerön.

I början av 1900-talet planterades den första allén, som sträckte sig nära tre kilometer över ön, mellan Bengtsarvet och Gruddbo. Med tiden murknade träden och i slutet av 1900-talet fanns bara delar av den gamla allén kvar. År 1995 samlade Sollerö sockenförening och Sollerö fruktodlarförening in pengar för att kunna återplantera träd.

edij_160907_01_applen600x200Resultatet blev att 19 olika sorter fördelade på 227 träd kunde planteras. Här ovan syns de tre sorterna Moskvas päronäpple, Oranie och Gyllenkroks astrakan.

edij_160907_01_solleron600x400
Är man varsam kan man, enligt fruktodlarföreningen, ta ett äpple och smaka på någon särskild sort som man är nyfiken på.

edij_160907_01_savstaholm600x400

Merparten av träden hade en etikett med information om namn, smak, mognadstid och var de är lämpligast att odla.

edij_160907_01_transparente_blanche600x400Vi provsmakade flera av de mogna sorterna, och jag hittade tre favoriter. På tredje plats kom Transparente blanche. Fruktköttet var mjukt och sött; det var som att äta äppelmos.

edij_160907_01_gyllenkroks_astrakan600x400På andra plats hamnade Gyllenkroks astrakan, som hade små fruktiga äpplen. Det jag åt var så litet att jag kunde gömma det i min hand  helt perfekt när man som jag inte tycker om för stora äpplen.

edij_160907_01_gul_kanel600x400Nummer ett på min lista blev en för mig helt ny sort: Gul kanel, som har sitt ursprung i Ryssland. Namnet till trots hade frukterna starkt röda strimmor, och de luktade faktiskt kanel. Fruktköttet var saftigt och smakade kryddigt och fruktigt – juligt och somrigt på samma gång.