Sommarvärmen har kommit till Mora och Thomas och jag tagit med oss maten till stranden tre dagar i rad. Å, vad jag gillar att äta ute och sedan ligga på en filt och bara vara. Tillsammans med någon jag tycker om.
Pastasallad är en snabb favorit som passar bra att ta med. En dag blandade jag i bitar av galiamelon, halloumi och ärter och majs. Enkelt, friskt och gott. En annan dag blev det kokta ägg, zucchini och oliver.
Förra söndagen gick Thomas och jag i skogen vid Klikthed, mellan Fu och Garsås.
Thomas hade en karta med en ungefär två kilometer lång stig inritad. Vi försökte följa stigen, men det var inte helt lätt. Stigen har inte använts särskilt flitigt de senaste åren.
På vissa ställen var det någon som hade fällt träd rakt över stigen, men vi tog oss fram ändå.
Snöiga granar hör liksom till när man är ute på vinterpromenad.
Vet man vad man följer är det inte så svårt.
Allra klurigast var det att se vart stigen tog vägen när den passerade en kraftledningsgata. Där hade ljungen växt upp så stigen var omöjlig att se om man inte visste att den gick där.
På luciadagen åkte Thomas och jag till Vinäs och Vinäsgraven. Vi har gått där en annan gång, i mars.
Nu fanns det nya skyltar uppsatta, och reservatets gräns var också uppmärkt med tydliga vita stjärnor. Men vi följde inte några markeringar utan gick där vi tyckte att det var fint.
Jag hade fulkläder, men det gjorde ju inget när jag fick krama om en riktig snygging då och då.
Det kändes lite vintrigt med den lilla snön.
Underbar springskog. Hade jag inte haft tunga kängor hade jag nog rusat runt bland träden, som jag gjorde i mars. Jag får väl cykla dit en varm dag framöver, så jag kan springa på riktigt. För även om jag tänkte så redan i mars har det faktiskt inte blivit av än.
Vi följde fina, smala stigar hit och dit.
Vi tog en snabb titt på graven, men vände snart upp därifrån igen.
När vi gick mot bilen hörde vi luciasånger på avstånd.
För en vecka sedan åkte Thomas och jag till Daddbovägen. Vi gick rakt genom skogen och kom till en hel massa skyltar.
Jag blev visst helt tokig av alla skyltar som pekade mot Orsasjön, Risa, Rättvik, Daddbo, Vattnäs, Färnäs, Moraklockan, Viborg och Draggen. Det enda vi inte kände igen var Draggen, men nu har jag kollat på en karta och sett att det är en sjö som ligger öster om Daddbo.
I Viborg åkte Thomas och jag skidor en vinter. Kanske kommer det tillräckligt med snö, så någon kör upp spår, så vi kan åka där igen.
Men den här gången fortsatte vi till Södra Fåsjön. Där har vi också åkt skidor. Vi åkte dit i hårda skoterspår en gång.
Det växte kryddoftande pors vid sjökanten. Jag gned några knoppar mellan fingrarna och sniffade på juldoften medan vi gick tillbaka mot bilen igen.
I tisdags gick Thomas och jag i en skog där jag bara bitvis varit tidigare. Förra sommaren plockade jag blåbär, hallon och smultron där. Jag kände igen några stråk som vi passerade, och mindes myren vi kom fram till.
Förra gången vi var där sprang vi med trötta ben i den tunga myren. Nu var vitmossan frusen och hård, så det krasade när jag tog några steg i kanten.
Där hittade jag några syrliga tranbär.
Vi fortsatte genom fruset ris, och när jag inte kunde välja höger eller vänster gick vi rakt fram.
Ibland kom stövlarna väl till pass.
Vid den här öppna ytan i skogen hade vattnet frusit till tunn is. Jag fantiserade om hur det skulle vara att glida fram på skridskor runt stammarna en frostig vinterdag.
Vi hoppade över breda bäckar, och jag lyckades blöta ner mig lite. Men det gjorde inget.
Solen sänkte sig och jag sa adjö till skogen. Jag kommer troligtvis tillbaka en annan gång.
I lördags sprang jag Fäbodlunken för tredje gången. Det är ett motionslopp på 12 km som går från Gesunda bystuga till Åsengården. Banan passerar fäbodarna Mångberg och Kansberg. Loppet startar med en lång uppförsbacke, och slutar likadant, men den sista backen är brantare.
Första året jag sprang, 2011, tog mina krafter helt slut i den sista backen. Jag försökte gå några steg, men fick stanna och flåsa flera gånger för att orka ta mig vidare. Förra året gick allt bra under loppet, men på kvällen drabbades jag av vätskebrist och hade fruktansvärt ont i magen.
Det var varmt och soligt i lördags. Åskan mullrade på avstånd. Mitt mål var att slå förra årets tid, 63.49, men det blev några minuter sämre tid, 67.24. Jag är i alla fall nöjd med att jag lyckades hålla ett jämnt tempo på den kuperade banan. Kanske kan jag förbättra min tid en annan gång. På hemvägen blev det bad vid Solleröns camping, precis som vanligt. Sedan drack jag flera liter vatten.
I tisdags åkte vi (min storebror, hans fru och jag) till Läde och gick Bananna, en 12,4 kilometer lång löp- och vandringsled markerad med gula bananer.
Efter några kilometers uppförsbacke kom vi upp på Hökberg (Okbjär).
Utsikt mot Orsasjön.
Blåbärsriset växte högt och var fullt av stora bär. Vi böjde oss ner då och då och åt.
När vi kom ner från berget gick vi vidare genom fäboden Hökberg.
Vid Spjutmosjön svalkade vi oss och fikade, innan vi fortsatte.
Vi följde en flera kilometer lång sandås. Genom skog …
… och över hyggen. Hela vandringen tog fyra timmar.
Vi avslutade med ett skönt bad i Lädesjön.
