Några kontroller i skogen


I mitten av juni var blåbärsriset ljusgrönt, och ängsklockor, midsommarblomster och prästkragar blommade för fullt. Då cyklade jag bort till den närmaste skogen för att besöka några Hitta ut-kontroller.

Hitta ut är ett friskvårdsprojekt som arrangeras på flera orter runt om i landet. Här i Mora är det orienteringsklubben som har kontroller ute från maj till och med oktober (starten fick skjutas upp nästan två veckor på grund av att snön låg kvar så länge).

En av kontrollerna låg på en höjd precis intill elljusspåret.

När jag hade noterat de två bokstäverna från stolpen stod jag en stund och blickade bort mot de böljande backarna, där jag åkte skidor flera gånger i vintras. Det är så härligt att glida fram där, från kulle till kulle – med bara några staktag kommer man upp på nästa.

Sedan följde jag en smal stig tillbaka till cykeln.

Så kom jag till en stugknut. Där fanns också en kontroll, och det doftade milt och sött av linneor.

Det kändes lite som om de liksom växte där för min skull. Jag hukade mig ner och inspekterade de små skira klockorna. Linnea (Linnaea borealis).

Sedan fortsatte jag genom blandskogen för att finna fler kontroller.

Då fick jag sådant spring i benen att jag inte kunde låta bli att rusa runt en stund.

Annonser

Heldag i skogen

I går assisterade jag Thomas, när han satte upp kontrollställningar inför tävlingar om några veckor.
Det var inte helt enkelt att ta sig till skogen. Vägarna vi cyklade på var bitvis täckta med is och snö, och i kanten var marken mjuk och lerig. Men allt går om man vill.
Flera av stigarna är fortfarande snötäckta, i synnerhet de där snön packats till skidspår. Men i skogen är det mest barmark, men undantag för mindre fläckar med snö i gropar och där solen inte kommit åt.

Gårdagen var den varmaste hittills i år, så det var ganska skönt att få svalka genom att trampa runt i den kylande snön när temperaturen närmade sig tjugo grader.

Jag provgick min nyaste ryggsäck – en ramryggsäck som jag fått av Thomas far. Den är stor, så jag fick plats med verktyg, stolpar och överliggare. Ju mer som låg i den desto bättre kändes det. Det mesta var bra, förutom att fästringarna plingade mot ramen. Thomas fick tyst på dem genom att trycka ut spriten, och det hjälpte en stund. Ska jag gå en längre vandring (och det vill jag gärna göra) ska jag se till att ryggsäcken är någorlunda tyst. Störande ljud gör mig både trött och irriterad.

Sådan här skog är lycka för mig. Det doftade solvarmt och renlaven frasade när vi gick över mon.

Jag har för stor terrängkännedom för att delta i tävlingsklass, men kanske kan jag springa en öppen bana om två veckor.

Efter flera timmar i skogen var vi klara. Precis när vi skulle hem pyste luften ur bakdäcket på min cykel. Jag pumpade upp det, men luften pyste ut direkt. Kanske hade slangen spruckit vid ventilen. Jag hade inte verktyg med mig, och orkade inte undersöka det närmare.

Thomas cyklade sakta bredvid mig, och jag ledde cykeln. Jag var trött och besviken. Men inte särskilt länge. Med Thomas sällskap kändes det ändå bra. Vi hade haft en fin dag i skogen, och det gjorde inget att det tog dubbelt så lång tid att gå hem som att cykla. Vi hade tid; tid att prata och fundera.

Jag uppskattar friheten i att ta mig fram med cykel, och jag vill kunna göra det utan täta problem. Jag blir så nedslagen när jag får punktering, eller när cykeln inte rullar som den ska. När det händer har jag ingen bra rutin att ta tag i problemen direkt. De punkteringsfria däcken har hittills varit bra, men det hjälper inte om slangen är dålig. Jag behöver lära mig hur jag kan ta hand om min cykel, så den mår och fungerar bra.

Barmarkssökande

Efter vinterns besvikelse, Nattvasan, hade jag tänkt undvika övermäktiga utmaningar. Men så ringde en före detta klubbkamrat och frågade om jag ville springa en sträcka i deras lag i orienteringsstafetten Tiomila.

Jag bad om betänketid, och funderade några timmar. Sedan valde jag att vara med. Det var för lockande för att avstå, och jag blev nog lite smickrad av att bli tillfrågad.

Tredjesträckan på 10, 9 kilometer var det jag hade framför mig. Sträckan kändes lång, men inte orimlig. Under vintern har jag ju sprungit flera långpass mycket längre än så, men problemet var att jag inte hade sprungit någonting i skog.

Tvivlen på min förmåga fanns där, med rätta. Jag skulle inte kunna förbereda mig på bästa sätt. En månad innan tävlingen låg snön tjock här i Mora.

Jag behövde mängdträning och skogslöpning. Men det gick ju inte att springa i skogen. Jo, jag försökte. Jag lämnade stigen och klev ut i skogen. Den iskalla och blöta snön gick över knäna. En minut framåt, och sedan tillbaka till stigen i samma steg. Mer blev det inte med den skogsträningen.

I början av april åkte jag till Småland. Där sprang jag ett långpass på de kala fläckar som gick att hitta i skogen där jag växt upp. Jag hade karta i handen, men eftersom jag hittar där brydde jag mig inte nämnvärt om den. Orienteringstekniken var nerprioriterad. Det viktiga var att få så mycket skogslöpning som möjligt.

Snön smälte så klart. Varje dag sjönk nivån, och mer och mer ris syntes.

När det var en vecka kvar åkte Thomas och jag till ett snöfrisäkert ställe, mellan riksvägen och Fudalsviken.

Där sprang jag intervaller i skogen. Fyra minuters snabb löpning, två minuters vila och så om igen. I ett sicksackmönster rörde jag mig uppför den svagt sluttande slänten.

Veckan innan Tiomila sprang jag två orienteringsträningar. Det var en svag uppladdning, men jag kände inte att jag kunde göra mer.

Hur gick det på Tiomila då? Jo, vårt lag lyckades bra. Vi kom i mål på en placering ungefär mitt i klassen – klart godkänt. Inledningen av mitt lopp gick knackigt orienteringsmässigt, men kroppen kändes ganska stark och pigg. Totalt är jag nöjd med mitt lopp, och det gav mersmak.

Hand i hand

För tre år sedan fick jag äran att bli fadder till en liten kille. Vi ses inte så ofta på grund av att vi bor långt ifrån varandra, men för några veckor sedan var vi ute på en skogsutflykt, tillsammans med hans storebror och mamma.

Tanken var att vi skulle gå till en tjäderkoja, men vi kom inte ända fram. I stället hittade vi ett lågt jaktpass, och massor av blåbär. Plötsligt kom mörka moln nära, och då regnet föll tätt höll vi oss under några skyddande granar.

Snart drev molnen vidare, och när vi hittat en kulle som var perfekt att pausa vid strålade solen på oss. Vi kokade vatten till pulversoppa (som inte helt föll barnen i smaken) och fikade med goda bullar och kex.

När vi gick vidare över en liten mosse med hög skvattram och snårigt blåbärs fick jag hålla handen, och visa skillnaden mellan odon och blåbär.

Den där tjäderkojan kanske vi kan gå till en annan gång.

Skogens guld


När vi var på semester i Småland förra veckan berättade Thomas far om ett hjortronställe i en mosse. Nu kan han inte ta sig dit längre, så vi fick äran att överta den hemliga platsen.

Kanske känner någon mer till hjortronen, men när vi kom dit verkade ingen annan ha plockat av dem.

Hjortronen hade börjat skifta i vitt, och hängde tunga på sina kvistar. Jag gick från tuva till tuva och plockade med varsam hand.

Det växte en massa blåbär i mossen också, och jag kunde inte låta bli att plocka av dem också. Blåbären åt vi till frukost, och hälften av hjortronen tog jag med till mina föräldrar.

Skridskoåkning på sovsäcken

edij_161120_skogspromenad600x400

Den här söndagen åkte Thomas och jag till en av våra favoritskogar, en bit nordost om Mora. Vi lämnade barmarken i stan och kom snart upp på nivåer där det låg en del snö kvar. Planen var att gå till en flack grop, som vi gick förbi för nästan precis två år sedan.

edij_141125_is640x427

Då var gropen fylld med vatten, och täckt med en tunn ishinna. Jag fantiserade då om hur det skulle vara att susa fram på skridskor där, mellan tallarna.

edij_161120_gropen600x400

När vi kom fram dit i dag var gropen full med ett tjockt lager snö, utan någon is under. Men vi gav inte upp, utan fortsatte vår jakt efter is.

edij_161120_kristin600x400

Och vi hittade faktiskt en fläck med fruset vatten, vid en mosse som vi kallar sovsäcken. Jag var tveksam, och Thomas försökte övertyga mig om att isen skulle hålla även för mig genom att vandra runt på den, när jag oroligt tittade på. Efter en stund lyckades han och jag plockade fram halvrören och spände remmarna över kängorna.

edij_161120_halvror600x400

Förra veckan fyndade jag dessa halvrör på Återbruket (kommunens butik där saker som allmänheten skänkt säljs till mycket rimliga priser – en av mina favoritaffärer i Mora).

Innan vi åkte till skogen hjälpte Thomas mig att lossa muttrarna, som höll skänklarna på plats, och gjorde skridskorna så breda som möjligt. Jag testade dem på kängorna, och de passade alldeles perfekt. Hade kängorna varit något bredare hade de inte passat. Tänk vilken tur!

edij_161120_2kristin600x400

Det här blev premiäråkningen med mina nya skridskor. De första skären var något vingliga, men snart blev min åkstil något bättre. Jag måste ge skridskorna, och min åkförmåga, fler chanser känner jag. Det här var förhoppningsvis inte vinterns enda åktur.

edij_161120_kristin400x400

edij_161120_sovsack400x400Vill du veta varför vi kallar mossen för sovsäcken? Jo, det kommer av en karta från 1984. Då liknade mossen – som ligger strax söder om Södra Fåsjön – nämligen en sovsäck av mumiemodell. Nu, efter mer än trettio år har den opasserbara sankmarken (det blå- och vitrandiga) växt igen och blivit tuvig mossmark. Det var sovsäckens öppning som jag åkte skridskor på.

Mer från (nästan) samma ställe:
Vår promenad för två år sedan
Södra Fåsjön i december 2014

Bärplockning igen

edij_151012_hagen640x427
Flera gånger har jag trott att det varit sista gången det här året som jag plockar bär i skogen. Likadant var det förra året, då det var en ovanligt lång bärsäsong. Frostnätter har passerat, men i går fanns det goda och fina bär som har klarat sig.
edij_151012_hand-med-bar640x427
Jag plockade skomakarbär (de blanka och svartblå) och vanliga blåbär. Det blev två pajer av dem, och dessutom minst en liter bär att ha till frukostfilen kommande mornar.
edij_151012_blabar640x427
Nu börjar det bli kallt att plocka med bara fingrar en längre tid, så det är antingen det eller brist på förvaringskärl som sätter stopp för mitt plockande. För bär finns det i oräkneliga mängder.
edij_151012_lingon640x427
För att få upp värmen igen gick jag till några andra av mina vanliga plockställen. Jag har inte varit på alla ställen, för det har funnit så mycket bär på det första stället att jag inte behövt leta vidare. Men där, på en av mina säkraste platser, fann jag högröda lingon. Jag repade en liten hink och en ask full. Det ska bli sylt av dem, men just nu ligger de på brickor för att bli rensade.
edij_151012_k640x427
Försökte smälta in genom att likna ett blåbär.