I fredags var solen het och vi började vår vandring från en parkering nedanför Högfjällshotellet.
När vi kommit upp en bit såg vi den stora hotellbyggnaden.
Vi genade över mot Stensjön och spanade in stenhögarna.
Det blåste lite på Hemfjället, men solen värmde ljuvligt. Som jag har längtat efter sådana här dagar.
Vi passerade Hemfjällets topp, 898 meter över havet, och fortsatte mot sydost i riktning mot Hemfjällstangen. På andra sidan Västerdalälven syntes Kläppens nedfarter, där Thomas och jag åkte utför i mars.
Hjortron var det gott om, men några dagar från att vara ätmogna.
Badlusten gjorde sig påmind vid de spegelblanka vattenhålen, men något dopp blev det inte. Om det mest berodde på den något kyliga luften eller avsaknaden av handduk vet jag inte.
Jag höll koll på var vi befann oss på kartan.
När vi kom ner från de högsta höjderna fann jag min favoritfjällblomma – hönsbär (Cornus suecica). De fyra vita kronbladen och den mörka mitten är så vacker.
Innan vi kom ner i skogen (där insekterna trivs) stannade vi på en liten höjd, tog av kängor och strumpor, och åt mackor.
Midsommarblomster (Geranium sylvaticum) blommade vid Mellanfjällsstugan.
På slingrande stig strävade vi upp mot Mellanfjällets topp, 910 meter över havet.
På andra sidan doftade rönnarna sött och blåbärens kart var gröna.
Vi letade efter vatten att rasta vid, men fick nöja oss med en uttorkad vattengrop när vi åt upp de sista kexen.
Mamma och jag blev lite efter de andra på slutet när vi följde dalgången mellan Storfjället och Mellanfjället. Vi stannade vid porlande bäckar, och ovanliga blomster.
Den här kärrspiran (Pedicularis palustris) stoltserade alldeles intill den spångade leden.
Förra tisdagen gick Thomas, jag och mina föräldrar från stugan i Tandådalen rakt upp på fjället. Himlens färg skiftade mellan ljusblått och mörkgrå. Turen började med uppehåll och vi gick oss varma uppför.
Stor-Närfjällets topp, 931 meter över havet (eller 930 enligt vissa kartor).
Vi fortsatte mot Närfjällsstugan, och sedan upp mot Östra Granfjället, den högsta toppen däromkring. Ett stenröse markerade toppen, 948 meter över havet. När vi stod där på toppen blåste det, och snart kände jag den första regndroppen. Vi tog på oss regnkläder och gick neråt, i riktning mot Närfjällsstugan igen.
Regnet avtog och vi slog vi oss ner i en lugn sänka. På spritköket värmde jag snabbt det vatten jag haft med. Vi blandade pulver med vatten och drack varm soppa och mumsade på mackor.
