Fjällvandring i Härjedalen och Jämtland dag 5

Mot Stortuvan

Den fjärde morgonen möttes vi av solsken.

Ekorrdörren – som påminde lite om Lapporten (som jag inte har sett i verkligheten) – lockade, men tiden räckte inte till att gå där den här gången. Kanske en annan gång?

Thomas lyste ikapp med solen med sin gula mössa, och snart var vi på gång igen. Efter några kilometer kom vi till leden där vi gick den andra dagen. men den här gången fortsatte vi leden ända fram till Helags fjällstation.

En bit efter stationen stannade vi kort för klädombyte, och gick snart vidare i riktning mot Ljungan ätandes vårt andra mål för dagen. Jag mumsade andfått i mig mina energikakor, och Thomas åt en stor chokladboll.

På vägen passerade vi Krustjärnens blågröna vatten. Å, så härligt det hade varit att bada där en varm och lugn dag. Nu blåste det friskt från söder och vågorna skummade. Det gick även tydliga vita stråk av skum i samma riktning som vinden – ett fenomen jag inte tror att jag stött på tidigare.

Medan vi gick uppför sluttningen på Krustjärnstöten sjöng vi några låtar av Jakob Hellman och Kjell Höglund. Textminnet var sisådär, även om vi hjälptes åt.

Mina fötter värkte och ömmade. Jag hade inga problem med skavsår, men var så trött under fötterna av alla steg på hårda stenar. Det var ljuvligt skönt att få sitt ner en liten stund, när vi äntligen hittade en skyddad plats bakom en låg klippa i höjd med Bodrytjärnen.

När vi styrde mot Stortuvan stod en älgko med kalv och tittade nyfiket på oss på en höjd. De försvann snart bland de gulnade björkarna, och vi fortsatte i samma riktning.

Snart hittade vi platsen där vi skulle sova sista fjällnatten. Det var lite blött i marken, men det var det liksom överallt. Vid ett enrissnår – med stora, söta mogna bär – slog vi upp tältet.

Kvällens matlagning hölls under en flerarmad fjällbjörk. Regnet föll och jag hade vissa besvär med köket. Det blåste mycket, och jag var för snål med bränsle, så jag fick vänta en stund tills brännaren svalnat och jag kunde tända igen. Men jag höll modet uppe, och åt både kråkbär och hårda blåbärskart till förrätt – som jag hade inom lagom plockavstånd.

Karta med vår vandring inritad.
Dag 5: Miesehketjahke–Stortuvan, 22 kilometer.

Annonser

Fjällvandring i Härjedalen och Jämtland dag 4

Från Handölan förbi Sylarna

Efter morgonbestyren gick vi bron över Handölan. Där mötte vi en ensam man, som jag tyckte mig känna igen från dagen innan, då han var på väg till Sylarna. Han frågade oss då hur lång tid det var dit. Men vi visste inte, eftersom vi inte kom därifrån. Vi hade kanske inte vetat ändå, för vi brydde oss inte så mycket om tiden.

Vi gick vidare, i motvind och smått regn, på leden mot Gamla Sylen. På vägen mötte vi några enstaka vandrare, både ensamma och i par. De verkade ganska obekymrade, kanske för att de gick i medvind och inte märkte regnet så tydligt. En cyklist och två löpare mötte vi också.

Från Gamla Sylen traskade vi vidare mot Sylarnas fjällstation. Den sista biten upp dit gick vi meter efter meter på breda brädor en bit ovanför marken.

Under vandringen blev vi båda svullna runt ögonen. Kanske berodde det på den bitvis hårda och kalla vinden, eller på för lite sömn? Ganska pigga i benen var vi i alla fall.

Från fjällstationen, som vi snabbt passerade (det kändes mest jobbigt att se en massa byggnader), gick vi öster om Herrklumpen och vidare på leden mot Helags fjällstation. Det var ett bra vägval, för hade vi rundat Herrklumpen på andra sidan hade vi nog mött regnmoln.

Nu kom vi till solsken i stället.Vid en bäck satte vi oss ner för en matpaus. Jag kompletterade knäckebröden med några salta jordnötter (nödproviant).

Ovanför oss visade dig den klarblå himlen.

En bit längre fram mötte vi ett par som skulle vara ute en vecka. De hade ingen klocka, så de ville gärna veta hur sen dagen var. Sedan gick vi kilometer efter kilometer utan att se någon.

Vid vindskyddet vid Miesehketjahke kunde man sitta på dass och titta på den här utsikten. Inte helt illa. Stängde man dörren såg man ingenting.

Vi fortsatte ytterligare en bit på leden och sökte sedan efter en bra sovplats. Kanske var jag för kräsen när jag inte ville sova på en ö mitt i älven, men efter att ha ratat diverse gräsgropar blev jag ganska nöjd med platsen vi fann bland dvärgbjörkar och kråkbär. Plötsligt blev det akut läge. Precis innan det började regna fick vi upp tältet. Det var den klart snabbaste tältuppsättningen vi gjort. Marken var inte helt perfekt, men med en sittdyna under tältduken för att skydda mot en hård trädrot blev det ganska bekvämt.

Solen sänkte sig i Ekorrdörren och snart somnade vi till regndropparna som slog mot tältduken.

Karta med vår vandring inritad.
Dag 4: Handölan–Miesehketjahke, 21 kilometer.

Fjällvandring i Härjedalen och Jämtland dag 3

Mot Gåsen och Handölan

Efter flera underliga drömmar under natten vaknade jag till nästan solsken. På toppen av Helags låg det ett tunt täcke snö.

Morgonrutinerna brukar ta lång tid, men den här morgonen fick vi skynda på lite. Vi hade bestämt möte med Thomas bror och hans gäng vid leden mot Gåsenstugorna vid klockan tio, så när tältet var nerpackat begav vi oss med raska steg i riktning mot leden.

När vi kom till vattendraget Handölan och skulle passera var det för djupt. Trots Thomas vandringsstavar ville jag inte stega ut i det framrusande vattnet. Vi följde de slingrande stränderna med snårig vide i jakt på ett lämpligare ställe, och några hundra meter söderut gick det att vada över utan att få kängorna dränkta.

På andra sidan väntade våra vandringsvänner i kylig vind. Med snabba steg, för att bli varma, gick vi tillsammans alla fyra, och hundarna. Det var mulet och började regnade mer och mer. Kameran fick vara i ryggsäcken.

Vid vindskyddet i Hulke hade vi matpaus inomhus. Ett par från Skåne, som gick mellan fjällstugorna, gjorde oss sällskap. Det blåste och regnade utanför, och det kändes lite motigt att gå ut igen. Men kom man bara igång blev man snart varm och torr igen.

Vi fyra skildes åt vid Gåsån. Thomas och jag gick norrut, och de andra gick söderut för att få lite kortare vandring.

Vi följde Gåsåns dalgång mot ett vindskydd. Strax innan vi kom fram hittade vi lä bakom en kulle. Där upptäckte jag att knäckebröden inte var så många som jag räknat med. De tre per dag fick ransoneras till två. Men det gick ingen nöd på mig. Thomas bjöd på kex och det sista av jordnötssmöret i den första burken.

Vi passerade Gåsån och gick mot Handölan igen. Dimsjok svepte över bergen, och vi skymtade Bunnerfjällens toppar. Terrängen påminde mycket om den vid pyramiderna i Vålådalen: karga grusåsar och djupa gropar. Kanske var det inte så märkligt med likheten, för vi var inte så långt därifrån. När jag i efterhand tittade på kartan såg jag att vi faktiskt var i sydvästra delen av Vålådalens naturreservat.

Det kanske är dags att jag äntligen förverkligar min idé om att ha en karta på väggen, så jag kan gå förbi och kolla på den lite då och då, och lära mig hur världen hänger ihop.

När vi kom till Storforsen vid Handölan delade vi på oss (utan att förlora varandra ur sikte) för att leta tältplats. Jag letade efter jämna gräsytor, och hittade några små plättar. Vi jämförde våra fynd och granskade dem. Mina var nog för blöta ändå, och lutade lite för mycket. Vi letade vidare.

Jag hittade den jämnaste platsen hittills, och vi enades om den trots att det var fuktigt i marken.

Friskt och klart vatten hämtade vi i Handölan, bara ett femtiotal meter från tältduken.

Karta med vår vandring inritad.
Dag 3: Helags–Handölan, 25 kilometer.

Fjällvandring i Härjedalen och Jämtland dag 2

Runt Helags (nästan)

Den första natten sov vi i lite lutning ner mot en liten sjö, ett litet stycke från leden. Eller jag sov inte mycket alls faktiskt. Mest låg jag stilla, vände på mig då och då. Temperaturen i sovsäcken steg och värmde skönt, men ändå kunde jag inte somna. Jag brukar ofta ha svårt att sova den första natten ute, så det kändes inte som ett stort problem. Jag var ganska pigg på morgonen ändå.

Efter frukost och ihoppackning av tält och utrustning var vi redo för en hel dags vandring. Thomas bror och hans gäng gav sig av något tidigare, med målet att nå toppen av Helags. Vi resonerade att det inte var något vi ville göra. Visst kan toppturer vara fina, men vädret talade inte för en fin upplevelse. Att gå så mycket uppför, i dimma, var inget för oss. Så vi styrde tillbaka till leden, och gick runt Helags i stället.

Jag hade vandringskängor, smidiga byxor, vindtät jacka, mössa och vantar.

När vi gick uppför blev jag varm och tog av jacka, mössa och vantar. Jag vill gärna vara varm, men inte svettas när man ska vara ute och gå i flera dagar.

Hos oss var det dimma och stundvis lite regn, men i Norge verkade det som solen sken på fjällen hela dagen.


En kort vilopaus med ny energi gjorde mig pigg igen.

Predikstolen, 1682 meter över havet, skymtade till höger i dimman.

Snart nådde vi ner till Sylsjön. En varm dag hade det nog varit skönt att bada där, men inte en dimmig och kall dag som denna.

På eftermiddagen hade vi telefonkontakt med Thomas bror. Jag hade bara telefonen på korta stunder, och sparade på batteriet till eventuella nödsituationer. De hade nått toppen, med full packning och letade tältplats. Alternativen för oss var att gå dem till mötes, eller fortsätta runda fjället. Dimman drev fram över topparna, och vi valde att leta upp en egen tältplats.

Vi passerade en renvaktarstuga och pausade vid en porlande bäck.

Sedan gick vi uppför i smått regn och hummade schlagerlåtar (som den andra fick gissa på) för att höja humöret, och kanske tempot. Av någon anledning valde vi låtar som innehöll vatten: We are all the winners (han står där lika lycklig om regnet öser ner), Regntunga skyar, och Sommaren är kort (det mesta regnar bort).

Utan att märka det hade vi passerat gränsen till Jämtland, och snart hittade vi en fin sluttning där vi slog läger med Helagsfjället bakom oss.

Karta med vår vandring inritad.
Dag 2: Öster om Helags–norr om Helags, 26 kilometer.