En cykeltur till Orsa

I dag öser regnet ner, och det kan vara bra med sådana dagar. Växtligheten behöver det, och jag behöver det. Nu hinner jag fixa med innesaker, och se fram emot sköna, regnfria dagar då man kan vara ute hela dagen. Så klart kan vara ute när det regnar också, men just nu lockar det inte särskilt mycket.

En sommarvarm dag i slutet av april – då det inte fanns ett enda litet moln i sikte – cyklade Thomas och jag till Orsa. Vi valde den kortaste vägen, via lasarettet, Vattnäs och Lisselhed – enkel tur på 14 kilometer. Det är grusväg i början, och sedan lugn böljande asfaltsväg. Strax innan man kommer fram till Orsa får man cykla en kort bit på E45:an.

I Orsa fyllde vi på med energi i form av god pizza på stationsrestaurangen. Sedan handlade vi på Coop, den närmaste Coop-butiken för oss. Thomas köpte en tandborste, och så hittade vi citronbiskvier till efterrätt också. Dem mumsade vi i oss stående mot en varm tegelvägg, någonstans i det som verkade vara centrum. Människor kom och gick, någon cyklade förbi, någon sprang iväg på en löptur och bilar passerade. Atmosfären var lugn och harmonisk, även om alla verkade vara på väg någonstans. Som om de drogs mot en osynlig samlingspunkt. Någon var kanske på väg till ett bestämt möte med någon, någon annan gick strävsamt och vanemässigt till butiken. För att handla något, eller bara för att se andra.

Vi lämnade Orsa bakom oss och cyklade längs vitsippskantade vägar hem till Mora igen.

Annonser

Orsakajt’n för andra gången

Bilden är från 2016. I går hade jag gult linne, gula strumpor och nummer 1640, annars såg jag ut ungefär så här. Bara ett år äldre.

I går sprang jag Orsakajt’n för andra gången. Jag var inte bättre förberedd i år än förra året. Dagarna innan hade jag hemsk träningsvärk i låren, rumpan, och lite i vaderna också. Bröstmusklerna och armarna värkte lite de också, men det gjorde ju inte så mycket. Det värsta var ju att benen gjorde så ont. Självförvållat var det så klart, eftersom jag pressat kroppen att göra tuffa övningar, så jag kunde ju inte skylla på någon annan än mig själv. Visst var det dumt att skaffa sig träningsvärk innan ett långt löplopp.

Men träningsvärken gick långsamt över, och störde mig inte särskilt mycket under loppet. Allt måste ju inte vara perfekt. Man måste inte alltid gå in för något till hundra procent. Och ärligt talat är jag nog inte så mycket för att optimera när det gäller träning och tävling.

Orsakajt’n finns i flera varianter. Man kan springa eller cykla, och man kan välja olika distanser. Den längsta är 25 kilometer, från Torsmobron i Skattungbyn till Lillåvallen i Orsa.

Liksom förra året var jag osäker på vad kroppen hade att ge. Efter en vinter med inte särskilt många långpass, och en vår med sjukdom och inte särskilt mycket träning (plus träningsvärken) hade jag ett sämre utgångsläge än förra året.

På vägen till starten lyssnade vi på gamla Abba-låtar. Thomas skjutsade mig, och skulle vara vid målet när jag kom dit. Jag hade en bra känsla i kroppen, även om benen kändes tomma och trötta. Jag såg fram emot att följa slingrande stigar genom ett sommarklätt landskap.

Cyklisterna trampade iväg några minuter innan löpningens start. Jag blötte pannbandet i älvens klara vatten, och baddade armar och huvud för att svalka mig. Sedan var det dags för start. Där kattfötter blommade i vägkanten började ett sextiotal personer sin färd mot Orsa.

Vid en sommarstuga ropade en liten kille heja, heja gör ert bästa, om och om igen och med samma inlevelse. Orden gick runt i mitt huvud, som ett mantra, när jag fortsatte framåt.

Efter några kilometer stod Thomas högt upp på ett hygge, där det tidigare rest sig höga tallar. Han hejade på mig, och sa att jag såg fokuserad ut. Kanske var jag det stundvis.

Vid varje kilometer satt en tydlig skylt. Jag strävade efter att hålla ett så jämnt tempo som möjligt med hjälp av känslan. Ibland kunde jag snabba på stegen, ibland var det tuffare. Medan jag sprang ville jag inte stressa upp mig över tider, men ändå tryckte jag på sportklockan varannan kilometer ungefär, utan att titta på tiden. Jag tror att jag skulle kunna lära mig att hålla jämnare fart, och bli snabbare, genom att jämföra kilometer. Men nu sparade jag analysen till efter loppet.

Jag lyckades hålla ganska bra fart tills det var drygt en halvmil kvar. Då sprang 15-kilomterslöparna om mig en efter en. Jag hade inte en chans att hänga med, och ansträngde mig inte för att göra det, men jag tappade mitt eget tempo. Orken sinade ut, och det kändes som den inte skulle återvända så länge jag sprang. Två mil kändes som min tydliga gräns. Där tar jag slut.

Men jag sprang vidare, om än långsamt. De sista fyra kilometerna var plågsamma, och jag hoppade att nästa skylt skulle komma snart. Även när det var så där jobbigt kom det korta stunder då jag tvingade mig och orkade lite mer, även om kroppen kändes slut.

Flera kända röster och ansikten hejade på mig utmed spåret, och jag då kämpade jag lite mer. På upploppet var det någon som sa att jag skulle öka lite, och det gick ju faktiskt. Otroligt nog. Men det fanns inte mycket kraft kvar i mig när mållinjen passerats. Tiden blev 2.19.19.4. (2016 sprang jag på 2.15.59.9).

Jag gick fram till Thomas, och sedan hängde jag pustande vid ett räcke tills jag kunde prata och röra på mig igen. Med långsamma och korta steg gick jag sedan till bilen och vi åkte hem. Den här gången orkade varken bada eller äta kulglass, men när vi kom till Mora promenerade vi in till stan och hittade en öppen pizzeria. Där fyllde vi på med energi, och på hemvägen mumsade vi i oss vaniljpudding.

Glad midsommar!

 

Inför Orsakajt’n

Det pirrar i magen av nervositet. Hur ska det gå? Kommer träningsvärken gå över, kommer jag orka? I morgon, på midsommarafton, ska jag springa Orsakajt’n för andra gången – 25 kilometer från Skattungbyn till Orsa.

Efter idog träning i slutet av förra veckan, och början på denna, har jag fått träningsvärk i nästan alla stora muskler. Under ett orienteringspass i tisdags tänkte jag aj, aj tyst för mig själv nästan varje steg de första kilometerna. Sedan blev det bättre. Nu har jag vilat lite, och tror att benen ska återhämta sig, och kännas pigga i morgon. För i morgon gäller det.

Här kan du läsa om hur det gick förra året.

Tillbaka till vintern

Det har varit vårvarmt här. Tussilago blommar i dikena och syrenknapparna växer, men de senaste dagarna har det snöat och varit minusgrader. När jag sprang i skogen i går var det riktigt vintrigt med ett centimetertjockt lager snö.

I morse steg Thomas och jag upp tidigt för att åka skidor på Koppången. Det låg mer och mer snö utmed vägen ju högre upp vi kom, och det kändes riktigt vintrigt med den nyfallna snön – men det märktes tydligt att vintern börjat släppa sitt tag. Klockan åtta skidade vi iväg på våra träskidor (skidåkning på riktigt).

Jag åkte på Thomas mammas gamla skidor, ett par bruna Sundins. Min teknik var skrattretande i början, men det blev stadigt bättre (om jag får tro Thomas).

Vi åkte i norra delen av naturreservatet Koppången i Orsa kommun. Snart nådde vi fram till Inlandsbanan i väster, och följde den en bit norrut.

Den mulna morgonen blev en strålande solig dag. Mmm, solsken!

Ingen annan hade åkt just där vi åkte, så snön låg som ett oskrivet papper under oss.

Vi vek tillbaka upp mot E45:an, gick över den, och fortsatte turen på andra sidan.

Efter några timmar piggade vi upp oss med termosvarmt vatten och kex.

Ett tydligt vårtecken: när snön smälter runt trädstammarna.

Under pausen kom vi fram till att vi skulle åka runt Lilla Tunturiberget (skymtar i bakgrunden), och så gjorde vi det.

Vi kom upp lite högre och såg över trädtopparna.

Grönklitts topp syntes tydligt. Där skulle det gå en skidtävling lite senare, uppför skidbacken ända till toppen. Jag hade varit lite sugen på att åka den, men var väldigt nöjd med att skida på Koppången i stället.

När vi åkte runt Lilla Tunturiberget hörde jag ett ljust och glatt kvitter, och stannade till. Jag visslad lite och kvittrandet närmade sig. Snart såg jag, till min förtjusning, en kungsfågel flyga mellan träden.

Inritad på en karta blev turen lite som en säl i formen (!). Vi startade vid framfenan och åkte i riktning mot nosen.

Andra besök i Koppången
Hinsberget och Svarttjärn – norr om Orsa
Naturreservat inte så långt från Mora

Skinnaränget – öster om Orsa
Hykjeberg – nordost om Älvdalen
Anjosvarden – mellan Rot och Lillhärdal

Skinnaränget

edij_170128_skinnaranget_01_600x400I helgen åkte vi till ett ställe där vi aldrig varit. Vi skulle gå i en för oss helt okänd skog.edij_170128_skinnaranget_03_600x400I förväg hade vi kollat in naturreservatet Skinnaränget i Orsatrakten. Det var dit vi skulle, men den sista vägen dit var inte plogad så vi parkerade bilen på vägen  mellan Slättberg och Dödbyn, och genade genom skogen.edij_170128_skinnaranget_02_600x400Kanske var det inte den rakaste vägen ändå. Vi var redan trötta av allt snöpulsande när vi kom fram till naturreservatets nordöstra gräns. Det enda som syntes av gränsen var en vit markering runt en gran.edij_170128_skinnaranget_04_600x400Väl inne i reservatet märktes en stor skillnad på skogen – den var äldre än den vi kom ifrån, det hängde lavar från grangrenarna, och murkna stammar låg fallna till marken.edij_170128_skinnaranget_05_600x400Vi gick längre in bland träden, och ner mot en myr.edij_170128_skinnaranget_06_600x400En skoter hade kört upp ett hårt spår, som vi följde. Enligt Länsstyrelsen är det inte tillåtet att framföra motordrivet fordon i reservatet, med undantag för uttransport av vilt med fordon som inte skadar mark och vegetation. Det var i alla fall skönt att vila benen från snöpulsningen ett tag.edij_170128_skinnaranget_07_600x400Det var så stilla och lugnt där på myren. Luften rörde sig knappt, och jag kunde gått omkring där och förundrats över frostkristallerna tills jag hade börjat frysa. Men för att inte göra det fortsatte vi med snabba steg genom snön. Det var ju promenera vi skulle göra.edij_170128_skinnaranget_08_600x400Det är lycka att gå i skogen, och ännu bättre att göra det tillsammans med någon man tycker väldigt mycket om.edij_170128_skinnaranget_09_600x400Vinterns skiftningar på skogen är något av det finaste som finns. Grönt och vitt – färger som jag gillar.edij_170128_skinnaranget_10_600x400Vägen tillbaka gick genom tät skog.edij_170128_skinnaranget_11_600x400Men snart kom vi till glesare tallskog med böljande kullar, och springlusten gjorde sig påmind.edij_170128_skinnaranget_12_600x400Till slut kom vi tillbaka till vägen igen.

Orsakajt’n

I flera år har jag tänkt att jag ska springa Orsakajt’n någon gång. Det var så förra året, men då blev det inte av. Jag var för stressad och kände mig inte tillräckligt förberedd.

Förberedd var jag inte i år heller, men den här gången blev det av. Jag anmälde mig i tid och i går sprang jag de 25 kilometerna från Torsmobron i Skattungbyn till Lillåvallen i Orsa.

edij_160624_01Orsakajt'n600x400

Det var med viss oro som jag på morgonen förberedde mig för loppet. Skulle jag orka springa så långt? Det längsta jag sprang i vintras var 18-20 kilometer, och det var i långpasstempo. Nu ville jag springa fortare, men kände mig osäker på vad kroppen hade att ge.

edij_160624_02Orsakajt'n600x400

Jag inledde med två snabba kilometer, men föll sedan in i ett mer hållbart tempo. Det var solsken, sommarvärme och underbart fin skog. Jag njöt och kroppen kändes bra.

edij_160624_03Orsakajt'n600x400

Thomas hejade på mig flera gånger under loppet, och jag fick nog lite nya krafter varje gång. Vätskekontrollerna var också efterlängtade. En mugg med vatten, eller sportdryck, några gånger under loppet var svalkande i värmen.

edij_160624_04Orsakajt'n600x400

Först när det var runt en halvmil kvar kände jag tröttheten i kroppen. Jag hade fått skavsår under armarna och en tå värkte lite för varje steg. Femtonkilometerslöparna sprang om mig en efter en. De startade vid Orsa flygplats en timme och fem minuter efter min start. De sista tre kilometerna var jag sliten, men jag tvingade mig att fortsätta springa. Inte gå.

edij_160624_05Orsakajt'n600x400

Det var väldigt skönt att komma in på idrottsplatsen och bara ha några hundra meter kvar. Först på målrakan dristade jag mig till en spurt. Då visste jag att jag skulle orka ända fram.

edij_160624_06Orsakajt'n600x400

Orsakajt’n 25 kilometer avklarad för första gången. Tiden blev 2.15.59.9.

edij_160624_07Orsakajt'n600x400

Det firades med bad i Orsasjön och en kulglass.