Löparlust

I veckan kom Thomas hem med löparkalendern. Å, vad jag längtar efter att springa igen. Och jag vill springa lopp. Jag har bläddrat i kalendern och det finns flera lopp som jag blir sugen på. Jag har funderat på att delta i några av dem tidigare, men av olika anledningar har det inte blivit av.

I höstas och vintras har jag tränat mycket löpning, och jag ser fram emot att springa i alla fall några lopp i år. Först ska jag bli frisk och träna upp min snabbhet, men sedan …

Kanske blir det något lopp redan i vår, sedan bara måste det ju bli Orsakajt’n på midsommarafton. Det längsta alternativet är 25 kilometer från Skattungbyn till Orsa.

Det som lockar mig mest är inte att trängas med andra, utan att springa på nya platser. Så blir det inte så många lopp ska jag se till att springa på diverse spår där jag inte varit förut.

Broarna runt

När det i dag var dags för långpass ratade jag min vanliga runda till Nusnäs. Jag har sprungit dit så många gånger den här vintern, så i dag styrde jag in mot stan i stället. Det var mulet, tre grader kallt och lätt snöfall. Vägarna har ett tunt lager snö, som dämpar bra utan att göra stegen tunga.

Efter en sväng förbi Kristineberg fortsatte jag in i Moraparken. Där står husvagnarna på rad, nästan lika många som det brukar vara sommartid. Jag hoppade över vasaloppsspåret och svängde sedan ner mot Åränget för att komma till Selja.

Jag sprang genom byn och över bron till Östnor. Där följde jag vägen närmast Österdalälven och kom snart till Öna. Benen började bli trötta och jag ökade farten för att komma hem snabbare. Jag har blivit rätt bra på att uppskatta min löptid mellan platser jag ofta passerar. När jag hade vänt hemåt trodde jag att rundan skulle ta mer än de nittio minuter jag har som minimum, men jag tittade inte på klockan den sista kvarten. Vid vår postlåda tryckte jag av klockan på prick nittiotvå. Det var närmare nittio än jag hade trott.

Totalt sprang jag över sex broar, och korsade Österdalälven fyra gånger.

Långt, långsamt och länge

Mitt på dagen, när det är som ljusast, sprang jag i väg i lugn takt. Det var en sådan dag då stegen kändes lätta och mjuka. När jag passerade tre kilometer på en av mina rundor stämde jag av med klockan för att se om tempot var rätt. Arton minuter, perfekt. Det var ett långpass jag var ute efter, och då ska det inte gå för fort. Mitt mål var att hålla runt sex minuter per kilometer.

Jag fortsatte, men vid fem kilometer, var jag något för snabb. Mellan tre och fem kilometer är det svag stigning, och jag har lätt för att dra upp tempot när det går uppför. Jag utökade min vanliga runda genom att springa runt ett kvarter där jag väldigt sällan är. Jag spanade in de olika husen och fortsatte, i lagom tempo, mot elljusspåret. Det var sig inte likt. Jag kände knappt igen mig nu när stora områden med skog har avverkats.

Här och var på stigen stod vatten efter de senaste dagarnas regn, och det gick inte att undvika att bli blöt om fötterna. Men kylan av vattnet försvann fort och de tunna ullsockarna värmde skönt. Ibland fick jag hålla tillbaka så jag inte sprang för fort. Det kändes fantastiskt att faktiskt behöva göra det, då vet jag att jag har mer att ge.

Där elljusspåret börjar, eller slutar, vände jag och följde en tre kilometer lång runda med röda prickar. Efter slingrande stigar kom jag ut på den raka vägen där min vanligaste löprunda går, och då vände jag hemåt. Men klockan verkade gå väldigt långsamt, och då saktade jag in ännu mer. Jag hade ju slut på idéer och ville hem, men samtidigt komma upp i nittio minuter. Det känns som en minimumgräns för ett långpass.

Jag hade visst dålig tidsuppfattning, och lyckades få ihop nästan tre minuter extra. Någon annan gång ska jag försöka komma upp i två timmar, men då måste jag ha en bra plan. Kanske en slinga på fem kilometer, som jag kan springa flera varv. Då kan jag avbryta när det passar. Att ha lång väg hem när man inte orkar mer är ingen dröm precis.

Långa raka vägar

I går sprang jag hemifrån med målet att springa långt och länge. Var jag skulle springa kunde jag inte bestämma, men jag började med att följa järnvägen.

Jag fortsatte på rundan jag brukar springa runt Färnäs, men när jag brukar svänga efter runt fem kilometer fortsatte jag söderut. Det är en grusväg med långa raksträckor. Det var år sedan jag var där förut. Jag har cyklat där några gånger, men mindes inte vägen helt.

Raka vägar är egentligen inget jag föredrar för längre löpning. Jag tappar så lätt farten, och faller in i något slags loj lunk. Men den här gången var farten inte så viktig, även om jag faktiskt lyckades hålla ett ganska bra tempo.

Vägen svängde, korsade järnvägen och jag fortsatte jag rakt fram. Några omblommande ängsklockor nickade i skogskanten, och lövträden lyste gula. Luften var frisk, men något syrlig. Jag var osäker på om jag valt rätt väg, men snart närmade jag mig nästa by, Nusnäs. Några kor stod i en hage. Husen tätnade och jag såg en del av byn innan jag vände för att återvända hem.

När jag väl vänt fick jag nya krafter. Nu visste jag vägen, och skulle nog orka hem. När jag åter kom till vägskälet där jag fortsatt söderut valde jag en annan väg hemåt. Det är en drygt kilometerlång rak väg med åkrar på båda sidor. Där mötte jag en annan löpare, och då ökade jag stegens takt något.

Klockan tickade, men det var några minuter kvar till nittio när jag bara hade en bit kvar hem. Då sprang jag en liten extra sväng, för att nå ”långpass”-gränsen. Rundan blev 16–17 kilometer.

Kanske nästa år

I tisdags frågade Thomas om jag skulle springa Orsakajt’n, ett löplopp med flera distanser som brukar gå på midsommarafton. Ordinarie anmälningstid hade redan gått ut då, men det skulle ju gå bra att efteranmäla sig.

Jag har aldrig sprungit det loppet, och lyckas visst aldrig hålla koll på när det är så jag kan anmäla mig i tid. Några kilometer av den längsta banan känner jag till. De går genom underbart vacker tallskog och förbi en tjärn. Om jag skulle springa Orsakajt’n någon gång skulle det bli den längsta banan, 25 kilometer.

Men den här gången kände jag mig inte alls förberedd. Visserligen tror jag inte att det skulle vara några större problem för mig att orka springa så långt. Jag funderade på det ytterligare, kollade väderprognosen och kände efter ännu mer. I går kände jag mig trött och lite stressad, så jag kände att en lugn morgon hemma passade bättre än att åka till Skattungbyn för att springa till Orsa. Det blev alltså ingen kajt för mig i dag, men när jag sitter och tittar på resultatlistan som fylls på blir jag riktigt sugen på att springa. Kanske nästa år. Jag ska skriva upp det någonstans, så jag inte glömmer.

Det blir lite löpning för mig i dag ändå. Korta intervaller med Thomas.