Orsakajt’n för andra gången

Bilden är från 2016. I går hade jag gult linne, gula strumpor och nummer 1640, annars såg jag ut ungefär så här. Bara ett år äldre.

I går sprang jag Orsakajt’n för andra gången. Jag var inte bättre förberedd i år än förra året. Dagarna innan hade jag hemsk träningsvärk i låren, rumpan, och lite i vaderna också. Bröstmusklerna och armarna värkte lite de också, men det gjorde ju inte så mycket. Det värsta var ju att benen gjorde så ont. Självförvållat var det så klart, eftersom jag pressat kroppen att göra tuffa övningar, så jag kunde ju inte skylla på någon annan än mig själv. Visst var det dumt att skaffa sig träningsvärk innan ett långt löplopp.

Men träningsvärken gick långsamt över, och störde mig inte särskilt mycket under loppet. Allt måste ju inte vara perfekt. Man måste inte alltid gå in för något till hundra procent. Och ärligt talat är jag nog inte så mycket för att optimera när det gäller träning och tävling.

Orsakajt’n finns i flera varianter. Man kan springa eller cykla, och man kan välja olika distanser. Den längsta är 25 kilometer, från Torsmobron i Skattungbyn till Lillåvallen i Orsa.

Liksom förra året var jag osäker på vad kroppen hade att ge. Efter en vinter med inte särskilt många långpass, och en vår med sjukdom och inte särskilt mycket träning (plus träningsvärken) hade jag ett sämre utgångsläge än förra året.

På vägen till starten lyssnade vi på gamla Abba-låtar. Thomas skjutsade mig, och skulle vara vid målet när jag kom dit. Jag hade en bra känsla i kroppen, även om benen kändes tomma och trötta. Jag såg fram emot att följa slingrande stigar genom ett sommarklätt landskap.

Cyklisterna trampade iväg några minuter innan löpningens start. Jag blötte pannbandet i älvens klara vatten, och baddade armar och huvud för att svalka mig. Sedan var det dags för start. Där kattfötter blommade i vägkanten började ett sextiotal personer sin färd mot Orsa.

Vid en sommarstuga ropade en liten kille heja, heja gör ert bästa, om och om igen och med samma inlevelse. Orden gick runt i mitt huvud, som ett mantra, när jag fortsatte framåt.

Efter några kilometer stod Thomas högt upp på ett hygge, där det tidigare rest sig höga tallar. Han hejade på mig, och sa att jag såg fokuserad ut. Kanske var jag det stundvis.

Vid varje kilometer satt en tydlig skylt. Jag strävade efter att hålla ett så jämnt tempo som möjligt med hjälp av känslan. Ibland kunde jag snabba på stegen, ibland var det tuffare. Medan jag sprang ville jag inte stressa upp mig över tider, men ändå tryckte jag på sportklockan varannan kilometer ungefär, utan att titta på tiden. Jag tror att jag skulle kunna lära mig att hålla jämnare fart, och bli snabbare, genom att jämföra kilometer. Men nu sparade jag analysen till efter loppet.

Jag lyckades hålla ganska bra fart tills det var drygt en halvmil kvar. Då sprang 15-kilomterslöparna om mig en efter en. Jag hade inte en chans att hänga med, och ansträngde mig inte för att göra det, men jag tappade mitt eget tempo. Orken sinade ut, och det kändes som den inte skulle återvända så länge jag sprang. Två mil kändes som min tydliga gräns. Där tar jag slut.

Men jag sprang vidare, om än långsamt. De sista fyra kilometerna var plågsamma, och jag hoppade att nästa skylt skulle komma snart. Även när det var så där jobbigt kom det korta stunder då jag tvingade mig och orkade lite mer, även om kroppen kändes slut.

Flera kända röster och ansikten hejade på mig utmed spåret, och jag då kämpade jag lite mer. På upploppet var det någon som sa att jag skulle öka lite, och det gick ju faktiskt. Otroligt nog. Men det fanns inte mycket kraft kvar i mig när mållinjen passerats. Tiden blev 2.19.19.4. (2016 sprang jag på 2.15.59.9).

Jag gick fram till Thomas, och sedan hängde jag pustande vid ett räcke tills jag kunde prata och röra på mig igen. Med långsamma och korta steg gick jag sedan till bilen och vi åkte hem. Den här gången orkade varken bada eller äta kulglass, men när vi kom till Mora promenerade vi in till stan och hittade en öppen pizzeria. Där fyllde vi på med energi, och på hemvägen mumsade vi i oss vaniljpudding.

Glad midsommar!

 

Annonser

Orsakajt’n

I flera år har jag tänkt att jag ska springa Orsakajt’n någon gång. Det var så förra året, men då blev det inte av. Jag var för stressad och kände mig inte tillräckligt förberedd.

Förberedd var jag inte i år heller, men den här gången blev det av. Jag anmälde mig i tid och i går sprang jag de 25 kilometerna från Torsmobron i Skattungbyn till Lillåvallen i Orsa.

edij_160624_01Orsakajt'n600x400

Det var med viss oro som jag på morgonen förberedde mig för loppet. Skulle jag orka springa så långt? Det längsta jag sprang i vintras var 18-20 kilometer, och det var i långpasstempo. Nu ville jag springa fortare, men kände mig osäker på vad kroppen hade att ge.

edij_160624_02Orsakajt'n600x400

Jag inledde med två snabba kilometer, men föll sedan in i ett mer hållbart tempo. Det var solsken, sommarvärme och underbart fin skog. Jag njöt och kroppen kändes bra.

edij_160624_03Orsakajt'n600x400

Thomas hejade på mig flera gånger under loppet, och jag fick nog lite nya krafter varje gång. Vätskekontrollerna var också efterlängtade. En mugg med vatten, eller sportdryck, några gånger under loppet var svalkande i värmen.

edij_160624_04Orsakajt'n600x400

Först när det var runt en halvmil kvar kände jag tröttheten i kroppen. Jag hade fått skavsår under armarna och en tå värkte lite för varje steg. Femtonkilometerslöparna sprang om mig en efter en. De startade vid Orsa flygplats en timme och fem minuter efter min start. De sista tre kilometerna var jag sliten, men jag tvingade mig att fortsätta springa. Inte gå.

edij_160624_05Orsakajt'n600x400

Det var väldigt skönt att komma in på idrottsplatsen och bara ha några hundra meter kvar. Först på målrakan dristade jag mig till en spurt. Då visste jag att jag skulle orka ända fram.

edij_160624_06Orsakajt'n600x400

Orsakajt’n 25 kilometer avklarad för första gången. Tiden blev 2.15.59.9.

edij_160624_07Orsakajt'n600x400

Det firades med bad i Orsasjön och en kulglass.

Kanske nästa år

I tisdags frågade Thomas om jag skulle springa Orsakajt’n, ett löplopp med flera distanser som brukar gå på midsommarafton. Ordinarie anmälningstid hade redan gått ut då, men det skulle ju gå bra att efteranmäla sig.

Jag har aldrig sprungit det loppet, och lyckas visst aldrig hålla koll på när det är så jag kan anmäla mig i tid. Några kilometer av den längsta banan känner jag till. De går genom underbart vacker tallskog och förbi en tjärn. Om jag skulle springa Orsakajt’n någon gång skulle det bli den längsta banan, 25 kilometer.

Men den här gången kände jag mig inte alls förberedd. Visserligen tror jag inte att det skulle vara några större problem för mig att orka springa så långt. Jag funderade på det ytterligare, kollade väderprognosen och kände efter ännu mer. I går kände jag mig trött och lite stressad, så jag kände att en lugn morgon hemma passade bättre än att åka till Skattungbyn för att springa till Orsa. Det blev alltså ingen kajt för mig i dag, men när jag sitter och tittar på resultatlistan som fylls på blir jag riktigt sugen på att springa. Kanske nästa år. Jag ska skriva upp det någonstans, så jag inte glömmer.

Det blir lite löpning för mig i dag ändå. Korta intervaller med Thomas.