Tältande i snö

I slutet av oktober åkte vi traditionsenligt till Småland för att delta i orienteringsstafetten Smålandskavlen. Thomas och jag hade varsin sträcka i ett lag i den öppna klassen.

Den tiden på året är det alltid svårt att veta om man ska ha vinterdäck eller inte. Vi hade sommardäcken kvar på bilen. Det var minusgrader när vi åkte hemifrån, men vägarna var inte särskilt hala. När vi hade kommit ner till Småland snöade det. Jag oroade mig för att något skulle hända, men Thomas verkade lugn och allt gick bra på vägarna. Vi kom fram till Asa, där årets tävlingar skulle avgöras.

Vi hade gott om tid att sätta upp tältet och bekanta oss med omgivningarna. Men plötsligt var det dags för mig att byta om. Jag skulle springa den första av två nattsträckor, och fick bråttom att ta på pannlampan och värma upp.

Jag hade tränat nattorientering en gång hemma veckan innan, men annars hade jag haft ett långt uppehåll med just den grenen av sporten. Det finns en tjusning (eller egentligen många) med att springa orientering på natten, men det är så mycket enklare att göra det på dagen. Och jag föredrar det enkla.

Jag sprang iväg i masstarten med alla andra lag i den öppna klassen och damklassen. De första kontrollerna gick bra. Jag fokuserade på att hålla koll på var jag var, samtidigt som jag hängde med i något av en klunga. Efter halva banan tappade jag bort mig. Oj, så dumt. Var var jag? Var var mossen? Var var sänkan? När visste jag senast var jag var? Andra sprang hit och dit, lampor lyste upp på avstånd, det fanns spår i snön. Jag försökte läsa in mig, och till slut lyckades jag med det. Över fem minuter senare kunde jag fortsätta till nästa kontroll.

Resten av banan gick bra. Jag växlade över till nästa nattsträcka, och gick till utomhusduschen. Det var snålt med vatten, och inte särskilt varmt heller, men det dög fint. Jag åt lite kvällsmat och sedan kurade vi ihop oss i tältet.

Andra gick utanför. Vi hörde dem avlägsna sig. Speakern slutade prata och musiken tystnade. Någon av arrangörerna gick fram och tillbaka på arenan en bit bort. Hans harklande hördes tydligt genom den tunna tältduken. Men snart lämnade även han tävlingsplatsen. Jag kunde ändå inte somna, utan låg och skrämde upp mig av alla ljud utanför. Lät det inte som ett vildsvin?


Några timmars sömn fick jag nog ändå. Natten var kall, men jag hade det varmt och skönt i sovsäcken. Tältduken var täckt med ett lager frost när vi vaknade. Det var dags för Thomas att springa den första dagsträckan. Han gjorde sig redo, och jag kokade varmt vatten till frukosten.

Thomas sprang bra på sin sträcka, och växlade över till löparen på den näst sista sträckan.

Vårt lag sprang bra. Jag hade den sämsta placeringen, och sedan klättrade de andra fyra uppåt i resultatlistan – några snäpp för varje sträcka. Slutresultatet blev en tolfteplacering bland 41 lag.

Annonser

Orientering i Grövelsjöfjällen

I början av augusti sprang Thomas och jag fyra orienteringstävlingar vid skogarna nära Grövelsjön. Det började med en prolog i vildmark på en ny karta i Nybo.

Sedan fortsatte det med tre tävlingar med utgångspunkt från Lövåsen.

Vy mot de norska fjällen och Rendalssølen (Drottningen).

En spegelblank tjärn alldeles intill vårt tillfälliga boende i Björnliden.

Jag gick en kvällspromenad och kikade på bland annat en lavtäckt sten med ett barr på.

I en myr växte Kung Karls spira (Pedicularis sceptrum-carolinum).

Jag plockade en handfull goda blåbär (Vaccinium myrtillus).

Fjällskogen kändes trollsk och lite mystisk.

Himlen mulnade och regnslöjor drog förbi längre ner i dalen.

Efter några regnskurar spirade gräset grönt.

I bäckarna porlade friskt och kallt vatten från bergen.

På vägen mellan vårt boende och tävlingen passerade vi en äng med ängsull (Eriophorum angustifolium).

Thomas granskar kartan efter den sista tävlingen.

Så var det äventyret över. Vidare mot nästa!

Orientering i Loka

En onsdagskväll i juni åkte Thomas och jag till Loka norr om Älvdalen. Där var det träningsorientering på en ny karta.

Det var i ett område där vi promenerat en gång tidigare, i slutet av april 2016. Men då hade vi ingen karta, utan strövade på måfå.

Terrängen var varierad med sankmarker och snabblöpt tallmo. Massor av fin tallskog, slingrande höga åsar och stenar med faluröd lava.

Här och var kunde man hitta några gröna blåbär.

Och ibland kunde man stöta på en gigantisk sten mitt bland alla träd.

Det var ett litet arrangemang med kanske tio deltagare totalt. Den längsta banan, som vi sprang, var ganska kort, så när vi kom i mål hjälpte vi arrangören att plocka in några av skärmarna.

Innan vi åkte till träningen var jag trött och inte särskilt sugen på att springa. Kanske var det tävlingskänslan jag ville slippa. Och jag tänkte att jag kanske bara kunde jag gå i skogen. Men jag valde en bana, fick lite försprång gentemot Thomas och kom snart in i en bra känsla. Jag fick ett bra flyt i orienteringen och humöret vände.

Omlöpning


I slutet av maj förra året sprang jag en så kallad öppen bana på en orienteringstävling en mil utanför Mora. Det är en bana man kan anmäla sig till på tävlingsdagen, och som vem som helst får springa – ett väldigt bra koncept.

Under sommaren och hösten utmanade Thomas mig på den banan flera gånger, och den här sommaren har vi sprungit den igen. Totalt har jag nu besökt de femton kontrollerna sju gånger, men efter tävlingen har de inte varit markerade i terrängen.

Banan är 4,7 kilometer lång fågelvägen, och går över snirkliga sandåsar och flack, öppen tallmo. Jag har förbättrat löptiden rejält: från 40 minuter i maj 2017 till nu knappt 31 minuter från start till mål. Nu är det svårt att slipa fler sekunder. Skogen har förändrats en del också. Det är inte sly och undervegetation som hindrar, men delar av skogen har gallrats och resulterat i ris på marken som drar ner löpbarheten.

Thomas har också förbättrat sin tid, och de senaste gångerna har han varit snabbare än mig. Sista gången jag sprang tittade jag nästan inte alls på kartan, så nu kan det knappt kallas orientering. Men roligt är det ändå, även om jag ofta bävar mig inför utmaningen.

En vårresa till Småland

Andra veckan i maj låg det fortfarande fläckar med snö kvar i skogen. Då åkte Thomas och jag på några dagars semester till Småland. Det visade sig bli ett tufft träningsläger fullt av aktivitet, men jag lyckades koppla av emellanåt och även träffa delar av min familj.

Efter en lång resa med för lågt vätskeintag fick jag avstå en planerad orienteringsträning i Aneby. I stället låg jag utmattad i mina föräldrars svala källare och fyllde på det som saknades. Nästa dag var jag återställd, och då åkte vi vidare till Thomas föräldrar i Åseda.

Vi arrangerade en motionsorientering i Åseda. Thomas hade lagt banan, och vi hjälptes åt med kontrollutsättningen. Sedan sprang jag banan innan jag övertog sekretariatet när Thomas skulle plocka in kontrollerna. Det var samma bana som under en träning i höstas, och jag lyckades förbättra min tid med några minuter.

Blåbärsriset blommade, och jag mindes förra sommarens solvarma och söta bär som jag plockade där i skogen. Om blommorna får besök av insekter kanske kan jag hitta mogna bär när jag kommer dit nästa gång.

Nästa dag åkte vi till Hjortsberga i närheten av Alvesta. Där sprang vi en orienteringstävling.

Efteråt guidade Thomas mig till en badplats vid Sjöatorpssjön, där han varit på läger som ung.

Det var flera som badade, och även jag doppade mig – årets första. Vattnet var lite grumligt och brunt, och faktiskt ganska varmt. På en skylt stod det att sjön var känd som den varmaste i Kronobergs län. Det var kanske inte så konstigt med ett största djup på fyra meter.

Hos Thomas föräldrar frodades kirskålen i rabatterna, och jag som inte har några egna land gladdes åt att få påta i jorden en stund. Kirskål (eller kers, som min farfar brukade säga) är ganska gott att äta också, så några av bladen slank in i min mun. Jag funderade lite på definitionen ogräs. Varför ska man tukta och rensa bort sådant som uppenbarligen trivs bra och vill växa? För att annat ska få breda ut sig?

Kvällen var ljummen, och vi gick till kyrkogården för att vattna blommorna vid en grav. Häggen vid ån blommade för fullt och spred sin söta doft.

Det är rätt trivsamt och intressant att promenera på kyrkogårdar. Jag brukar fantisera om människorna bakom namnen på stenarna; hur de var, hur de levde och hur de dog.

När vi åter kom till mina föräldrar (efter ett terränglopp på vägen dit) gick vi en promenad till vattenfallet Stalpet. Min yngsta brorsdotter var också med.

Från Stalpet gick vi vidare till Målkvistadammen och ett av de gamla promenadstråken när jag var ung.  Thomas och jag följde den västra sidan, medan vårt sällskap genade och valde den andra sidan.

På vägen hem till Mora stannade vi mellan Örebro och Karlskoga för att springa en orienteringstävling i Kilsbergens tuffa och steniga terräng.

Väl hemma hade snön i fjällen smält och runnit ner till Siljan. Vattennivån var hög, och det stod vatten på flera gångvägar intill sjökanten. Men efter bara några dagar hade vattnet sjunkit.

Dagen efter hemkomsten deltog jag i den tredje och sista deltävlingen av en terrängserie i Mora. Jag lyckades inte förbättra min tid, och blev ganska besviken trots att jag inte förberett mig optimalt. Varför dömer jag mig själv så hårt? Det är ju inte så allvarligt. Egentligen är det bara lite, lite retligt att jag sprang några sekunder långsammare än gången innan. Och jag kan ju förbereda mig bättre, och förmodligen springa fortare en annan gång. Väl hemma fick jag höra att Thomas tycker att jag är bra. Då kändes det med ens mycket bättre.

Sommarkollo i Sälen

Söndag till söndag var Thomas och jag, tillsammans med mina föräldrar, på sommarkollo i Sälenfjällen. Vi bodde i en stor stuga i Tandådalen och hade knotiga björkar och långsamtväxande tallar tätt intill.

Om dagarna orienterade vi med gamla kartor från O-ringen som arrangerats där 2008 och 2016. Vi navigerade fram till kontrollpunkter vi varit vid förut, men då inte inte tillsammans. Mängder av stigar vittnade om förra årets nu borttagna kontroller. Hjortron både blommade och bar bär. Vi sprang också med nya kartor och naturpasskontroller.

Två dagar gick vi på fjället, alla fyra. Vi besteg toppar och blickade ut över milsvida vyer.

Några regniga och kalla dagar följdes av varma och soliga, och när vi åkte hem igen föll åter regn.

Naturpasset i Älvdalen

I mitten av juni åkte Thomas och jag till Älvdalen för att ta Naturpasset. Det var en varm dag och vi sprang iväg var för sig för att hinna ta så många kontroller som möjligt på en timme ungefär.

Jag kände mig ringrostig i orienteringen, och litade inte på att jag skulle komma ihåg bokstavskoderna på kontrollerna, så jag tog med mig en penna. Thomas däremot lyckades hålla alla sina kontroller i huvudet.

När jag kom tillbaka till bilen väster om Porfyrdammen hade jag hittat 17 kontroller, och Thomas några fler.

I går åkte vi till skidstadion i Älvdalen för att försöka hinna ta resten av de 40 kontrollerna. Jag hade inte planerat kontrolltagningen så bra den första gången, så nu hade jag långt mellan kontrollerna. Det blev ett långpass på 100 minuter, och jag hittade 22 skärmar. Alltså saknades det en.

Kontrollerna på kartan var inritade för hand, och i mitten av en av ringarna låg en sten. Jag såg stenen på långt håll, och sprang runt den. Men skärmen hittade jag inte. När jag i efterhand tittade på beskrivningen var kontrollpunkten en grop, några meter från stenen. Kanske borde jag ha sett skärmen när jag var i närheten, men det gjorde jag inte. Kanske får jag försöka hitta den kontrollen en annan gång.