Alderängarna på skidor

En solig tisdag i slutet av januari blev ett av mina jobbmöten inställda, och då hakade jag snabbt på Thomas idé: att åka skidor vid Alderängarna (ett naturreservat vid Österdalälven, cirka 5 kilometer nordväst om Mora).

Vi åkte på våra träskidor i krokar genom skogen ner mot älven. Där solade vi näsorna en kort stund.

Sedan fastnade vi i den kalla och mörka snårskogen ett tag. Jag åkte spänd och rädd att isen under mig skulle brista.

Som tur var hittade vi ut i solskenet igen. Vid Alderängarna hittade vi en karta och en markerad led ner mot älven. Vi följde orangea markeringar, och det var visst fler som hade gjort det. Den djupa snön var gropig av älgklövar, och det var inte lätt att ta sig fram.

Vi turades om att åka först.

När jag blev trött fick Thomas ta över.

Vi hann i sista stund över en smal passage innan älvens ångande vatten åt sig in i snötäcket över isen.

Och så kom vi till den höga åsen Salunäbb.

Vi åkte in väster om Salunäbb, och följde en förgrening av älven.

Plötsligt hörde vi något inne i skogen. Det var fyra älgar som traskade en bit bort.

Vi passerade mängder av deras djupa spår, medan vi gjorde egna.

Efter ännu en tur in i snårskogen kom vi tillbaka till leden och kunde följa den upp till vägen, där bilen var parkerad.

Mer om Alderängarna (Länsstyrelsens webbplats)

Annonser

Upp på Väsagnupen

Den första sommaren i Dalarna, 2009, lånade jag Thomas militärcykel några gånger för att ta mig till den närmaste affären i Älvdalen. På vägen dit passerade jag avtagsvägen till Väsagnupen. Sedan dess har jag haft en längtan att en gång komma dit.

I går, efter orienterandet i Älvdalen, åkte Thomas och jag dit. Vi åkte lite fel på grusvägarna, men med hjälp av Thomas smarta telefon och internet hittade vi en karta, så vi kunde hitta rätt. Någon kilometer innan toppen var vägen avstängd med en bom, men det stoppade oss inte. Vi gick den sista branta biten upp.I söder såg vi Österdalälven, Orsasjön och Siljan.Jag var helnöjd med utsikten, och vi kunde nog inte valt en bättre dag att göra toppturen.Lite fika passade bra.Några envisa insekter surrade runt bland ängskovall (Melampyrum pratense) och vitklöver (Trifolium repens), och några okända fåglar flaxade och skrattade, annars var det bara vi där.
En sliten skylt pekade ut Hykjeberg, Älvdalen och några andra platser. Utsikten mot norr: Österdalälven och Älvdalen.Thomas och jag 482 meter över havet. Blåbären (Vaccinium myrtillus) börjar blåna nu.Jag åt några stycken, men medger att det är väl värt att vänta tills de blir stora och söta.Linneor (Linnaea borealis) slingrade sig fram i vägkanten och fyllde luften med sin milda söta doft.

I en liten mosse hittade jag några Jungfru Marie nycklar (Dactylorhiza maculata), eller fläckigt nyckelblomster.

Wäsaberget har haft skidliftar och skidbacke, men nedfarterna är nu igenväxta med sly. I en tidningsartikel hittar jag uppgifter om att anläggningen stängde år 2013.

Utterspaning

På väg hem från mitt andra skidpass tidigare i dag fick jag se något som jag blev riktigt glad över. När jag kom till bron över Österdalälven såg jag något brunt dyka ner under vattenytan. Var det en gräsand? tänkte jag.

Medan jag pratade med mamma i mobilen stannade jag och tittade. Snart kom det upp en nos med långa morrhår, och sedan såg jag även den långa och kraftiga svansen  – en utter! Den vilade sig vid iskanten en stund, och tittade med sina mörka ögon förnöjsamt upp på mig (såg det ut som). Sedan dök den under isen.

Aldrig förut har jag sett en utter på så nära avstånd, och aldrig hela djuret på en gång och så länge. Jag har aldrig haft för avsikt att spana på utter, men är väldigt glad för de gånger jag har fått se en. För någon vinter sedan såg Thomas och jag kanske två uttrar lite längre upp i älven. Vi hörde plask och såg dem sedan simma längre ut i älven. När jag bodde i Småland har jag för mig att jag såg en utter, eller två, i en bäck. Men de försvann så fort när de blev varse om oss. Det var vinter då också, och jag har för mig att vi (mamma och jag) såg blodrester på isen av något uttern ätit.

I dag blev det – helt oväntat – den bästa utterspaningen hittills.

Broarna runt

När det i dag var dags för långpass ratade jag min vanliga runda till Nusnäs. Jag har sprungit dit så många gånger den här vintern, så i dag styrde jag in mot stan i stället. Det var mulet, tre grader kallt och lätt snöfall. Vägarna har ett tunt lager snö, som dämpar bra utan att göra stegen tunga.

Efter en sväng förbi Kristineberg fortsatte jag in i Moraparken. Där står husvagnarna på rad, nästan lika många som det brukar vara sommartid. Jag hoppade över vasaloppsspåret och svängde sedan ner mot Åränget för att komma till Selja.

Jag sprang genom byn och över bron till Östnor. Där följde jag vägen närmast Österdalälven och kom snart till Öna. Benen började bli trötta och jag ökade farten för att komma hem snabbare. Jag har blivit rätt bra på att uppskatta min löptid mellan platser jag ofta passerar. När jag hade vänt hemåt trodde jag att rundan skulle ta mer än de nittio minuter jag har som minimum, men jag tittade inte på klockan den sista kvarten. Vid vår postlåda tryckte jag av klockan på prick nittiotvå. Det var närmare nittio än jag hade trott.

Totalt sprang jag över sex broar, och korsade Österdalälven fyra gånger.