Ett lyckat maraton i Grönklitt

Förra helgen gick mitt skidtävlande inte som planerat. Trots bra fäste under skidorna och en pigg kropp lyckades jag inte komma i mål. Men i lördags gick det bättre.

Det var utmärkt fina förhållanden för skidåkning med starkt solsken och 3–5 minusgrader. Jag hade ställt in mig på kallare luft, men var glad att jag kunde ta av mig långkalsongerna och åka i något tunnare kläder.

Så stod jag då på startfältet för femte gången i Grönklitts skidmaraton. Thomas hade åkt iväg på sina Vita Blixten på myrar och sjöar, när jag – och hundratals andra skidåkare – stakade över startlinjen och framåt i fina hårda spår. Det gick långsamt i början, precis som det brukar när många ska dela på några få spår, men efter några jobbiga kilometer med många spårbyten kunde jag åka mer på mitt sätt.

Allra bäst blev det på varv två, då kunde jag hitta mitt tempo och åka ostört. Man åker två varv i ett 21 kilometer långt spår, men i år var banan inte densamma som jag åkt tidigare. Spåret gick inte upp på Mellanberget, utan styrde norrut från Stormon och sedan runt Kallbolsfloten. Där, på den vidsträckta myren, var det magiskt fint (här hade det passat med några foton, men tyvärr hade jag inte kameran med). Spåren slingrade sig fram mellan låga frostklädda tallar, och solens strålar värmde smått.

Vid varvningen hade jag åkt i en timme och 26 minuter. Eftersom banan var flackare än den jag tidigare tävlat på vågade jag (trots inte jättemycket träning) sikta på att slå min bästa tid (3.01.45 från 2012). Jag höll ett ganska jämnt tempo, och fick lite extra kraft när jag kom till Stormon för andra gången. Där stod Thomas och solade i t-shirt.

Under den sista milen räknade jag kilometerskyltarna. 36, 37, 38 kilometer – bara 4 kilometer kvar. Kilometer efter kilometer närmade jag mig mål. Det kändes bra när åkte i elitspårets backar på slutet – då kände jag mig piggare än när jag åkte skidorientering där förra månaden. När jag svängde in på skidstadion såg jag att klockan på speakerhuset inte hade slagit 14.00. Jag åkte i mål på 2.58.17.

Efter att ha fått en medalj om halsen, fick syn på Thomas en bit bort, hade jag nära till tårar. Det var trötthet, lycka och en massa känslor på samma gång när jag kramade om honom. Tjohoo, jag klarade både loppet och fick en ny rekordtid!

Mer skidåkning i Grönklitt
Skidorientering i januari 2017
Träning i december 2016
Träningsrunda i februari 2015
Skidmaraton 2015

Annonser