Hjortronjakt


Förra veckan tog vi bilen till Kölkojan, mellan Rot och Lillhärdal. Därifrån sprang vi i långdistanstempo i myrar i naturreservaten Norra Mora Vildmark och Våmhuskölen i hundra minuter. Den första myren var för blöt för att springa rakt över, så vi svängde ut mot kanten. Några andra myrar var torra och mer lättframkomliga.

Hjortronblad var det gott om, men det dröjde länge innan jag såg ett enda bär. Några enstaka rödgula omogna hjortron lyste upp här och var, men de var inte fler än tio totalt, trots att vi avverkat flera myrar.

Oj, vad benen kändes trötta ibland, speciellt när en blodsugen broms jagade mig ihärdigt. Den fick ge sig när jag flaxande med kartan rusade mig helt slut i en svagt sluttande myr. Vi stretade på och tänkte att vi kanske blir lite piggare när vi sprungit en timme.

Vid Aspolmyren hittade vi det bästa stället, där sträckte sig bären (eller stenfrukterna) stolt mot himlen. Jag fick granska tuvorna för att hitta ett enda någorlunda ätmoget bär. Syrligt och friskt var det. De andra bären är nog precis lagom mogna i dag, en knapp vecka senare.

När jakten fick ett bra slut blev jag lite piggare, och när vi bara hade utför tillbaka till bilen kändes stegen lite lättare.

Annonser

Tillbaka till vintern

Det har varit vårvarmt här. Tussilago blommar i dikena och syrenknapparna växer, men de senaste dagarna har det snöat och varit minusgrader. När jag sprang i skogen i går var det riktigt vintrigt med ett centimetertjockt lager snö.

I morse steg Thomas och jag upp tidigt för att åka skidor på Koppången. Det låg mer och mer snö utmed vägen ju högre upp vi kom, och det kändes riktigt vintrigt med den nyfallna snön – men det märktes tydligt att vintern börjat släppa sitt tag. Klockan åtta skidade vi iväg på våra träskidor (skidåkning på riktigt).

Jag åkte på Thomas mammas gamla skidor, ett par bruna Sundins. Min teknik var skrattretande i början, men det blev stadigt bättre (om jag får tro Thomas).

Vi åkte i norra delen av naturreservatet Koppången i Orsa kommun. Snart nådde vi fram till Inlandsbanan i väster, och följde den en bit norrut.

Den mulna morgonen blev en strålande solig dag. Mmm, solsken!

Ingen annan hade åkt just där vi åkte, så snön låg som ett oskrivet papper under oss.

Vi vek tillbaka upp mot E45:an, gick över den, och fortsatte turen på andra sidan.

Efter några timmar piggade vi upp oss med termosvarmt vatten och kex.

Ett tydligt vårtecken: när snön smälter runt trädstammarna.

Under pausen kom vi fram till att vi skulle åka runt Lilla Tunturiberget (skymtar i bakgrunden), och så gjorde vi det.

Vi kom upp lite högre och såg över trädtopparna.

Grönklitts topp syntes tydligt. Där skulle det gå en skidtävling lite senare, uppför skidbacken ända till toppen. Jag hade varit lite sugen på att åka den, men var väldigt nöjd med att skida på Koppången i stället.

När vi åkte runt Lilla Tunturiberget hörde jag ett ljust och glatt kvitter, och stannade till. Jag visslad lite och kvittrandet närmade sig. Snart såg jag, till min förtjusning, en kungsfågel flyga mellan träden.

Inritad på en karta blev turen lite som en säl i formen (!). Vi startade vid framfenan och åkte i riktning mot nosen.

Andra besök i Koppången
Hinsberget och Svarttjärn – norr om Orsa
Naturreservat inte så långt från Mora

Skinnaränget – öster om Orsa
Hykjeberg – nordost om Älvdalen
Anjosvarden – mellan Rot och Lillhärdal

Stora och Lilla Fly

När Thomas och jag var i Småland i slutet av mars var vi på en liten utflykt. Thomas och hans far mötte mig vid stationen i Vetlanda – efter att jag varit en extra dag hos mina föräldrar – och så åkte vi direkt till naturreservatet Stora och Lilla Fly i Vetlanda kommun.

Reservatet grundades 2006 och ligger mellan Milletorp och Lemnhult (känt för sin stora vindkraftpark med 32 verk som togs i drift 2013). Myrarna Stora och Lilla Fly är två tallbevuxna högmossar som är typiska för östra Sverige. Vi följde den tre kilometer långa strövstigen, som bitvis var nyspångad och välmarkerad med orange färg.

Suset från vindkraftverken nådde fram till oss, och här och var stack de 185 meter höga verken upp över trädtopparna. Det var med tudelade känslor jag tittade på de vita snurrande vingarna. På ett sätt är det fantastiskt att det går att utvinna energi från vinden, men det är sorgligt hur de gigantiska konstruktionerna påverkar den omgivande naturen.

I Stora Fly hittade jag några klarröda, och syrliga, övervintrade tranbär.

Stigen passerade genom en flera hundra år gammal urskog med gran och tall. Enligt länsstyrelsens information var några av träden upp till 300 år gamla.

Ett flygplan for förbi högt ovanför och jag tänkte på vad träden måste ha upplevt och vad de hade kunnat berätta.

Naturskog är en helt, eller nästan helt, orörd och ofta gammal skog – till skillnad från kulturskogen som är brukad av människor. I naturskogen lever träden fritt, och därför varierar arterna och trädens ålder mycket. Bland levande, kraftiga och gamla stammar ligger döda träd, lågor och rotvältor i olika stadier av ned brytning. Här lever djur och växter som är helt anpassade till den rika naturvariationen.

Vi fortsatte mot Lilla Fly.

På vägen dit intresserade jag mig lite extra för mossor. Den här småbulliga vitmossan till exempel (släktet Sphagnum).

Och den fjäderformade kammossan (Ptilium crista-castrensis).

Den varma vårsolen gjorde björnmossan oemotståndligt grön (Polytrichum commune).

Vi gick en extra sväng till Borgaregölen.

För att komma dit måste vi passera Lilla Fly. Där var tuvorna fortfarande frusna och hårda, men mossan där emellan var mjuk och blöt. Jag hade inga vattentäta skor, så jag fick mig en uppiggande fotinpackning.

Den klara himlen speglades i gölens vatten, och vindkraftverk skymtade på andra sidan. Thomas far och jag kom ända fram, medan Thomas väntade där det blev lite för blött för att gå med lågskor.

I kanten av mossen växte det, till min förtjusning, pors (Myrica gale L.). Det är en kryddigt doftande buske som är allmän i södra och mellersta Sverige och trivs i fuktig skogsmark, och kanske särskilt i kanter av sjöar och kärr.

Jag klafsade glatt fram med våta fötter.

Thomas försökte hålla sig torrskodd, men jag tror inte att det lyckades.

Karta över naturreservatet Stora och Lilla Fly. Parkeringsplats intill vägen mellan Milletorp och Lemnhult. Det var den gula slingan vi gick. Den blå markeringen visar Höglandsledens sträckning.

Läs gärna mer om naturreservatet på länsstyrelsens webbplats.

Till toppen av Anjosvarden

En söndagsmorgon för knappt två veckor sedan åkte Thomas och jag till parkeringen vid Kölkojan, några kilometer nordost om Sibirien(!) på vägen mellan Rot och Lillhärdal. Därifrån skidade vi mot Anjosvarden på skoterleden som går till Dyverdalen.

Det var flera minusgrader, men solen värmde skönt. Vi höll oss mest i skoterspåren, eftersom skaren inte var så hård som vi hoppats på. Det rasslade obehagligt högt när skejtskidorna gled över den knöliga och isiga snöbädden, men allt annat var njutbart. Så långt vi såg var det bara vi två, och livet kändes härligt.

Anjosvarden, Andjuswarden eller Andjusvarden – olika stavningar men samma plats. Thomas hade karta med sig, men eftersom skoterlederna inte var markerade på den var det svårt att hitta exakt var vi var. Vi följde skyltar och spåren efter skotrarna i stället.

Efter en timme och tjugo minuter var vi uppe på toppen, 764 meter över havet.

Vi stod där uppe och beundrade utsikten åt alla håll. Vi såg Grönklitt i sydost, och i sydväst syntes skidbackarna i Transtrandsfjällen.

Det var så lugnt där uppe, nästan vindstilla. Men solen hade gått i moln, så snart behövde vi ta på oss varmare kläder, och röra på oss igen för att inte börja frysa.

Vi ville tillbaka till bilen snabbt och tog därför samma väg tillbaka, trodde vi. Men efter många nedförsbackar (som jag försökte bromsa i så gott det gick) kom vi till några skyltar vi inte sett förut.

Jaha, vi hade åkt fel väg ner. Nittio grader fel, så vi hade hamnat väster om toppen i stället för norr om den. Vi läste in oss på en karta som fanns intill leden, och hittade var vi var. Trötta och lite hungriga fick vi några extra uppförsbackar innan vi kom till kända spår.

Vi åkte genom de tre naturreservaten Norra Mora Vildmark, Våmhuskölen och Anjosvarden, och turen tog lite mer än tre timmar.

Andra naturreservat i närheten
Skinnaränget – öster om Orsa
Hykjeberg – nordost om Älvdalen
Koppången: Hinsberget och Svarttjärn – norr om Orsa

Skidtur på Koppången

Den här vintern har innehållit det mesta, och det bästa. Snön har gnistrat som aldrig förr, och en solig dag i slutet av februari tog Thomas och jag bilen till Koppången. Där skidade vi fram i snö som liknade maräng när den brast under skidorna.

Vinden hade drivit snön djup på vissa ställen. Då fick Thomas åka först med sina något bredare skidor, medan jag åkte efter.

Vi kom upp på Abborrtjärnsberget och såg de blånande bergen i väster.

Där uppe hörde jag, och såg några lavskrikor på håll. Å, vad glad jag blev då. De kan vara ganska sällskapliga, men de här höll sig på avstånd. Nyfikna var de nog i alla fall, för jag tror att det var dem jag hörde längre fram på vår tur.

Vi rastade två gånger och mitt perfekta fika var vatten och dadelbollar (receptet finns här). Mums!

Vita Blixten och Fischer.

Full fart ner mot Gråtbäck, där Inlandsbanan går.

Vid andra fikapausen såg vi Hinsberget, som vi rundat.

På slutet kom vi tillbaka till våra egna spår, och följde dem tillbaka till E45:an.

Den största utmaningen var att passera den djupa snövallen vid diket intill vägen.

Runt fyra timmar tog den här rundan – en lagom längd för en skidtur.

Svarttjärn tur och retur

I onsdags följde jag med Thomas på en skidtur i naturreservatet Koppången i Orsa finnmark. Målet var att komma fram till Svarttjärn – och orka tillbaka till bilen. Vi utgick från en parkering vid E45:an.


Himlen var mulen och under turen föll en del snö, men samtidigt fick vi några glimtar av värmande soldis – en fin kombination.

Vi följde en kryssmarkerad led – Thomas på breda Vita Blixten, och jag på smala klassiska tävlingsskidor. Bitvis var snön djup, men det var inga större problem att åka, för mig åtminstone. Tyvärr gick det inte lika bra för Thomas. Han hade det kämpigt när det frös is under skidorna.

Strax innan Flickeråsen pausade vi och fikade på stående fot (eller skida). Jag tog en extra runda till husen vid Flickeråsen, och åkte sedan ikapp Thomas.

Det kändes som en minisemester att åka bort så här, och det var välbehövligt för mig att koppla bort alla måste och bara vara – skida fram i öppna landskap, genom urgammal skog med knotiga träd, i dalande snö och uppiggande solsken.

Så kom vi då till Svarttjärn efter cirka sju kilometer. Det stod en skylt ute på en myr. Där vände vi tillbaka i våra spår. Och med ytterligare en fikapaus orkade vi tillbaka till bilen.

Andra naturreservat i närheten
Skinnaränget – öster om Orsa
Hykjeberg – nordost om Älvdalen

Mer om Koppången, se länsstyrelsens webbplats.

Skinnaränget

edij_170128_skinnaranget_01_600x400I helgen åkte vi till ett ställe där vi aldrig varit. Vi skulle gå i en för oss helt okänd skog.edij_170128_skinnaranget_03_600x400I förväg hade vi kollat in naturreservatet Skinnaränget i Orsatrakten. Det var dit vi skulle, men den sista vägen dit var inte plogad så vi parkerade bilen på vägen  mellan Slättberg och Dödbyn, och genade genom skogen.edij_170128_skinnaranget_02_600x400Kanske var det inte den rakaste vägen ändå. Vi var redan trötta av allt snöpulsande när vi kom fram till naturreservatets nordöstra gräns. Det enda som syntes av gränsen var en vit markering runt en gran.edij_170128_skinnaranget_04_600x400Väl inne i reservatet märktes en stor skillnad på skogen – den var äldre än den vi kom ifrån, det hängde lavar från grangrenarna, och murkna stammar låg fallna till marken.edij_170128_skinnaranget_05_600x400Vi gick längre in bland träden, och ner mot en myr.edij_170128_skinnaranget_06_600x400En skoter hade kört upp ett hårt spår, som vi följde. Enligt Länsstyrelsen är det inte tillåtet att framföra motordrivet fordon i reservatet, med undantag för uttransport av vilt med fordon som inte skadar mark och vegetation. Det var i alla fall skönt att vila benen från snöpulsningen ett tag.edij_170128_skinnaranget_07_600x400Det var så stilla och lugnt där på myren. Luften rörde sig knappt, och jag kunde gått omkring där och förundrats över frostkristallerna tills jag hade börjat frysa. Men för att inte göra det fortsatte vi med snabba steg genom snön. Det var ju promenera vi skulle göra.edij_170128_skinnaranget_08_600x400Det är lycka att gå i skogen, och ännu bättre att göra det tillsammans med någon man tycker väldigt mycket om.edij_170128_skinnaranget_09_600x400Vinterns skiftningar på skogen är något av det finaste som finns. Grönt och vitt – färger som jag gillar.edij_170128_skinnaranget_10_600x400Vägen tillbaka gick genom tät skog.edij_170128_skinnaranget_11_600x400Men snart kom vi till glesare tallskog med böljande kullar, och springlusten gjorde sig påmind.edij_170128_skinnaranget_12_600x400Till slut kom vi tillbaka till vägen igen.