Några vita blommor

När Thomas och jag besteg Hykjeberg i juni var jag på jakt efter vita blommor. Inte för att plocka, utan för att samla i mitt fotoarkiv. Här kommer några av dem.

Skogsnäva (Geranium sylvaticum), även kallad midsommarblomster eftersom den är vanlig just den tiden på året, har oftast lila blommor. Men här i Dalarna (och i norra Sverige) är det vanligt att den även har vita kronblad. Artnamnet sylvaticum kommer av latinets sylva som betyder skog.

Ögonpyrola (Moneses uniflora) är ganska vanlig på näringsrik, gärna något fuktig skogsmark. I sluttningen mot Hykjeberg nickade de små parabolliknande växterna precis intill stigen. Artnamnet uniflora – från latinets unus (en) och flos (blomma) – betyder enblommig och syftar på den ensamma blomman.

Ekorrbär (Maianthemum bifolium) trivs i skogens skugga. Stjälken har två hjärtlika blad och hela växten är giftig. Bifolium kommer av latinets bi- (två) och folium (blad), och syftar på stjälkens två blad. När de vita blommorna blommat över bildas klotrunda röda bär.

Lingon (Vaccinium vitis-idaea) växer oftast på torr och mager mark, som exempelvis tallhedar. Innan vi började vår vandring uppför berget bredde det blommande riset ut sig under högresta tallar. De klarröda bären, som mognar i slutet av sommaren, har lång hållbarhet på grund av sin höga halt av bensoesyra.

Smultron (Fragaria vesca) växer på ängar och i hagar, eller på hyggen och i skogsbryn. De röda skenfrukterna är söta och väldoftande och mognar vanligen i juli–augusti. Artnamnet vesca kommer av latinets vescus som betyder ätbar eller njutbar.

Skogsstjärna (Trientalis europaea) växer vanligen i barrskog. De lysande vita kronbladen bildar symmetriska stjärnor som lyser upp i dunklet. Bladen har olika storlek och sitter samlade i en krans runt stjälken.

Det här var ju bara en bråkdel av alla vita blommor som blommar under sommaren, men enligt mig några av de finaste.

Annonser

Hykjeberg

På valborgsmässoafton tänkte Thomas och jag ta oss upp på Hykjeberg. När vi då kom till Liden var vägen avstängd på grund av tjällossning. Det återstod ett alternativ: Vi åkte upp till Klitten. Men det var likadant där, vägen var avstängd, och det var för långt att gå därifrån. Då åkte vi till Loka och gick i skogen där i stället.

I söndags gjorde vi ett nytt försök att komma upp på berget. Jag åkte lite fel först (vägkartan i bilen visade inte tillräckligt många vägar), men hittade sedan Nässjövägen, som leder fram till den södra parkeringen. Vi hade en 2,4 kilometer lång vandring upp till toppen, som ligger 954 meter över havet.

Sådan här fin skog passerade vi i början. Tänk att rusa fram mellan stammarna här med en massa ork i benen. Det hade jag lust till, men sparade krafterna till de drygt 300 meter som vi skulle ta oss uppför.

När det långsamt började gå uppför låg det en tjockmagad reptil på stigen. Jag gick helt ovetandes förbi, men när Thomas upplyste mig vände jag om. Den var helt stilla, inte ens tungan räckte den ut.

Röda markeringar på trädstammarna visade vägen, och naturreservatets gränser var markerade med vitt band och stjärna.

När vi närmade oss slutmålet och stigen ledde brant uppför låg det ett stort blad på marken. Jag har aldrig sett ett så stort asplöv förut. En bit från stigen reste sig flera höga och gamla aspar vars kronor vinden susade i.

Så kom vi då upp till toppen. Äntligen! I sydost såg vi Orsasjön och Siljan. Under oss bredde skogen ut sig. Vägar slingrade sig fram mellan kullar och berg. Kanske spelade det fina vädret in, men det var mycket finare än jag hade föreställt mig.

Det kändes bra att ha ett stabilt räcke mot det hisnande stupet nedanför.

Grönskande träd i de finaste nyanser.

Rot och Älvdalen skymtade i väster.

En husbil susade fram på Kanonvägen, men ljudet som nådde oss liknade mer det som kommer från ett flygplan.

Efter en stunds vila med fika gjorde jag några armhävningar på räcket. Sedan gick jag tillbaka samma väg för att hämta bilen och hämta upp Thomas vid norra parkeringen.

Mer att läsa om Hykjeberg finns på länsstyrelsen i Dalarnas hemsida.
Det är tydligen nytt att hela Hykjeberget är naturreservat. Det ska firas med en invigning under sommaren 2016, kanske med att prins Carl Philip och Sofia kommer kunna sitta och vila på sin bänk, som de fick i gåva av dalfolket i samband med lysningen i maj 2015. Det låg flera stora stenblock vid utsiktsplatsen, och vi tog oss friheten att provsitta den ej ännu färdiga bänken i röd sandsten.