Ett lyckat maraton i Grönklitt

Förra helgen gick mitt skidtävlande inte som planerat. Trots bra fäste under skidorna och en pigg kropp lyckades jag inte komma i mål. Men i lördags gick det bättre.

Det var utmärkt fina förhållanden för skidåkning med starkt solsken och 3–5 minusgrader. Jag hade ställt in mig på kallare luft, men var glad att jag kunde ta av mig långkalsongerna och åka i något tunnare kläder.

Så stod jag då på startfältet för femte gången i Grönklitts skidmaraton. Thomas hade åkt iväg på sina Vita Blixten på myrar och sjöar, när jag – och hundratals andra skidåkare – stakade över startlinjen och framåt i fina hårda spår. Det gick långsamt i början, precis som det brukar när många ska dela på några få spår, men efter några jobbiga kilometer med många spårbyten kunde jag åka mer på mitt sätt.

Allra bäst blev det på varv två, då kunde jag hitta mitt tempo och åka ostört. Man åker två varv i ett 21 kilometer långt spår, men i år var banan inte densamma som jag åkt tidigare. Spåret gick inte upp på Mellanberget, utan styrde norrut från Stormon och sedan runt Kallbolsfloten. Där, på den vidsträckta myren, var det magiskt fint (här hade det passat med några foton, men tyvärr hade jag inte kameran med). Spåren slingrade sig fram mellan låga frostklädda tallar, och solens strålar värmde smått.

Vid varvningen hade jag åkt i en timme och 26 minuter. Eftersom banan var flackare än den jag tidigare tävlat på vågade jag (trots inte jättemycket träning) sikta på att slå min bästa tid (3.01.45 från 2012). Jag höll ett ganska jämnt tempo, och fick lite extra kraft när jag kom till Stormon för andra gången. Där stod Thomas och solade i t-shirt.

Under den sista milen räknade jag kilometerskyltarna. 36, 37, 38 kilometer – bara 4 kilometer kvar. Kilometer efter kilometer närmade jag mig mål. Det kändes bra när åkte i elitspårets backar på slutet – då kände jag mig piggare än när jag åkte skidorientering där förra månaden. När jag svängde in på skidstadion såg jag att klockan på speakerhuset inte hade slagit 14.00. Jag åkte i mål på 2.58.17.

Efter att ha fått en medalj om halsen, fick syn på Thomas en bit bort, hade jag nära till tårar. Det var trötthet, lycka och en massa känslor på samma gång när jag kramade om honom. Tjohoo, jag klarade både loppet och fick en ny rekordtid!

Mer skidåkning i Grönklitt
Skidorientering i januari 2017
Träning i december 2016
Träningsrunda i februari 2015
Skidmaraton 2015

Annonser

Skidorientering i Grönklitt

edij_170114_skidorientering_gronklitt_1_600x400Skidorientering är något som jag ägnat mig åt ytterst sparsamt. Det beror nog till stor del att jag växte upp i Småland, förvisso på det någorlunda snösäkra Höglandet, men som liten visste jag nog inte ens att skidorientering fanns.

Första gången jag testade var på ett skidläger junioråldern. Sedan dröjde det tills jag flyttade till Dalarna innan jag åkte nästa gång. Nu har jag åkt några tävlingar, men bara några få. Faktiskt har jag tävlat mer än jag tränat. I mitten av januari åkte jag två tävlingar i skidorientering i Grönklitt.edij_170114_skidorientering_gronklitt_2_600x400Här är starten första dagen, mitt på Hund- och pulkaspåret. Jag hade inte helt koll på min utrustning, så det var något riskabelt att stå närmare än en stavlängd ifrån mig. När startklockan pep hade jag inte lyckats få in kartan i kartstället (15 sekunder går väldigt fort när man ska fumla med vantar och karta), men jag höll mig ganska lugn ändå och skejtade sedan mot startpunkten.

Banan var ganska enkel. Det var inte särskilt många vägval, men nog svårt för mig ändå. Och väldigt jobbigt. Med hög puls kämpade jag mig fram i de branta backarna och i de smala spåren. Skejtteknik är definitivt något som jag behöver träna på.
edij_170114_skidorientering_gronklitt_3_600x400Runt banan tog jag mig, och åkte trött och glad i mål den första dagen. Det kändes som det jobbigaste jag hade gjort, och dagen därpå väntade en nästan dubbelt så lång bana.edij_170115_skidorientering_gronklitt_1_600x400Det var bästa tänkbara förutsättningar för att arrangera skidorientering: mycket snö, sol och lagom många minusgrader.edij_170115_skidorientering_gronklitt_2_600x400Andra dagen var starten på norra delen av Östra Rädsjön. Det var långdistans med varvning och kartvändning.edij_170115_skidorientering_gronklitt_karta_600x400

Här är delar av medeldistansbanan. Vid tionde kontrollen fick man vända kartan för att se resten av banan.

Det finns olika typer av spår. På de här två tävlingarna var det bredspår (de heldragna gröna linjerna, 35 % av spåren) och smalspår (de streckade gröna linjerna, 65 %).

Bredspår är minst 2 meter breda, så där kan man skejta – eller åka klassiskt. Det är fri stil i skidorientering, så man får välja hur man vill åka. Ibland måste man åka på smalspår. De är 1–1,2 meter breda, och oftast bara körda med skoterbredd. I smalspår måste man ofta staka sig fram, men det kan gå att ta något skejtskär också. Sedan kan det finnas skidspår av mycket dålig kvalité (de markeras med en linje med punkter), och rastrerade öppna ytor. Där det är markerat med grönt får man åka, där det är markerat med rött får man inte åka. Vilka spår som är smartast att använda beror på höjdskillnad och längd. I orientering gäller det att hitta den snabbaste vägen mellan kontrollerna.

Annat om skidorientering
Artonde bäst (När jag åkte SM förra året.)

Skidåkning en hel dag

Det kändes så hemskt när jag flera gånger förra veckan drog för gardinen när solen strålade in genom fönstret. Anledningen var att jag hade så mycket att jobba med på datorn, och kunde inte se något på skärmen när ljuset flödade in. Men i fredags blev jag äntligen klar med det mesta, så jag fick en ledig och härlig helg.

edij_161217_k600x400 I lördags åkte jag till Grönklitt för att hälsa på pappa (som var där på träningsläger med klubben), och för att njuta av skidåkning. Vi åkte två långa rundor tillsammans, och fyllde på med god energi i buffén på Ugglan & Björnen däremellan.

edij_161217_spar600x400Det hann bli skymning innan jag tog fram kameran, men dagen bjöd på en hel del solsken. Snön gnistrade, träden var inneslutna i frostkristaller och spåren var helt perfekta.(Någonstans här sprang jag orientering en sommar för några år sedan. Då såg jag de största vilda blåbär jag någonsin sett. Jag stannade inte och åt några – det hade jag ju inte tid med, när jag kämpade mot klockan –, men de var säkert väldigt goda. Kanske blir det lika stora blåbär där ännu en gång, som jag får chans att smaka på.)

edij_161217_elljus600x400
Det blev flera varv, åt olika håll, på Hund- och pulkaspåret, Vägspåret och runt Stormon. Jag åkte klassiskt på förmiddagen, men efter maten bytte jag till skejtutrustning och övade på de olika växlarna. Fast ettan hade jag inte behov av, för några så branta backar åkte jag inte i.

edij_161217_solnedgang600x400
Jag ville få ut så mycket som möjligt av dagen, så jag stannade ända tills solen sjönk i nordväst.

Grönklitt

edij_150205_1gronklitt640x427
I dag åkte Thomas och jag till Grönklitt för första gången i vinter. För att åka skidor, så klart.

Temperaturen låg på -19 grader i Mora, och den ändrades inte särskilt mycket på vägen upp till Grönklitt. Men det var soligt, så temperaturen steg långsamt när vi stakade iväg på milspåret. Skidorna gled oerhört trögt, och det gnisslade högt när stavspetsarna trängde ner i snön. Men jag vande mig snart vid ljudet, och njöt av att få glida fram över myrar och staka uppför korta backar.

Fast jag var lite kinkig i början. Jag ville inte frysa, men inte bli för varm och svettig heller. Det kan vara en svår balansgång, och jag brukar lätt bli för mycket av något. Antingen för varm, eller för kall. Jag frös om fingrarna först, men blev snart varm så jag tog av mig en av de två supertröjorna, och buffen jag hade om halsen. Då blev det lagom, och jag behövde inte oroa mig för att börja frysa, för jag hade mer att ta på mig.

När vi var nära vägspåret bytte vi till det och fortsatte på Kallbolsrundan. Längst i norr går spåret i kanten på en stor myr väster om Hällbergsklacken, och passerar sedan runt Stormon. Träden uppe på Hällbergsklacken var täckta med snö, som lyste bländande vit i solen.

Vi passerade där maratonspåret går upp mot Hällberg, och jag funderade lite på hur det skulle vara att åka Orsa Grönklitt Ski Marathon igen. I dag kändes det skönt att vi bara var ute på en träningsrunda.

Vi tränade lite teknik då och då. Jag dubbelstakade med frånskjut och övade på att gunga i knäna. Det blev stor skillnad när jag fick in bra träffar med stavarna och tajmade in bensparken rätt.

Det var inte så många andra skidåkare på de spår vi åkte, men då och då såg vi några framför oss som vi åkte om, eller någon som kom bakifrån och åkte om. Det var flest av de förra. Efter två timmar och tio minuter hade vi åkt ungefär 25 kilometer, och temperaturen närmade sig nio grader.
edij_150205_2gronklitt640x427
Från Rädsjön mot skidstadion.
edij_150205_3gronklitt640x427
Spårkarta.
edij_150205_4gronklitt640x427
Snörök från snömaskinen på skidstadion och toppstugan högst upp i skidbacken.
edij_150205_5gronklitt640x427
På väg hem.
edij_150205_6gronklitt640x427
Det fanns plogade skridskobanor på Orsasjön och …
edij_150205_7gronklitt640x427
… bergen i norr var magiskt vackra på avstånd.