Upp på Väsagnupen

Den första sommaren i Dalarna, 2009, lånade jag Thomas militärcykel några gånger för att ta mig till den närmaste affären i Älvdalen. På vägen dit passerade jag avtagsvägen till Väsagnupen. Sedan dess har jag haft en längtan att en gång komma dit.

I går, efter orienterandet i Älvdalen, åkte Thomas och jag dit. Vi åkte lite fel på grusvägarna, men med hjälp av Thomas smarta telefon och internet hittade vi en karta, så vi kunde hitta rätt. Någon kilometer innan toppen var vägen avstängd med en bom, men det stoppade oss inte. Vi gick den sista branta biten upp.I söder såg vi Österdalälven, Orsasjön och Siljan.Jag var helnöjd med utsikten, och vi kunde nog inte valt en bättre dag att göra toppturen.Lite fika passade bra.Några envisa insekter surrade runt bland ängskovall (Melampyrum pratense) och vitklöver (Trifolium repens), och några okända fåglar flaxade och skrattade, annars var det bara vi där.
En sliten skylt pekade ut Hykjeberg, Älvdalen och några andra platser. Utsikten mot norr: Österdalälven och Älvdalen.Thomas och jag 482 meter över havet. Blåbären (Vaccinium myrtillus) börjar blåna nu.Jag åt några stycken, men medger att det är väl värt att vänta tills de blir stora och söta.Linneor (Linnaea borealis) slingrade sig fram i vägkanten och fyllde luften med sin milda söta doft.

I en liten mosse hittade jag några Jungfru Marie nycklar (Dactylorhiza maculata), eller fläckigt nyckelblomster.

Wäsaberget har haft skidliftar och skidbacke, men nedfarterna är nu igenväxta med sly. I en tidningsartikel hittar jag uppgifter om att anläggningen stängde år 2013.

Annonser

Naturpasset i Älvdalen

I mitten av juni åkte Thomas och jag till Älvdalen för att ta Naturpasset. Det var en varm dag och vi sprang iväg var för sig för att hinna ta så många kontroller som möjligt på en timme ungefär.

Jag kände mig ringrostig i orienteringen, och litade inte på att jag skulle komma ihåg bokstavskoderna på kontrollerna, så jag tog med mig en penna. Thomas däremot lyckades hålla alla sina kontroller i huvudet.

När jag kom tillbaka till bilen väster om Porfyrdammen hade jag hittat 17 kontroller, och Thomas några fler.

I går åkte vi till skidstadion i Älvdalen för att försöka hinna ta resten av de 40 kontrollerna. Jag hade inte planerat kontrolltagningen så bra den första gången, så nu hade jag långt mellan kontrollerna. Det blev ett långpass på 100 minuter, och jag hittade 22 skärmar. Alltså saknades det en.

Kontrollerna på kartan var inritade för hand, och i mitten av en av ringarna låg en sten. Jag såg stenen på långt håll, och sprang runt den. Men skärmen hittade jag inte. När jag i efterhand tittade på beskrivningen var kontrollpunkten en grop, några meter från stenen. Kanske borde jag ha sett skärmen när jag var i närheten, men det gjorde jag inte. Kanske får jag försöka hitta den kontrollen en annan gång.

Hykjeberg

På valborgsmässoafton tänkte Thomas och jag ta oss upp på Hykjeberg. När vi då kom till Liden var vägen avstängd på grund av tjällossning. Det återstod ett alternativ: Vi åkte upp till Klitten. Men det var likadant där, vägen var avstängd, och det var för långt att gå därifrån. Då åkte vi till Loka och gick i skogen där i stället.

edij_160619_01hykjeberg600x400

I söndags gjorde vi ett nytt försök att komma upp på berget. Jag åkte lite fel först (vägkartan i bilen visade inte tillräckligt många vägar), men hittade sedan Nässjövägen, som leder fram till den södra parkeringen. Vi hade en 2,4 kilometer lång vandring upp till toppen, som ligger 954 meter över havet.

edij_160619_02hykjeberg600x400

Sådan här fin skog passerade vi i början. Tänk att rusa fram mellan stammarna här med en massa ork i benen. Det hade jag lust till, men sparade krafterna till de drygt 300 meter som vi skulle ta oss uppför.

edij_160619_03hykjeberg_huggorm600x400

När det långsamt började gå uppför låg det en tjockmagad reptil på stigen. Jag gick helt ovetandes förbi, men när Thomas upplyste mig vände jag om. Den var helt stilla, inte ens tungan räckte den ut.

edij_160619_04hykjeberg_stig600x400

Röda markeringar på trädstammarna visade vägen, och naturreservatets gränser var markerade med vitt band och stjärna.

edij_160619_05hykjeberg_aspblad600x400

När vi närmade oss slutmålet och stigen ledde brant uppför låg det ett stort blad på marken. Jag har aldrig sett ett så stort asplöv förut. En bit från stigen reste sig flera höga och gamla aspar vars kronor vinden susade i.

edij_160619_06hykjeberg_utsikt600x400

Så kom vi då upp till toppen. Äntligen! I sydost såg vi Orsasjön och Siljan. Under oss bredde skogen ut sig. Vägar slingrade sig fram mellan kullar och berg. Kanske spelade det fina vädret in, men det var mycket finare än jag hade föreställt mig.

edij_160619_07hykjeberg_utsikt600x400

Det kändes bra att ha ett stabilt räcke mot det hisnande stupet nedanför.

edij_160619_08hykjeberg_utsikt600x400Grönskande träd i de finaste nyanser.

edij_160619_09hykjeberg_utsikt600x400

Rot och Älvdalen skymtade i väster.

edij_160619_10hykjeberg_utsikt600x400

En husbil susade fram på Kanonvägen, men ljudet som nådde oss liknade mer det som kommer från ett flygplan.

edij_160619_11hykjeberg_kristin600x400

Efter en stunds vila med fika gjorde jag några armhävningar på räcket. Sedan gick jag tillbaka samma väg för att hämta bilen och hämta upp Thomas vid norra parkeringen.

Mer att läsa om Hykjeberg finns på länsstyrelsen i Dalarnas hemsida.
Det är tydligen nytt att hela Hykjeberget är naturreservat. Det ska firas med en invigning under sommaren 2016, kanske med att prins Carl Philip och Sofia kommer kunna sitta och vila på sin bänk, som de fick i gåva av dalfolket i samband med lysningen i maj 2015. Det låg flera stora stenblock vid utsiktsplatsen, och vi tog oss friheten att provsitta den ej ännu färdiga bänken i röd sandsten.

Artonde bäst

Det händer inte särskilt ofta att jag gör galna saker. Jag är en tämligen lugn person, som sällan gör överilade saker. Tvärtom brukar jag ta väldigt god tid på mig när jag ska bestämma något.

Svenskt mästerskap
Men så klart finns det undantag. Förra söndagen bestämde jag mig plötsligt och lustigt för att anmäla mig till ett svenskt mästerskap i skidorientering. Det kändes lockande och motigt på samma gång. När jag hade klickat på knappen, och anmälan var registrerad frågade jag mig vad jag gjort. Men gjort var gjort, och jag ställde in mig på att tävla kommande lördag.

Det var mycket som talade emot en start. Dels har jag inte åkt skidor mer än några mil i vinter, och dels kan jag knappt åka skejt (i söndags hade jag inga skejtpjäxor och skejtskidor). Sedan har jag bara åkt skidorientering ett tiotal gånger tidigare. Det som lockade mig var att det så såg det så roligt ut att åka när jag följde SM-tävlingarna i Piteå via webb-tv veckan innan. Det som avgjorde var att tävlingen gick nära, i Älvdalen, där jag har sprungit orientering och åkt skidor några gånger under de år jag bott här i Dalarna. Jag längtade dit igen.

Nya pjäxor och ny teknik
På måndagen gick jag till stan och köpte ett par kombipjäxor. Det är sådana man kan ha när man åker skiatlon (klassisk skidåkning, skidbyte, och sedan skejtåkning). Min plan var att köpa skejtpjäxor, men det fanns inga i min storlek. Senare samma dag åkte jag skid-KM i fristil med orienteringsklubben. Även det var ett ganska otippat infall.

Jag har totalt bara åkt några få mil skejt under min livstid. Jag vet ungefär hur man åker växlarna, men jag är inte bra på det, och jag är dåligt på att växla mellan dem. Jag kom sist i klubbmästerskapet (där jag åkte utom tävlan), men jag fick ett bra träningspass, och viktigast av allt – det var roligt. Det var längesedan jag ansträngde mig så, och det gav mig en tankeställare. Mer sådan träning skulle jag behöva.

Nervös
Dagarna innan SM-tävlingen förberedde jag mig genom att bygga om pappas gamla kartställ och göra om en kompass så jag kunde ha den om armen. Thomas fixade ett par skidor till mig genom en arbetskamrat. Dagen innan SM teståkte jag skidorna och kartstället på ett gärde med hård skare. Nervositeten inför tävlingen var stor; jag tänkte att det skulle bli pinsamt, att jag skulle åka fel och irra runt medan publiken tittade på mig.

När jag kom till tävlingsplatsen blev jag lugnare. Jag såg en annan klass starta, och märkte att jag mest skulle få hålla mig (nästan) för mig själv i skogen, bara passera vid en publikkontroll och varva inne på stadion. Skönt att inte bli iakttagen, om jag skulle åka fel.

edij_160206_skid-o-sm600x400

Kartsnurr
Under det första varvet fastnade jag med en skida och ramlade framåt, kände mig klumpig och det tog en stund innan jag hade någorlunda kontroll över skidåkningen och kartläsningen. Då började kartan snurra. En skruv lossnade, så kartan snurrade runt. Den ska kunna röra sig, när man vrider, men nu lossnade den för mycket så jag fick hålla i kartan och läsa in mig på nytt flera gånger.

När jag varvade och bytte karta på skidstadion var det flera som hejade på mig, och jag kände att det var riktigt roligt att åka även om det inte gick särskilt bra. Jag åkte i mål på artonde plats. Det kom en till efter mig, och några som inte blev godkända på grund av att de tagit fel kontroller. Det finns mycket jag behöver träna på för att bli bra, men jag är nöjd med mitt lopp. Jag åkte till rätt kontroller, och jag kom inte sist. Det räcker fint att vara artonde bäst i Sverige.