Första skidturen


Nu är vintern på riktigt, för nu har jag åkt skidor. I går pulsade jag i knähög snö i skogen, och tänkte att nu är det ju tillräckligt mycket snö för att göra skidspår.


Någon mer tänkte likadant, och ägnade fredagskvällen åt skoterkörning på elljusspåret och tolvkilometersspåret. I morse hämtade jag skidutrustningen från förrådet och joggade upp till spåret.


Det var några fler där, men när jag lämnade spåren för att åka det skoterpackade, längre spåret blev jag ensam. Det var bara skogen, snön och jag. Nåja, några hackspettar som trummade glatt såg jag också, och spår av rådjur, älgar och harar som passerat.


Jag skidade genom en av mina (många) favoritskogar. Här tycker jag om att springa, cykla, plocka blåbär – och bara vara.


Myrarna var inte helt frusna, men det gick bra att runda de blöta hålorna. Efter första halvans svaga uppförsåkning nådde jag spårets högsta punkt, och därifrån gick det nästan bara nedför.


Trots de få minusgraderna, fyra eller fem, blev jag frusen av fartvinden. Jag stannade bland snötyngda granar och björkar och bytte till varmare vantar.


Tillbaka på elljusspåret stakade jag snabbare. Å, så skönt det är att känna fingrarna bli varma igen.

Det har gått att åka skidor här i Mora sedan andra helgen i november, på sparad snö och kanonsnö på andra sidan stan. Jag har varit där och sett den gulaktiga snön, men inte varit tillräckligt sugen för att åka. Förmodligen kommer jag åka på den någon gång också, men finns det riktig snö närmare föredrar jag definitivt den.

Annonser

Skidor och semlor

edij_160124_semlor600x400
Skidåkning och semlor passar ganska bra ihop.

Jag har haft som tradition att baka några omgångar med semlor de senaste vintrarna. Den traditionen fortsätter även i år, och jag bryr mig inte om att vänta på någon fettisdag.

I går åkte jag ett varv skidor på Färnästolvan. Den här gången var det betydligt behagligare (än förra gången), med bara några minusgrader och upplyftande solsken. Jag mötte ett tiotal andra skidåkare på elljusspåret, men på Färnästolvan var det bara jag, spåren och snötäckta träd omkring.

När jag kom hem firade Thomas och jag vår bröllopsdag med nybakta semlor och skidåkning (världscupen på dator).

En kylig skidtur

I går gav jag mig iväg på årets första riktiga skidtur. Jag hade inte kollat temperaturen, men uppskattade att det var runt tolv minusgrader som dagen innan. Jag joggade upp till elljusspåret med skidor och stavar i famnen, och pjäxor och extra kläder i en ryggsäck.

Färnästolvan

Målet var att åka Färnästolvan (ett av mina favoritspår året runt), som jag visste hade spårats någon dag tidigare. Det hade inte kommit någon nysnö, och spåren var hårda när skidorna knarrade fram. Det gick kärvt i den kalla snön, och jag kände mig som en urdålig skidåkare de första kilometerna.

När jag kom in på Färnästolvan fick jag upp värmen, och faktiskt gick det lite bättre med tekniken också. Med övning blir man bättre. Det glittrade så fint i snön på ett ställe, nästan som det gjorde för en månad sedan när jag sprang samma runda. Solen lyste guldgul genom skogen, men värmde knappt.

Andra stigar

Jag såg ingen annan under hela turen, men spår efter stavtrugor bredvid spåret tydde på att åtminstone någon mer hade skidat där före mig.

Efter sju kilometer ligger ett stort grustag intill spåret. Under de senaste åren har skog avverkats, och spåret fått ny sträckning, för att grustaget ska kunna växa sig större. Den kilometerlånga nerförsbacken, där man kunde susa fram i raka skidspår eller springa intervaller uppför, finns sorgligt nog inte längre. Spåret går nu runt förbi grustaget, följer slingrande, smala stigar med mindre backar.

Kallare och kallare

På hemvägen blev det riktigt kallt i nedförsbackarna. Jag bytte den tunnare akrylmössan mot en i ull, och tog på mig extra kläder, men fick ändå staka frenetiskt för att få upp värmen igen. Jag stakade och räknade stavtagen. Nittioåtta, nittionio, hundra. Hundra till. Äntligen kom jag fram till elljusspårets slut, knäppte av skidorna och joggade hem. Vid värmeverket visades utomhustemperaturen: -16°C. Kanske hade det varit ännu kallare utmed skidspåret, det kändes i alla fall så.

In i värmen

När jag kom innanför dörren hemma hade fingrar och tår börjat bli varma igen, och jag satt en stund och värmde mig vid elementet. Så skönt att vara hemma i värmen igen.

Nästa gång ska jag ha varmare kläder. Ullmössa, ullvantar, ullunderkläder och ullunderställ. Ull är grejen, tror jag. Det värmer så skönt. En termos med varmt vatten kan också vara bra, om man ska vara ute länge. När det är riktigt kallt ute gäller det att vara förberedd. Den här gången misslyckades jag lite, men nästa gång vet jag bättre. Tror jag. För varför ska man frysa in vintern?

FLER TURER PÅ FÄRNÄSTOLVAN:
Långpass med frostglitter
Skidtur i solsken

Frostglitter

Det har blivit kallare igen. Marken är frusen, och i morse när jag tittade ut var det lite vitt av frost. Solen sken, och jag tyckte att det passade bra med ett långpass efter frukost.

Jag sprang upp till bygdegården i Färnäs för att därifrån springa Färnästolvan, ett spår som jag inte sprungit på ett bra tag nu. Spåret följer mest smala stigar som slingrar sig genom skogen. Vid varje kilometer sitter en skylt, och dessutom finns det skyltar med myrar och backar namngivna, på lokalt mål. Till exempel passerar man Nimöri (Nymyren), Ortjännbåkkan (Ortjärnsbacken). Och man springer en bit på Kvännvejen (Kvarnvägen).

På ett ställe, när jag sprang i motsol, glittrade det i blåbärsris och mossa. Solen var gyllene och lyste genom frosten, som blänkte i små prickar av rött, blått och grönt. Det var underbart vackert och bland det finaste jag sett. Långt bättre än allt julpynt.

Lite längre fram hördes motorsågar och det doftade avverkad gran. När jag närmade mig niokilometersskylten såg jag mig själv en bit fram på stigen. Eller någon som påminde om mig; det var riktigt likt, om jag hade tagit den röda mössan – men i dag hade jag en ljusblå. Det brukar oftast vara tomt på andra löpare när och där jag springer, så det kändes roligt se någon. Efter några kort hälsningsord fortsatte jag i snabbare fart än tidigare. Det vore ju retligt att bli omsprungen, när jag hade sprungit om.

När jag var nästan hemma visade klockan en timme och trettionio minuter. Då sprang jag ett varv runt huset, så det blev hundra minuter.