En cykeltur till Orsa

I dag öser regnet ner, och det kan vara bra med sådana dagar. Växtligheten behöver det, och jag behöver det. Nu hinner jag fixa med innesaker, och se fram emot sköna, regnfria dagar då man kan vara ute hela dagen. Så klart kan vara ute när det regnar också, men just nu lockar det inte särskilt mycket.

En sommarvarm dag i slutet av april – då det inte fanns ett enda litet moln i sikte – cyklade Thomas och jag till Orsa. Vi valde den kortaste vägen, via lasarettet, Vattnäs och Lisselhed – enkel tur på 14 kilometer. Det är grusväg i början, och sedan lugn böljande asfaltsväg. Strax innan man kommer fram till Orsa får man cykla en kort bit på E45:an.

I Orsa fyllde vi på med energi i form av god pizza på stationsrestaurangen. Sedan handlade vi på Coop, den närmaste Coop-butiken för oss. Thomas köpte en tandborste, och så hittade vi citronbiskvier till efterrätt också. Dem mumsade vi i oss stående mot en varm tegelvägg, någonstans i det som verkade vara centrum. Människor kom och gick, någon cyklade förbi, någon sprang iväg på en löptur och bilar passerade. Atmosfären var lugn och harmonisk, även om alla verkade vara på väg någonstans. Som om de drogs mot en osynlig samlingspunkt. Någon var kanske på väg till ett bestämt möte med någon, någon annan gick strävsamt och vanemässigt till butiken. För att handla något, eller bara för att se andra.

Vi lämnade Orsa bakom oss och cyklade längs vitsippskantade vägar hem till Mora igen.

Annonser

En sommarvarm dag i oktober

Den 14 oktober var det som en försenad brittsommar. Termometern visade tjugo plusgrader och vintern kändes avlägsen. Thomas och jag tvättade bilden, och åkte sedan till Kråkberg för att gå en sväng i skogen.

Långa jeans var egentligen alldeles för varmt att gå i, men gick man inte för fort gick det an.

När vi närmade oss Orsasjön syntes några komma gående nere i vassen. Det var några personer och två hundar. De verkade gå där med lågskor utan problem. Människorna alltså. Hundarna hade inte skor, så vitt jag kunde se.

I alla fall blev vi nyfikna och släntrade nerför slänten till sjön. Jag var väl den minst nyfikna, och tvekade inför att gå långt ut genom den höga vassen.

Efter att Thomas gått före en stund, vågade jag gå först ut till det öppna vattnet. Därifrån syntes Våmhus och Orsa på andra sidan.

Där ute i vassen stod jag en stund och förundrades av ljuset och stillheten.

Det var en märkvärdig och märklig dag. Där nere vid sjön var det stilla och tyst – som om det vore en annan värld.

En makalöst varm och torr sommar har resulterat i ett väldigt lågt vattenstånd. Thomas berättade att det har gått att gående ta sig ut till en ö i sjön. Vi provade inte det, men vi kunde gå torrskodda där det annars brukar stå flera decimeter vatten.

Bland andra spår ville jag också visa att jag varit där.

Innan vi lämnade sjön lattjade vi lite med våra avbilder på sjöbottnen.

Sandängarna runt

Förra helgen gick Thomas och jag en långpromenad hemifrån – till Sandängarna. För att komma dit passerade vi Österdalälven två gånger.

Sandängarna är som en ö i södra delen av Orsasjön, och det går en smal stig runt ön. Den är markerad med vita prickar motsols, och kallas Golfrundan. Terrängen är mestadels flack, men har inslag av några små kullar och åsar.

På en solig strand intill Ore älv stannade vi en stund. Vi kände på vattnet, satt i sanden och åt mackor, och pratade om hur det skulle vara att bo på andra sidan. Eller någon helt annanstans.

Från den norra delen av Sandängarna kan man se ut över Orsasjön och bergen norr om Orsa.

Solens ljus silades vackert genom gullövade aspar och björkar.

Golfrundan
Plats: Sandängarna i Mora
Längd: 6,4 km
Markering: Vit prick målad på träd.
Start: Golfrundan går motsols runt Sandängarna. Rundan startar vid en skylt intill bostadsområdet Tuvan, mellan tennisbanorna och älven. Vill man gå andra hållet kan man följa Sandängsturens markering i form av en träplatta och en vandringssymbol. Man kan då utgå ifrån en grusplan väster om fotbollsplanerna vid Vasaliden.
Läs mer på moraoutdoor.se.