Ett lyckat maraton i Grönklitt

Förra helgen gick mitt skidtävlande inte som planerat. Trots bra fäste under skidorna och en pigg kropp lyckades jag inte komma i mål. Men i lördags gick det bättre.

Det var utmärkt fina förhållanden för skidåkning med starkt solsken och 3–5 minusgrader. Jag hade ställt in mig på kallare luft, men var glad att jag kunde ta av mig långkalsongerna och åka i något tunnare kläder.

Så stod jag då på startfältet för femte gången i Grönklitts skidmaraton. Thomas hade åkt iväg på sina Vita Blixten på myrar och sjöar, när jag – och hundratals andra skidåkare – stakade över startlinjen och framåt i fina hårda spår. Det gick långsamt i början, precis som det brukar när många ska dela på några få spår, men efter några jobbiga kilometer med många spårbyten kunde jag åka mer på mitt sätt.

Allra bäst blev det på varv två, då kunde jag hitta mitt tempo och åka ostört. Man åker två varv i ett 21 kilometer långt spår, men i år var banan inte densamma som jag åkt tidigare. Spåret gick inte upp på Mellanberget, utan styrde norrut från Stormon och sedan runt Kallbolsfloten. Där, på den vidsträckta myren, var det magiskt fint (här hade det passat med några foton, men tyvärr hade jag inte kameran med). Spåren slingrade sig fram mellan låga frostklädda tallar, och solens strålar värmde smått.

Vid varvningen hade jag åkt i en timme och 26 minuter. Eftersom banan var flackare än den jag tidigare tävlat på vågade jag (trots inte jättemycket träning) sikta på att slå min bästa tid (3.01.45 från 2012). Jag höll ett ganska jämnt tempo, och fick lite extra kraft när jag kom till Stormon för andra gången. Där stod Thomas och solade i t-shirt.

Under den sista milen räknade jag kilometerskyltarna. 36, 37, 38 kilometer – bara 4 kilometer kvar. Kilometer efter kilometer närmade jag mig mål. Det kändes bra när åkte i elitspårets backar på slutet – då kände jag mig piggare än när jag åkte skidorientering där förra månaden. När jag svängde in på skidstadion såg jag att klockan på speakerhuset inte hade slagit 14.00. Jag åkte i mål på 2.58.17.

Efter att ha fått en medalj om halsen, fick syn på Thomas en bit bort, hade jag nära till tårar. Det var trötthet, lycka och en massa känslor på samma gång när jag kramade om honom. Tjohoo, jag klarade både loppet och fick en ny rekordtid!

Mer skidåkning i Grönklitt
Skidorientering i januari 2017
Träning i december 2016
Träningsrunda i februari 2015
Skidmaraton 2015

Annonser

Ett maraton i Grönklitt


I lördags åkte jag mitt andra långlopp för vintern. Temperaturen höll sig på någon plusgrad när Thomas och jag åkte till Grönklitt på morgonen. Väl där var det ungefär inga grader alls. Jag vallade två tunna lager blå extra över den valla som redan fanns på skidorna, och det fungerade ganska bra när Thomas och jag åkte en testrunda. I första backen hade jag knappt något fäste, men lite längre fram kände jag att vallan bet, så jag kände mig nöjd. Armarna kändes trötta redan vid första stavtaget, men jag vet att det brukar bli bättre, så det var inget som oroade mig.

Thomas skulle åka en egen runda, och jag placerade mina skidor och stavar i ett spår på startfältet vid skidstadion. Sedan värmde jag upp lite till, och bytte om, innan det var dags för starten, klockan 11.00. Det blåste kallt, och jag funderade på om jag klätt mig lite för svalt. Speakern räknade ner tiden, och så åkte alla iväg.

Flera hundra skidåkare försökte på olika sätt fördela sig i fyra par skidspår. Jag höll mig i vänsterkanten, och det gick ganska bra för mig, men jag såg andra ramla, och en bruten stav flyga genom luften. Alla som startade samtidigt som mig skulle åka en bana på 21 kilometer två varv.

Det första varvet kände jag mig stressad av de som åkte bakom mig. Det var svårt att byta spår för att åka om långsammare, och svårt att hitta mitt tempo, så jag åkte inte alls bra tekniskt. Jag blev snabbt varm, lagom varm, men oroade mig för de tuffa stigningarna på andra halvan av varvet. När jag väl kom dit var det inga problem. Uppförsbackar har nog alltid varit min styrka, och backarna kändes inte lika jobbiga som de gjort tidigare år.

När man kommer uppför den längsta uppförsbacken på banan kommer mitt favoritparti; småkuperad terräng med korta upp- och nedförsbackar genom ung tallskog. Den sträckan gav mig nya krafter, så när jag kom in till stadion för varvning kände jag mig redo för ett varv till.

Under det andra varvet kunde jag åka mycket bättre. Då var det färre åkare runt omkring mig, så jag kunde åka i mitt tempo. Tröttheten kom i omgångar, men jag tror att jag åker lite bättre tekniskt när jag börjar bli trött. Då måste jag ju spara på krafterna och åka så effektivt jag bara kan. Om jag åkte så redan från början skulle jag nog kunna bli en lite bättre skidåkare.

Vätskekontrollerna piggade upp, och när jag fick se Thomas stå bredvid spåret fick jag lite extra kraft. När det var några kilometer kvar av loppet försökte jag åka om så många jag kunde. Min tid och placering blev ungefär som den brukar, 3.10.49 och 14, men det som betydde mest var att jag klarade att åka hela loppet, och att det var roligt.