Teknikkoll i spåret

Förra söndagen åkte Thomas och jag till Evertsberg för att vara teknikkontrollanter i Vasaloppet. Vi åkte på våra träskidor genom skogen för att komma till toppen av backen, där vi skulle stå och filma skidåkarna (för att rapportera regelöverträdelser till en jury).

Flera tusen par skidor passerade under de timmar vi stod på varsin sida av spåren. Morgonens snöfall övergick sakta till glädjande solsken. Jag stampade med skidorna för att hålla värmen, och hejade då och då på muntra, frostiga, snabba och trötta åkare.

När jag stod där, och såg alla kämpa sig uppför backen, tänkte jag på när jag passerade där natten till lördagen. Då var jag fortfarande ganska pigg, och såg fram emot de utlovade pannkakorna. De var inte alls så goda som jag tänkt mig. De var lite kalla, och jag hade svårt att svälja tuggorna. Kanske borde jag ätit en till. Kanske hade jag orkat hela vägen till mål då. Men det blev inte så, och jag har kommit över det nu. Det kommer andra lopp, och andra mål.

Det var en del som tog skejtskär, men inte särskilt många. Kanske berodde det på det kärva föret (det lönade sig inte att skejta uppför), eller så har kunskapen om reglerna ökat.

När vårt uppdrag var slutfört gled vi sakta genom den tysta skogen. Väldigt sakta för min del, som hade fastfrusen snö under skidorna. Men när den gnidits bort gled jag lite fortare.

Över ett hygge, och sedan in i skogen igen och bort till bilen.

Annonser
Publicerat i Ute | Märkt , , | 2 kommentarer

En långtur till Norra Fåsjön

I söndags åkte vi åter på träskidorna. Utgångspunkten var densamma, så vi började i gamla spår över Lunkmyren. Det låg över en decimeter lös nysnö i spåren, men de var lätta att följa.

Det är en stor frihetskänsla att helt själv få välja väg. Nu följde jag ju i Thomas spår, och han i mina, men åker man först är det som ett stor vitt ark där man kan snirkla sig fram hur man vill.


Mitt under turen passerade vi ett av våra gamla spår. Ganska tjusigt, eller hur?

Vi kom till Norra Fåsjön, och åkte sedan mot Södra Fåsjön.

Snöglitter i solsken vid Södra Fåsjön.

Två solande turåkare. Rundan blev 13 kilometer och tog lite drygt tre timmar och en kvart.

Publicerat i Ute | Märkt , , , | Lämna en kommentar

En skidtur på Lunkmyren

Thomas har gjort ett fint skidspår över myrar i skogen en bit öster om Mora. Jag har följt med dit några gånger, och gjort ett eget spår (som en förlängning av Thomas spår). Mellan gångerna vi varit där har det snöat, så då har vi spårat spåret på nytt.

Med breda träskidor och stavar med stora trugor kan man ta sig fram nästan överallt där det finns snö. Den här turen gjorde vi den 13 februari.

Så här såg spåret ut ospårat. Över de öppna myrarna syntes bara en antydan till spår, men det var en tjusning att spåra upp spåret.

Thomas mätte snödjupet, och kan kan väl säga att det var över en meter. Den uppochnervända staven är lika lång som den Thomas håller i.

Brynjetröjan (som jag inhandlat efter många års rekommendationer) är nu en given medföljare under vinteraktiviteter. Med den håller jag mig torr och varm (om jag har något annat över den).

Stocktjärnsmyren.

Något av det finaste med vintern är väl gröna barr med snö på? Speciellt när man får huka sig under snöiga tallgrenar.

Min utrustning består av träskidor, stavar med stora trugor och pjäxor från Thomas föräldrar. Pjäxorna har nyligen fått sig ett uppdatering med nya snören och vaxning. Efter ett besök hos skomakaren har den ena pjäxan också en ny hake att snöra i.

Publicerat i Ute | Märkt , | Lämna en kommentar

Ett misslyckat försök

Jag har svårt att acceptera misslyckanden, särskilt när de drabbar andra. Gäller det bara mig är jag inte så hård mot mig själv. Men blandar jag in andra blir det besvärligt.

Plötsligt stod jag inför en stor utmaning: att åka skidor 90 kilometer på natten tillsammans med någon jag aldrig träffat. Mina förberedelser var inte de bästa, men jag hade tron att det skulle räcka. Jag ville så gärna att det skulle gå.

Det gick långt, men inte hela vägen. Efter 71 kilometer tog det stopp. Vägen till mål både var välbekant och inte särskilt svår, men min kropp var slut. Viljan kunde inte övertala musklerna att samarbeta. Jag orkade inte åka mer, jag orkade inte stå.

Jag vet inte vem som kände störst besvikelse. Jag kände mig otillräcklig och trött. Kroppen sa nej. Det var svårt att acceptera, men efter att ha övervägt alternativet att fortsätta en mil till, till nästa kontroll, kändes det oöverstigligt och valet att åka buss till målet var det enda rätta där och då.

Med dagens ömma kropp känner jag att det räckte med de 71 kilometerna. Det gick inte mer, och jag kommer nog snart över det. Jag försökte, och kanske kan jag vara glad över de mil som faktiskt var njutbara, med fullmånesken genom mulen himmel, hundratals pannlampsförsedda skidåkare före och efter, vägledande marschaller och glada hejarop.

Jag är en erfarenhet rikare (eller massor efter morgonens långa analyser), och känner just nu att just den här utmaningen nog inte var min grej. Det får bli något annat nästa gång.

Publicerat i Äventyr | Märkt , , , | 3 kommentarer

Alderängarna på skidor

En solig tisdag i slutet av januari blev ett av mina jobbmöten inställda, och då hakade jag snabbt på Thomas idé: att åka skidor vid Alderängarna (ett naturreservat vid Österdalälven, cirka 5 kilometer nordväst om Mora).

Vi åkte på våra träskidor i krokar genom skogen ner mot älven. Där solade vi näsorna en kort stund.

Sedan fastnade vi i den kalla och mörka snårskogen ett tag. Jag åkte spänd och rädd att isen under mig skulle brista.

Som tur var hittade vi ut i solskenet igen. Vid Alderängarna hittade vi en karta och en markerad led ner mot älven. Vi följde orangea markeringar, och det var visst fler som hade gjort det. Den djupa snön var gropig av älgklövar, och det var inte lätt att ta sig fram.

Vi turades om att åka först.

När jag blev trött fick Thomas ta över.

Vi hann i sista stund över en smal passage innan älvens ångande vatten åt sig in i snötäcket över isen.

Och så kom vi till den höga åsen Salunäbb.

Vi åkte in väster om Salunäbb, och följde en förgrening av älven.

Plötsligt hörde vi något inne i skogen. Det var fyra älgar som traskade en bit bort.

Vi passerade mängder av deras djupa spår, medan vi gjorde egna.

Efter ännu en tur in i snårskogen kom vi tillbaka till leden och kunde följa den upp till vägen, där bilen var parkerad.

Mer om Alderängarna (Länsstyrelsens webbplats)

Publicerat i Ute | Märkt , , , | 1 kommentar

Leva livet

Inför nyår funderade jag på ett årets ord. 2017 års ord var ordning, och det fungerade över förväntan. Det hjälpte mig att komma in i bättre rutiner, och jag tar gärna med mig det även det här året. Men nu vill jag gå vidare och komplettera med ett nytt – ett ord som ska leda mig framåt.

Jag har funderat på tydlighet. Av någon anledning känner jag vaga känslor för det ordet, det skaver lite. Kanske är det för att jag har svårt för just tydlighet. Jag har svårt att fatta beslut, och kräver ofta otroliga mängder information och analyser innan jag bestämmer mig. Många gånger blir beslutet att jag avstår från att göra något, av rädsla att ångra mig – samtidigt som jag ändå ångrar mig när jag väl valt att inte agera. Ett ickeval är också ett val.

Det här fenomenet är kanske inte så ovanligt. Vissa undviker att göra sådant som tycks obehagligt eller ovant; och lämnar därför sällan sin komfortzon och beger sig ut på äventyr? Vissa kanske trivs med det, och det finns så klart olika grader av trygghet. För egen del har jag ett visst behov av förnyelse och äventyrskänslor, men jag vill ändå ha kvar  ganska mycket av det vana.

Det är en sådan skön känsla när valen enkla, när det känns rätt i hela kroppen. Så kändes det när jag flyttade till Dalarna. Magkänslan och hjärtat styrde mig, och det fanns inga andra alternativ än att vara nära Thomas. Då var det lätt, men nu känns valen ofta svåra. Jag behöver bli säkrare i mig själv, och tro att de val jag gör är riktiga för mig. Jag behöver lära känna mig själv bättre, så det blir lättare att välja – och stå för valen.

Det här året ska jag öva på att vara tydlig, både gentemot mig själv och andra. Kanske måste jag bli bättre på att hantera nederlag också. När det råkar bli fel beslut ska jag inte gräma mig för det, utan försöka rätta till det som går.

Sedan ska jag inte glömma bort att leva livet. Det är två ord som jag vill återkomma till ofta det här året. Mer sorglöshet, frihet och glädje!

Publicerat i Tankar | Märkt , , | Lämna en kommentar

Skidtur till Bergkarlås

Det ligger ett tjockt täcke av snö i skogen nu, och i går testade jag att ta mig till Hans-Ove-spåret i Bergkarlås via Noret–Färnäs-elljusspår. Som vanligt joggade jag upp till Rödmyränget, och bytte om till pjäxor där.

Innan jag stakade iväg mötte jag två skotrar, som verkade ha försökt köra mellan spåren, men inte lyckats helt. Skidspåren var rejält slitna, men fullt dugliga för mig.

När jag kom till den första vägen vek jag vänster, följde vägen en bit och svängde ner mot Färnästjärnen (som numera inte är mer än en myr). Därifrån var det kört med skoter på den tidigare ridleden (det har funnit skyltar där tidigare, men nu såg jag dem inte), så jag kunde med lätthet ta mig ända fram till de fina spåren i Bergkarlås, via Bergkarlåsflotet.

Slingrande spår tog mig förbi bygdegården och vidare upp till Risa, och där jag genade lite. Kroppen kändes trött och hungrig, och det blåste kallt över de öppna vidderna, så jag ville få så lite nedförsbacke som möjligt. Enligt en vädertjänst på nätet skulle det vara minus fyra grader i Mora, men kännas som minus åtta. Där uppe kändes eftermiddagen rysligt kall. Värmevästen kom väl till pass när jag sakta gled utför ner mot utgångspunkten.

När det planade ut stakade jag idogt för att få upp värmen i fingrarna. Med envishet går det (det måste gå). Nere i skogen, på skoterspåret, blåste det åtminstone inte.

När jag väl blir kall om fingrarna tar det lång tid att bli varm igen. Fingrarna bleknar och tappar känseln. Det kallas  Raynauds fenomen, och jag har haft det i runt tjugo år. Det behöver inte vara särskilt kallt för att fingrarna ska bli vita, det händer även inomhus och sommartid. Blodkärlen drar ihop sig och blodcirkulationen blir tillfälligt dålig. Det är obehagligt, men jag vet att det går över bara jag blir varm igen.

När skymningen föll såg jag en lykta från elljusspåret och genade dit på en älgtrampad väg. Skogen var tyst och jag kände mig fri. Under joggingturen hem fick jag upp värmen.

Hans-Ove-rundan är jättefin på många sätt: slingrande, hårda spår med mjuka svängar över åkrar, magnifik utsikt vid Risa ner mot Mora och Siljan, och goda solchanser en molnfri dag. En blåsig och kall dag är de långa nedförsbackarna efter den första halvans stigning en nackdel. Extra kläder att ta på innan man åker neråt rekommenderas varmt.

Mer om Hans-Ove-rundan:
En solig tur i mars 2016
Mora outdoor

Publicerat i Ute | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Detektivarbete och upprensning

Jag har nog alltid varit en Spara. Det finns så mycket i mina gömmor, och de senaste dagarna har det funnits tid att gå igenom en del av det: musik och ljud. Jag har lyssnat på ljudinspelningar från 1980-talet och framåt (några från 1978 också). För några år sedan digitaliserade jag mina kassettband, men sedan har de bara legat som anonyma filer på en hårddisk (eller två, för jag har en säkerhetskopia också).

I några minnesanteckningar har jag börjat fylla i delar av innehållet, och nu fortsätter jag mitt arkiverande. Jag skrattar gott åt när jag visslar falskt och läser sagor med mormor. Jag ler när jag hör mina äldre bröder när de var små; de sjunger och pratar, och ibland hörs svaga viskningar när mamma agerar sufflör.

Men mest är det musik inspelad från radio. Det är Tommy Nilsson och Tone Norum med  Allt som jag känner, Freda’ med En annan del av världen, Björn Afzelius med Tusen bitar, Elton John med Nikita, lite Magnus Uggla och blandad diskomusik. Då och då kommer Celine Dion med My heart will go on från 1997.

Vissa låtar vet jag inte varför jag spelat in, jag minns inte att jag tyckte om dem – och gör det inte nu heller. Jag redigerar och klipper bort, men sparar det mesta. Några låtar är svåra att identifiera, men det är riktigt roligt när jag lyckas hitta dem (hur skulle det gått utan internet och sökmotorer?). Jag skriver ner det jag hör av texten (vilket sällan blir korrekt) och googlar – och vips vet jag låttitel och artist.

Några låtar var efterlängtade, och jag kan se mig rusande till radion för att spela in dem. Men så klart missade man början, och suck när det kom ett trafikmeddelande mitt i den bästa låten. Andra låtar har förmodligen kommit med för att jag missat trycka på av-knappen.

Jag frågar mig själv varför jag inte gjort det här ordentligt på en gång; redigerat och rensat bort sådant jag inte vill spara – så det som är värt något blir lättare att hitta. Det känns bakvänt att fastna i det gamla, jag vill ju framåt och leva i nuet. Men det finns nog en del att lära genom att titta bakåt ibland, och det kan vara ganska roligt. Vilken tur att jag både tycker om skapa och ha ordning.

Publicerat i Ordning & reda | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Hur gick det med ordningen?

Två helger återstår av det här året, och jag tänker kort på sådant som hänt. Det har nog varit ett bra år, inte jämnbra men bra.

I början av året åkte Thomas och jag långa turer på skidor, över snöklädda vidder. Vi besökte flera nya platser och gjorde sådant vi inte gjort förut. Jag åkte slalom för första gången och var livrädd när jag inte kunde kontrollera varken fart eller riktning.

Den efterlängtade sommaren blev inte så varm som jag väntade, och hoppades på. Men visst hade jag det bra ändå. Jag låg vid sjön på en filt och läste, och flera gånger hade vi med mat till stranden. Å, så gott det är att sitta ute och äta, njuta av livet och prata sanningar eller strunt. Det vill jag göra mer.

Thomas bjöd in till sommarkollo i Sälen. Det var en riktig höjdpunkt, och jag har många fina minnen därifrån.

Nästa år måste jag vara mer på hugget, och gripa tillfällena när de kommer. Lite lagom. Jag vill inte vara på helspänn, utan mer avslappnad – och ändå alert. Går det?

Under året har vi haft ganska många besök. Vänner och familj har haft vägarna förbi, eller som mål att faktiskt komma hit – till oss. Det har varit roligt, och givande. Vi har inte gjort några särskilt långa resor själva, men det blev en fjällvandring, och flera utflykter.

Inför 2017 hade jag ett ord med mig: ordning. Det har jag återkommit till ofta. Jag vill tro att det faktiskt har blivit mer ordning på mig, och mina pinaler. Bättre kan det förstås bli, men jag känner mig nöjd med den förändring som skett. Jag kommer ha med mig ordning ett tag framöver.

Kanske ska jag ha ett nytt ord till nästa år. Frihet? Det känns viktigt. Eller balans? Hållbarhet? Det finns många ord som jag återkommer till, för de går att applicera på så många saker. Jag får klura på det ett tag.

 

Publicerat i Sammanfattning, Tankar | Märkt | 2 kommentarer

Första skidturen


Nu är vintern på riktigt, för nu har jag åkt skidor. I går pulsade jag i knähög snö i skogen, och tänkte att nu är det ju tillräckligt mycket snö för att göra skidspår.


Någon mer tänkte likadant, och ägnade fredagskvällen åt skoterkörning på elljusspåret och tolvkilometersspåret. I morse hämtade jag skidutrustningen från förrådet och joggade upp till spåret.


Det var några fler där, men när jag lämnade spåren för att åka det skoterpackade, längre spåret blev jag ensam. Det var bara skogen, snön och jag. Nåja, några hackspettar som trummade glatt såg jag också, och spår av rådjur, älgar och harar som passerat.


Jag skidade genom en av mina (många) favoritskogar. Här tycker jag om att springa, cykla, plocka blåbär – och bara vara.


Myrarna var inte helt frusna, men det gick bra att runda de blöta hålorna. Efter första halvans svaga uppförsåkning nådde jag spårets högsta punkt, och därifrån gick det nästan bara nedför.


Trots de få minusgraderna, fyra eller fem, blev jag frusen av fartvinden. Jag stannade bland snötyngda granar och björkar och bytte till varmare vantar.


Tillbaka på elljusspåret stakade jag snabbare. Å, så skönt det är att känna fingrarna bli varma igen.

Det har gått att åka skidor här i Mora sedan andra helgen i november, på sparad snö och kanonsnö på andra sidan stan. Jag har varit där och sett den gulaktiga snön, men inte varit tillräckligt sugen för att åka. Förmodligen kommer jag åka på den någon gång också, men finns det riktig snö närmare föredrar jag definitivt den.

Publicerat i Ute | Märkt , , | Lämna en kommentar