Ett misslyckat försök

Jag har svårt att acceptera misslyckanden, särskilt när de drabbar andra. Gäller det bara mig är jag inte så hård mot mig själv. Men blandar jag in andra blir det besvärligt.

Plötsligt stod jag inför en stor utmaning: att åka skidor 90 kilometer på natten tillsammans med någon jag aldrig träffat. Mina förberedelser var inte de bästa, men jag hade tron att det skulle räcka. Jag ville så gärna att det skulle gå.

Det gick långt, men inte hela vägen. Efter 71 kilometer tog det stopp. Vägen till mål både var välbekant och inte särskilt svår, men min kropp var slut. Viljan kunde inte övertala musklerna att samarbeta. Jag orkade inte åka mer, jag orkade inte stå.

Jag vet inte vem som kände störst besvikelse. Jag kände mig otillräcklig och trött. Kroppen sa nej. Det var svårt att acceptera, men efter att ha övervägt alternativet att fortsätta en mil till, till nästa kontroll, kändes det oöverstigligt och valet att åka buss till målet var det enda rätta där och då.

Med dagens ömma kropp känner jag att det räckte med de 71 kilometerna. Det gick inte mer, och jag kommer nog snart över det. Jag försökte, och kanske kan jag vara glad över de mil som faktiskt var njutbara, med fullmånesken genom mulen himmel, hundratals pannlampsförsedda skidåkare före och efter, vägledande marschaller och glada hejarop.

Jag är en erfarenhet rikare (eller massor efter morgonens långa analyser), och känner just nu att just den här utmaningen nog inte var min grej. Det får bli något annat nästa gång.

Annonser

Nästa vinter

Det känns inte helt rätt att börja tänka på vintern igen, just som den (förmodligen) sista snön smälter i skogen. Men jag tänker på den då och då, vintern och kylan. Jag fantiserar om att glida fram i snabba skidspår och se skogen passera bredvid.

För ett tag sedan anmälde jag mig och en vän till skidloppet Nattvasan. Det är samma sträckning som Vasaloppet (Sälen till Mora) fast man åker två och två, i mörker (och med endast en kontroll i stället för de ordinarie sju). Innan jag anmälde oss funderade jag en hel del på vad det skulle innebära; på möjliga risker, vilken utrustning som behövs och vilka förberedelser som krävs för att det ska bli en så behaglig tur som möjligt. Till slut bestämde jag mig för att våga.
edij_160318_nattvasan600x400
Jag har ingen klar plan för Nattvasan, men jag tänker ha det som ett delmål i min träning. Kanske testar jag att åka rullskidor någon gång, och springer med stavar i en brant backe. Men mest ska jag se till att träna varierat, för att undvika skador och för att hålla motivationen uppe. Sedan ska jag börja åka skidor så snart jag kan när nästa vinter kommer.

Just nu har jag en pannlampa på laddning. Den är nyinköpt och går att ha på cykelstyret, på en cykelhjälm eller i ett band runt huvudet. Den kommer inte behövas så ofta nu när dagarna blir ljusare, men det känns bra att någon gång vara ute i god tid. När det blir kortare dagar (i höst) kommer jag kunna ha pannlampan som cykellyse. Kanske kommer jag springa nattorientering med lampan också. Jag har inte gjort det på länge, men inte på grund av lampbrist utan mest för att jag varit feg. Och så kommer jag kunna ha den när jag ska åka Nattvasan.