Skidorientering i Grönklitt

edij_170114_skidorientering_gronklitt_1_600x400Skidorientering är något som jag ägnat mig åt ytterst sparsamt. Det beror nog till stor del att jag växte upp i Småland, förvisso på det någorlunda snösäkra Höglandet, men som liten visste jag nog inte ens att skidorientering fanns.

Första gången jag testade var på ett skidläger junioråldern. Sedan dröjde det tills jag flyttade till Dalarna innan jag åkte nästa gång. Nu har jag åkt några tävlingar, men bara några få. Faktiskt har jag tävlat mer än jag tränat. I mitten av januari åkte jag två tävlingar i skidorientering i Grönklitt.edij_170114_skidorientering_gronklitt_2_600x400Här är starten första dagen, mitt på Hund- och pulkaspåret. Jag hade inte helt koll på min utrustning, så det var något riskabelt att stå närmare än en stavlängd ifrån mig. När startklockan pep hade jag inte lyckats få in kartan i kartstället (15 sekunder går väldigt fort när man ska fumla med vantar och karta), men jag höll mig ganska lugn ändå och skejtade sedan mot startpunkten.

Banan var ganska enkel. Det var inte särskilt många vägval, men nog svårt för mig ändå. Och väldigt jobbigt. Med hög puls kämpade jag mig fram i de branta backarna och i de smala spåren. Skejtteknik är definitivt något som jag behöver träna på.
edij_170114_skidorientering_gronklitt_3_600x400Runt banan tog jag mig, och åkte trött och glad i mål den första dagen. Det kändes som det jobbigaste jag hade gjort, och dagen därpå väntade en nästan dubbelt så lång bana.edij_170115_skidorientering_gronklitt_1_600x400Det var bästa tänkbara förutsättningar för att arrangera skidorientering: mycket snö, sol och lagom många minusgrader.edij_170115_skidorientering_gronklitt_2_600x400Andra dagen var starten på norra delen av Östra Rädsjön. Det var långdistans med varvning och kartvändning.edij_170115_skidorientering_gronklitt_karta_600x400

Här är delar av medeldistansbanan. Vid tionde kontrollen fick man vända kartan för att se resten av banan.

Det finns olika typer av spår. På de här två tävlingarna var det bredspår (de heldragna gröna linjerna, 35 % av spåren) och smalspår (de streckade gröna linjerna, 65 %).

Bredspår är minst 2 meter breda, så där kan man skejta – eller åka klassiskt. Det är fri stil i skidorientering, så man får välja hur man vill åka. Ibland måste man åka på smalspår. De är 1–1,2 meter breda, och oftast bara körda med skoterbredd. I smalspår måste man ofta staka sig fram, men det kan gå att ta något skejtskär också. Sedan kan det finnas skidspår av mycket dålig kvalité (de markeras med en linje med punkter), och rastrerade öppna ytor. Där det är markerat med grönt får man åka, där det är markerat med rött får man inte åka. Vilka spår som är smartast att använda beror på höjdskillnad och längd. I orientering gäller det att hitta den snabbaste vägen mellan kontrollerna.

Annat om skidorientering
Artonde bäst (När jag åkte SM förra året.)

Annonser

Artonde bäst

Det händer inte särskilt ofta att jag gör galna saker. Jag är en tämligen lugn person, som sällan gör överilade saker. Tvärtom brukar jag ta väldigt god tid på mig när jag ska bestämma något.

Svenskt mästerskap
Men så klart finns det undantag. Förra söndagen bestämde jag mig plötsligt och lustigt för att anmäla mig till ett svenskt mästerskap i skidorientering. Det kändes lockande och motigt på samma gång. När jag hade klickat på knappen, och anmälan var registrerad frågade jag mig vad jag gjort. Men gjort var gjort, och jag ställde in mig på att tävla kommande lördag.

Det var mycket som talade emot en start. Dels har jag inte åkt skidor mer än några mil i vinter, och dels kan jag knappt åka skejt (i söndags hade jag inga skejtpjäxor och skejtskidor). Sedan har jag bara åkt skidorientering ett tiotal gånger tidigare. Det som lockade mig var att det så såg det så roligt ut att åka när jag följde SM-tävlingarna i Piteå via webb-tv veckan innan. Det som avgjorde var att tävlingen gick nära, i Älvdalen, där jag har sprungit orientering och åkt skidor några gånger under de år jag bott här i Dalarna. Jag längtade dit igen.

Nya pjäxor och ny teknik
På måndagen gick jag till stan och köpte ett par kombipjäxor. Det är sådana man kan ha när man åker skiatlon (klassisk skidåkning, skidbyte, och sedan skejtåkning). Min plan var att köpa skejtpjäxor, men det fanns inga i min storlek. Senare samma dag åkte jag skid-KM i fristil med orienteringsklubben. Även det var ett ganska otippat infall.

Jag har totalt bara åkt några få mil skejt under min livstid. Jag vet ungefär hur man åker växlarna, men jag är inte bra på det, och jag är dåligt på att växla mellan dem. Jag kom sist i klubbmästerskapet (där jag åkte utom tävlan), men jag fick ett bra träningspass, och viktigast av allt – det var roligt. Det var längesedan jag ansträngde mig så, och det gav mig en tankeställare. Mer sådan träning skulle jag behöva.

Nervös
Dagarna innan SM-tävlingen förberedde jag mig genom att bygga om pappas gamla kartställ och göra om en kompass så jag kunde ha den om armen. Thomas fixade ett par skidor till mig genom en arbetskamrat. Dagen innan SM teståkte jag skidorna och kartstället på ett gärde med hård skare. Nervositeten inför tävlingen var stor; jag tänkte att det skulle bli pinsamt, att jag skulle åka fel och irra runt medan publiken tittade på mig.

När jag kom till tävlingsplatsen blev jag lugnare. Jag såg en annan klass starta, och märkte att jag mest skulle få hålla mig (nästan) för mig själv i skogen, bara passera vid en publikkontroll och varva inne på stadion. Skönt att inte bli iakttagen, om jag skulle åka fel.

edij_160206_skid-o-sm600x400

Kartsnurr
Under det första varvet fastnade jag med en skida och ramlade framåt, kände mig klumpig och det tog en stund innan jag hade någorlunda kontroll över skidåkningen och kartläsningen. Då började kartan snurra. En skruv lossnade, så kartan snurrade runt. Den ska kunna röra sig, när man vrider, men nu lossnade den för mycket så jag fick hålla i kartan och läsa in mig på nytt flera gånger.

När jag varvade och bytte karta på skidstadion var det flera som hejade på mig, och jag kände att det var riktigt roligt att åka även om det inte gick särskilt bra. Jag åkte i mål på artonde plats. Det kom en till efter mig, och några som inte blev godkända på grund av att de tagit fel kontroller. Det finns mycket jag behöver träna på för att bli bra, men jag är nöjd med mitt lopp. Jag åkte till rätt kontroller, och jag kom inte sist. Det räcker fint att vara artonde bäst i Sverige.