Skidtur till Bergkarlås

Det ligger ett tjockt täcke av snö i skogen nu, och i går testade jag att ta mig till Hans-Ove-spåret i Bergkarlås via Noret–Färnäs-elljusspår. Som vanligt joggade jag upp till Rödmyränget, och bytte om till pjäxor där.

Innan jag stakade iväg mötte jag två skotrar, som verkade ha försökt köra mellan spåren, men inte lyckats helt. Skidspåren var rejält slitna, men fullt dugliga för mig.

När jag kom till den första vägen vek jag vänster, följde vägen en bit och svängde ner mot Färnästjärnen (som numera inte är mer än en myr). Därifrån var det kört med skoter på den tidigare ridleden (det har funnit skyltar där tidigare, men nu såg jag dem inte), så jag kunde med lätthet ta mig ända fram till de fina spåren i Bergkarlås, via Bergkarlåsflotet.

Slingrande spår tog mig förbi bygdegården och vidare upp till Risa, och där jag genade lite. Kroppen kändes trött och hungrig, och det blåste kallt över de öppna vidderna, så jag ville få så lite nedförsbacke som möjligt. Enligt en vädertjänst på nätet skulle det vara minus fyra grader i Mora, men kännas som minus åtta. Där uppe kändes eftermiddagen rysligt kall. Värmevästen kom väl till pass när jag sakta gled utför ner mot utgångspunkten.

När det planade ut stakade jag idogt för att få upp värmen i fingrarna. Med envishet går det (det måste gå). Nere i skogen, på skoterspåret, blåste det åtminstone inte.

När jag väl blir kall om fingrarna tar det lång tid att bli varm igen. Fingrarna bleknar och tappar känseln. Det kallas  Raynauds fenomen, och jag har haft det i runt tjugo år. Det behöver inte vara särskilt kallt för att fingrarna ska bli vita, det händer även inomhus och sommartid. Blodkärlen drar ihop sig och blodcirkulationen blir tillfälligt dålig. Det är obehagligt, men jag vet att det går över bara jag blir varm igen.

När skymningen föll såg jag en lykta från elljusspåret och genade dit på en älgtrampad väg. Skogen var tyst och jag kände mig fri. Under joggingturen hem fick jag upp värmen.

Hans-Ove-rundan är jättefin på många sätt: slingrande, hårda spår med mjuka svängar över åkrar, magnifik utsikt vid Risa ner mot Mora och Siljan, och goda solchanser en molnfri dag. En blåsig och kall dag är de långa nedförsbackarna efter den första halvans stigning en nackdel. Extra kläder att ta på innan man åker neråt rekommenderas varmt.

Mer om Hans-Ove-rundan:
En solig tur i mars 2016
Mora outdoor

Annonser

Solskenstur med ovanligt djur

edij_160229_skylt600x400I måndags åkte mamma och jag till Bergkarlås för att åka skidor. Thomas och jag cyklade dit några dagar innan och rekade, så vi visste att det fanns fina spår på den nio kilometer långa Hans-Ove-rundan.
edij_160229_utsikt600x400Vädret höll sig fint i flera dagar precis som jag önskade mig. På måndagen var det det allra bästa skidvädret med minusgrader, solsken och klar himmel. Mamma och jag stakade iväg från Bergkarlås bygdegård tog oss upp till Risa. Vi stannade då och då för att blicka ut över bergen och Siljan.
edij_160229_siljan600x400Spåret slingrade sig över åker och äng, förbi knuttimrade hus och bodar. Vi rundade ensilagebalar och korsade djurspår.
edij_160229_lama600x400Efter en kurva fick vi till vår förvåning se en lama i skogskanten. Den stod stolt intill ett gäng med får och getter. Mamma berättade att lamor är perfekta vaktdjur som kan skydda andra djur från varg. Laman vaktade och vi åkte vidare.
edij_160229_skidakare600x400Det blev flera sköna stopp i solen. Här är vi nästan uppe i Maggås. Sedan vände vi neråt igen.
edij_160229_risa600x400En av de många byarna längs Turistvägen, Risa, badade i solsken.
edij_160229_skidspar600x400När vi kom tillbaka till bygdegården såg vi en annan skidåkare, annars var vi helt ensamma i spåret. Men vi var inte nöjda. Efter energipåfyllning med äpple och kexchoklad åkte vi ännu ett varv. Den gången åkte vi lite annorlunda på slutet för slippa gå över vägen och för att undvika en backe där det saknades snö.