Återvända

Det var här, i skogen precis bakom mig, som jag tappade bort Thomas några dagar innan jul förra året. Händelsen rörde om i mig, men allt slutade på bästa sätt – vi hittade varandra igen.

Efter några dagar sprang vi rundan igen, tillsammans. Det kändes bra att göra om och göra rätt.

Sedan dess har det blivit många löpturer. Många fina, jobbiga, kämpiga och härliga turer på snöiga vägar. Tyvärr började jag få ont i ett knä, och då blev löpturerna värre och värre. Till slut sökte jag hjälp.

Nu har jag träffat en fysioterapeut flera gånger, och fått tips på hur jag kan träna för att bli bra igen. Efter några veckors löpvila har jag nu försiktigt börjat springa igen. Korta rundor i närområdet. Det känns så skönt att komma igång igen. När snön smälter framöver kan jag förhoppningsvis springa längre turer.

Annonser

En vårresa till Småland

Andra veckan i maj låg det fortfarande fläckar med snö kvar i skogen. Då åkte Thomas och jag på några dagars semester till Småland. Det visade sig bli ett tufft träningsläger fullt av aktivitet, men jag lyckades koppla av emellanåt och även träffa delar av min familj.

Efter en lång resa med för lågt vätskeintag fick jag avstå en planerad orienteringsträning i Aneby. I stället låg jag utmattad i mina föräldrars svala källare och fyllde på det som saknades. Nästa dag var jag återställd, och då åkte vi vidare till Thomas föräldrar i Åseda.

Vi arrangerade en motionsorientering i Åseda. Thomas hade lagt banan, och vi hjälptes åt med kontrollutsättningen. Sedan sprang jag banan innan jag övertog sekretariatet när Thomas skulle plocka in kontrollerna. Det var samma bana som under en träning i höstas, och jag lyckades förbättra min tid med några minuter.

Blåbärsriset blommade, och jag mindes förra sommarens solvarma och söta bär som jag plockade där i skogen. Om blommorna får besök av insekter kanske kan jag hitta mogna bär när jag kommer dit nästa gång.

Nästa dag åkte vi till Hjortsberga i närheten av Alvesta. Där sprang vi en orienteringstävling.

Efteråt guidade Thomas mig till en badplats vid Sjöatorpssjön, där han varit på läger som ung.

Det var flera som badade, och även jag doppade mig – årets första. Vattnet var lite grumligt och brunt, och faktiskt ganska varmt. På en skylt stod det att sjön var känd som den varmaste i Kronobergs län. Det var kanske inte så konstigt med ett största djup på fyra meter.

Hos Thomas föräldrar frodades kirskålen i rabatterna, och jag som inte har några egna land gladdes åt att få påta i jorden en stund. Kirskål (eller kers, som min farfar brukade säga) är ganska gott att äta också, så några av bladen slank in i min mun. Jag funderade lite på definitionen ogräs. Varför ska man tukta och rensa bort sådant som uppenbarligen trivs bra och vill växa? För att annat ska få breda ut sig?

Kvällen var ljummen, och vi gick till kyrkogården för att vattna blommorna vid en grav. Häggen vid ån blommade för fullt och spred sin söta doft.

Det är rätt trivsamt och intressant att promenera på kyrkogårdar. Jag brukar fantisera om människorna bakom namnen på stenarna; hur de var, hur de levde och hur de dog.

När vi åter kom till mina föräldrar (efter ett terränglopp på vägen dit) gick vi en promenad till vattenfallet Stalpet. Min yngsta brorsdotter var också med.

Från Stalpet gick vi vidare till Målkvistadammen och ett av de gamla promenadstråken när jag var ung.  Thomas och jag följde den västra sidan, medan vårt sällskap genade och valde den andra sidan.

På vägen hem till Mora stannade vi mellan Örebro och Karlskoga för att springa en orienteringstävling i Kilsbergens tuffa och steniga terräng.

Väl hemma hade snön i fjällen smält och runnit ner till Siljan. Vattennivån var hög, och det stod vatten på flera gångvägar intill sjökanten. Men efter bara några dagar hade vattnet sjunkit.

Dagen efter hemkomsten deltog jag i den tredje och sista deltävlingen av en terrängserie i Mora. Jag lyckades inte förbättra min tid, och blev ganska besviken trots att jag inte förberett mig optimalt. Varför dömer jag mig själv så hårt? Det är ju inte så allvarligt. Egentligen är det bara lite, lite retligt att jag sprang några sekunder långsammare än gången innan. Och jag kan ju förbereda mig bättre, och förmodligen springa fortare en annan gång. Väl hemma fick jag höra att Thomas tycker att jag är bra. Då kändes det med ens mycket bättre.

Barmarkssökande

Efter vinterns besvikelse, Nattvasan, hade jag tänkt undvika övermäktiga utmaningar. Men så ringde en före detta klubbkamrat och frågade om jag ville springa en sträcka i deras lag i orienteringsstafetten Tiomila.

Jag bad om betänketid, och funderade några timmar. Sedan valde jag att vara med. Det var för lockande för att avstå, och jag blev nog lite smickrad av att bli tillfrågad.

Tredjesträckan på 10, 9 kilometer var det jag hade framför mig. Sträckan kändes lång, men inte orimlig. Under vintern har jag ju sprungit flera långpass mycket längre än så, men problemet var att jag inte hade sprungit någonting i skog.

Tvivlen på min förmåga fanns där, med rätta. Jag skulle inte kunna förbereda mig på bästa sätt. En månad innan tävlingen låg snön tjock här i Mora.

Jag behövde mängdträning och skogslöpning. Men det gick ju inte att springa i skogen. Jo, jag försökte. Jag lämnade stigen och klev ut i skogen. Den iskalla och blöta snön gick över knäna. En minut framåt, och sedan tillbaka till stigen i samma steg. Mer blev det inte med den skogsträningen.

I början av april åkte jag till Småland. Där sprang jag ett långpass på de kala fläckar som gick att hitta i skogen där jag växt upp. Jag hade karta i handen, men eftersom jag hittar där brydde jag mig inte nämnvärt om den. Orienteringstekniken var nerprioriterad. Det viktiga var att få så mycket skogslöpning som möjligt.

Snön smälte så klart. Varje dag sjönk nivån, och mer och mer ris syntes.

När det var en vecka kvar åkte Thomas och jag till ett snöfrisäkert ställe, mellan riksvägen och Fudalsviken.

Där sprang jag intervaller i skogen. Fyra minuters snabb löpning, två minuters vila och så om igen. I ett sicksackmönster rörde jag mig uppför den svagt sluttande slänten.

Veckan innan Tiomila sprang jag två orienteringsträningar. Det var en svag uppladdning, men jag kände inte att jag kunde göra mer.

Hur gick det på Tiomila då? Jo, vårt lag lyckades bra. Vi kom i mål på en placering ungefär mitt i klassen – klart godkänt. Inledningen av mitt lopp gick knackigt orienteringsmässigt, men kroppen kändes ganska stark och pigg. Totalt är jag nöjd med mitt lopp, och det gav mersmak.

Ett långpass till björkarna

En tisdag i mitten av april sprang jag ett långpass bort till Åmåsäng. Det är en ganska lagom tur dit och hem igen. Jag följer norra delen av Siljan så gott det går, på cykel- och gångvägar.

Badplatsen badade i solsken. Hit kanske jag ska ta en cykeltur i sommar.

Det är något visst med björkar om våren, innan löven slår ut. Kanske är det lövskogens ljus och de uppåtsträvande stammarna som lockar mig.

Jag trippade ut på skaren och såg en skidåkare staka sig fram ute på isen.

Där borta, bakom tallarna, på andra sidan sjön ligger hemma.

Jag tog samma väg tillbaka och kikade ner till min närmsta badplats, vid Sanda. Där var snön djup, och en liten ö hade dykt upp mitt i den kalla viken där Österdalälven flyter. Den där andra ön, Sandholmen, är en plats som jag gärna vill besöka någon gång.

Orsakajt’n för andra gången

Bilden är från 2016. I går hade jag gult linne, gula strumpor och nummer 1640, annars såg jag ut ungefär så här. Bara ett år äldre.

I går sprang jag Orsakajt’n för andra gången. Jag var inte bättre förberedd i år än förra året. Dagarna innan hade jag hemsk träningsvärk i låren, rumpan, och lite i vaderna också. Bröstmusklerna och armarna värkte lite de också, men det gjorde ju inte så mycket. Det värsta var ju att benen gjorde så ont. Självförvållat var det så klart, eftersom jag pressat kroppen att göra tuffa övningar, så jag kunde ju inte skylla på någon annan än mig själv. Visst var det dumt att skaffa sig träningsvärk innan ett långt löplopp.

Men träningsvärken gick långsamt över, och störde mig inte särskilt mycket under loppet. Allt måste ju inte vara perfekt. Man måste inte alltid gå in för något till hundra procent. Och ärligt talat är jag nog inte så mycket för att optimera när det gäller träning och tävling.

Orsakajt’n finns i flera varianter. Man kan springa eller cykla, och man kan välja olika distanser. Den längsta är 25 kilometer, från Torsmobron i Skattungbyn till Lillåvallen i Orsa.

Liksom förra året var jag osäker på vad kroppen hade att ge. Efter en vinter med inte särskilt många långpass, och en vår med sjukdom och inte särskilt mycket träning (plus träningsvärken) hade jag ett sämre utgångsläge än förra året.

På vägen till starten lyssnade vi på gamla Abba-låtar. Thomas skjutsade mig, och skulle vara vid målet när jag kom dit. Jag hade en bra känsla i kroppen, även om benen kändes tomma och trötta. Jag såg fram emot att följa slingrande stigar genom ett sommarklätt landskap.

Cyklisterna trampade iväg några minuter innan löpningens start. Jag blötte pannbandet i älvens klara vatten, och baddade armar och huvud för att svalka mig. Sedan var det dags för start. Där kattfötter blommade i vägkanten började ett sextiotal personer sin färd mot Orsa.

Vid en sommarstuga ropade en liten kille heja, heja gör ert bästa, om och om igen och med samma inlevelse. Orden gick runt i mitt huvud, som ett mantra, när jag fortsatte framåt.

Efter några kilometer stod Thomas högt upp på ett hygge, där det tidigare rest sig höga tallar. Han hejade på mig, och sa att jag såg fokuserad ut. Kanske var jag det stundvis.

Vid varje kilometer satt en tydlig skylt. Jag strävade efter att hålla ett så jämnt tempo som möjligt med hjälp av känslan. Ibland kunde jag snabba på stegen, ibland var det tuffare. Medan jag sprang ville jag inte stressa upp mig över tider, men ändå tryckte jag på sportklockan varannan kilometer ungefär, utan att titta på tiden. Jag tror att jag skulle kunna lära mig att hålla jämnare fart, och bli snabbare, genom att jämföra kilometer. Men nu sparade jag analysen till efter loppet.

Jag lyckades hålla ganska bra fart tills det var drygt en halvmil kvar. Då sprang 15-kilomterslöparna om mig en efter en. Jag hade inte en chans att hänga med, och ansträngde mig inte för att göra det, men jag tappade mitt eget tempo. Orken sinade ut, och det kändes som den inte skulle återvända så länge jag sprang. Två mil kändes som min tydliga gräns. Där tar jag slut.

Men jag sprang vidare, om än långsamt. De sista fyra kilometerna var plågsamma, och jag hoppade att nästa skylt skulle komma snart. Även när det var så där jobbigt kom det korta stunder då jag tvingade mig och orkade lite mer, även om kroppen kändes slut.

Flera kända röster och ansikten hejade på mig utmed spåret, och jag då kämpade jag lite mer. På upploppet var det någon som sa att jag skulle öka lite, och det gick ju faktiskt. Otroligt nog. Men det fanns inte mycket kraft kvar i mig när mållinjen passerats. Tiden blev 2.19.19.4. (2016 sprang jag på 2.15.59.9).

Jag gick fram till Thomas, och sedan hängde jag pustande vid ett räcke tills jag kunde prata och röra på mig igen. Med långsamma och korta steg gick jag sedan till bilen och vi åkte hem. Den här gången orkade varken bada eller äta kulglass, men när vi kom till Mora promenerade vi in till stan och hittade en öppen pizzeria. Där fyllde vi på med energi, och på hemvägen mumsade vi i oss vaniljpudding.

Glad midsommar!

 

Varför springer du?

Det var några hundra meter kvar på min löprunda. Jag sprang på en smal gata med hus på båda sidor när en kille ropade: Stanna! Han fick min uppmärksamhet och jag bromsade in (nåja, så fort sprang jag kanske inte) och stannade. Då frågade han mig, enkelt och spontant: Varför springer du? Mitt svar: För att jag tycker att det är roligt.

Vi pratade en stund – den där killen, uppskattningsvis fem år gammal, och jag. Han ville gärna att jag skulle stanna där längre, men jag ville fortsätta hem. Kanske ses vi en annan dag, sa jag och sprang vidare.

Sedan har jag tänkt på den enkla frågan. Varför springer du? Jag tänker att det är så lätt att bara göra saker av vana, utan att reflektera och mest för att man brukar. Men varför gör man dem egentligen?

Jag har funderat på den där frågan ibland också, och jag har fler svar. Varför springer jag?

  • Jag mår bra av att springa.
  • För att jag inte mår bra om jag inte springer någon gång då och då.
  • Jag gillar (och behöver) frisk luft, och det får jag mycket av när jag springer.
  • Jag är nyfiken och vill se mig omkring.
  • Ibland kliar det i kroppen, och då måste jag bara springa.
  • För jag tänker så bra då.
  • För att jag behöver vara för mig själv en stund.
  • För att jag vill ha god kondition.
  • För att jag vill bli snabb.
  • För att jag kan och vill.

Femte Fäbodlunken

edij_160716_fabodlunken600x400

Min ambition är att komma ikapp här på bloggen med vad som hänt och vad som händer. I mitten av juli sprang jag Fäbodlunken för femte gången (jag har varit med 2011 och 2013-2015 tidigare). Banan var ändrad precis i början, annars var det samma backar, från starten vid Gesunda bystuga, upp och ner tills man slutligen kommer upp till målet vid Åsengården.

Jag brukar bäva för den sista backen, och sparade kanske lite på krafterna för att orka springa uppför den. Jag sprang de tolv kilometerna på 68.04, vilket var den näst sämsta tid jag haft (bästa tiden är från 2013: 63.49). Men det kändes ganska bra (förutom att baksidan på mitt ena lår var rätt stum) och jag försökte hålla ett jämnt tempo. Efter loppet hade jag strålande smärta i lår och rumpa. Kanske fick jag en muskelbristning.

Dagen efter kändes det bättre, men sedan dess har jag gjort tre olika övningar varje dag för att stärka lårets baksida, och jag tycker att det har blivit bättre. Det är värst när jag sitter för länge, och det är ju bara bra att undvika det. Rörelse är den bästa medicinen.