Tillbaka till vintern

Det har varit vårvarmt här. Tussilago blommar i dikena och syrenknapparna växer, men de senaste dagarna har det snöat och varit minusgrader. När jag sprang i skogen i går var det riktigt vintrigt med ett centimetertjockt lager snö.

I morse steg Thomas och jag upp tidigt för att åka skidor på Koppången. Det låg mer och mer snö utmed vägen ju högre upp vi kom, och det kändes riktigt vintrigt med den nyfallna snön – men det märktes tydligt att vintern börjat släppa sitt tag. Klockan åtta skidade vi iväg på våra träskidor (skidåkning på riktigt).

Jag åkte på Thomas mammas gamla skidor, ett par bruna Sundins. Min teknik var skrattretande i början, men det blev stadigt bättre (om jag får tro Thomas).

Vi åkte i norra delen av naturreservatet Koppången i Orsa kommun. Snart nådde vi fram till Inlandsbanan i väster, och följde den en bit norrut.

Den mulna morgonen blev en strålande solig dag. Mmm, solsken!

Ingen annan hade åkt just där vi åkte, så snön låg som ett oskrivet papper under oss.

Vi vek tillbaka upp mot E45:an, gick över den, och fortsatte turen på andra sidan.

Efter några timmar piggade vi upp oss med termosvarmt vatten och kex.

Ett tydligt vårtecken: när snön smälter runt trädstammarna.

Under pausen kom vi fram till att vi skulle åka runt Lilla Tunturiberget (skymtar i bakgrunden), och så gjorde vi det.

Vi kom upp lite högre och såg över trädtopparna.

Grönklitts topp syntes tydligt. Där skulle det gå en skidtävling lite senare, uppför skidbacken ända till toppen. Jag hade varit lite sugen på att åka den, men var väldigt nöjd med att skida på Koppången i stället.

När vi åkte runt Lilla Tunturiberget hörde jag ett ljust och glatt kvitter, och stannade till. Jag visslad lite och kvittrandet närmade sig. Snart såg jag, till min förtjusning, en kungsfågel flyga mellan träden.

Inritad på en karta blev turen lite som en säl i formen (!). Vi startade vid framfenan och åkte i riktning mot nosen.

Andra besök i Koppången
Hinsberget och Svarttjärn – norr om Orsa
Naturreservat inte så långt från Mora

Skinnaränget – öster om Orsa
Hykjeberg – nordost om Älvdalen
Anjosvarden – mellan Rot och Lillhärdal

Annonser

Skidtur på Koppången

Den här vintern har innehållit det mesta, och det bästa. Snön har gnistrat som aldrig förr, och en solig dag i slutet av februari tog Thomas och jag bilen till Koppången. Där skidade vi fram i snö som liknade maräng när den brast under skidorna.

Vinden hade drivit snön djup på vissa ställen. Då fick Thomas åka först med sina något bredare skidor, medan jag åkte efter.

Vi kom upp på Abborrtjärnsberget och såg de blånande bergen i väster.

Där uppe hörde jag, och såg några lavskrikor på håll. Å, vad glad jag blev då. De kan vara ganska sällskapliga, men de här höll sig på avstånd. Nyfikna var de nog i alla fall, för jag tror att det var dem jag hörde längre fram på vår tur.

Vi rastade två gånger och mitt perfekta fika var vatten och dadelbollar (receptet finns här). Mums!

Vita Blixten och Fischer.

Full fart ner mot Gråtbäck, där Inlandsbanan går.

Vid andra fikapausen såg vi Hinsberget, som vi rundat.

På slutet kom vi tillbaka till våra egna spår, och följde dem tillbaka till E45:an.

Den största utmaningen var att passera den djupa snövallen vid diket intill vägen.

Runt fyra timmar tog den här rundan – en lagom längd för en skidtur.

Svarttjärn tur och retur

I onsdags följde jag med Thomas på en skidtur i naturreservatet Koppången i Orsa finnmark. Målet var att komma fram till Svarttjärn – och orka tillbaka till bilen. Vi utgick från en parkering vid E45:an.


Himlen var mulen och under turen föll en del snö, men samtidigt fick vi några glimtar av värmande soldis – en fin kombination.

Vi följde en kryssmarkerad led – Thomas på breda Vita Blixten, och jag på smala klassiska tävlingsskidor. Bitvis var snön djup, men det var inga större problem att åka, för mig åtminstone. Tyvärr gick det inte lika bra för Thomas. Han hade det kämpigt när det frös is under skidorna.

Strax innan Flickeråsen pausade vi och fikade på stående fot (eller skida). Jag tog en extra runda till husen vid Flickeråsen, och åkte sedan ikapp Thomas.

Det kändes som en minisemester att åka bort så här, och det var välbehövligt för mig att koppla bort alla måste och bara vara – skida fram i öppna landskap, genom urgammal skog med knotiga träd, i dalande snö och uppiggande solsken.

Så kom vi då till Svarttjärn efter cirka sju kilometer. Det stod en skylt ute på en myr. Där vände vi tillbaka i våra spår. Och med ytterligare en fikapaus orkade vi tillbaka till bilen.

Andra naturreservat i närheten
Skinnaränget – öster om Orsa
Hykjeberg – nordost om Älvdalen

Mer om Koppången, se länsstyrelsens webbplats.