Tältande i snö

I slutet av oktober åkte vi traditionsenligt till Småland för att delta i orienteringsstafetten Smålandskavlen. Thomas och jag hade varsin sträcka i ett lag i den öppna klassen.

Den tiden på året är det alltid svårt att veta om man ska ha vinterdäck eller inte. Vi hade sommardäcken kvar på bilen. Det var minusgrader när vi åkte hemifrån, men vägarna var inte särskilt hala. När vi hade kommit ner till Småland snöade det. Jag oroade mig för att något skulle hända, men Thomas verkade lugn och allt gick bra på vägarna. Vi kom fram till Asa, där årets tävlingar skulle avgöras.

Vi hade gott om tid att sätta upp tältet och bekanta oss med omgivningarna. Men plötsligt var det dags för mig att byta om. Jag skulle springa den första av två nattsträckor, och fick bråttom att ta på pannlampan och värma upp.

Jag hade tränat nattorientering en gång hemma veckan innan, men annars hade jag haft ett långt uppehåll med just den grenen av sporten. Det finns en tjusning (eller egentligen många) med att springa orientering på natten, men det är så mycket enklare att göra det på dagen. Och jag föredrar det enkla.

Jag sprang iväg i masstarten med alla andra lag i den öppna klassen och damklassen. De första kontrollerna gick bra. Jag fokuserade på att hålla koll på var jag var, samtidigt som jag hängde med i något av en klunga. Efter halva banan tappade jag bort mig. Oj, så dumt. Var var jag? Var var mossen? Var var sänkan? När visste jag senast var jag var? Andra sprang hit och dit, lampor lyste upp på avstånd, det fanns spår i snön. Jag försökte läsa in mig, och till slut lyckades jag med det. Över fem minuter senare kunde jag fortsätta till nästa kontroll.

Resten av banan gick bra. Jag växlade över till nästa nattsträcka, och gick till utomhusduschen. Det var snålt med vatten, och inte särskilt varmt heller, men det dög fint. Jag åt lite kvällsmat och sedan kurade vi ihop oss i tältet.

Andra gick utanför. Vi hörde dem avlägsna sig. Speakern slutade prata och musiken tystnade. Någon av arrangörerna gick fram och tillbaka på arenan en bit bort. Hans harklande hördes tydligt genom den tunna tältduken. Men snart lämnade även han tävlingsplatsen. Jag kunde ändå inte somna, utan låg och skrämde upp mig av alla ljud utanför. Lät det inte som ett vildsvin?


Några timmars sömn fick jag nog ändå. Natten var kall, men jag hade det varmt och skönt i sovsäcken. Tältduken var täckt med ett lager frost när vi vaknade. Det var dags för Thomas att springa den första dagsträckan. Han gjorde sig redo, och jag kokade varmt vatten till frukosten.

Thomas sprang bra på sin sträcka, och växlade över till löparen på den näst sista sträckan.

Vårt lag sprang bra. Jag hade den sämsta placeringen, och sedan klättrade de andra fyra uppåt i resultatlistan – några snäpp för varje sträcka. Slutresultatet blev en tolfteplacering bland 41 lag.

Annonser

En Smålandstur

Några gånger om året bara måste jag åka till Småland. Det kan vara när min vänlängtan är fylld till bredden, eller när jag vill träffa min familj, eller se hur bygden förändrats (eller inte). Ibland behöver jag bara andas annan luft och komma bort – för att kunna komma hem igen. Jag känner mig nog lite hemma där också, men den känslan har suddats ut med åren jag bott i Dalarna.

I slutet av juni var vattnet varmt och kvällen ljum. Några vänner hängde med mig ut på en klar sjö i mina uppväxttrakter. Med tiden blev det lugna vattnet vågigt och vi fick kämpa oss fram med åror och paddlar. Vi kom inte så långt, men det gjorde inget. Det blåste friskt när vi dukade upp picknick på en bergknalle, och när vi skulle tillbaka hade vi i alla fall lite medvind. Jag ser fram emot att göra fler liknande utflykter.

De varma dagarna krävde flera bad. Ett blev i Madkroken, när vi var på väg till Växjö.

Den torra och varma sommaren resulterade i vattenbrist i många marker. I ett dike i skogen i Åseda såg det ut så här.

Thomas och jag arrangerade motionsorientering i början av juli, och när jag hängde ut skärmar var det helt torrt i diket.

Men blåbär, om än små, växte i alla fall, och mognade. De doftade så gott i solskenet.

En kontroll vid en sten.

Och en annan vid änden på en göl.

Känner jag mig hemma här i Mora då? Tja, någorlunda. Jag hittar ganska bra här, har favoritplatser och trivs bra. Men mest hemma känner jag mig ändå när jag umgås med Thomas, eller andra jag tycker om. Då spelar platsen inte så stor roll.

Skogens guld


När vi var på semester i Småland förra veckan berättade Thomas far om ett hjortronställe i en mosse. Nu kan han inte ta sig dit längre, så vi fick äran att överta den hemliga platsen.

Kanske känner någon mer till hjortronen, men när vi kom dit verkade ingen annan ha plockat av dem.

Hjortronen hade börjat skifta i vitt, och hängde tunga på sina kvistar. Jag gick från tuva till tuva och plockade med varsam hand.

Det växte en massa blåbär i mossen också, och jag kunde inte låta bli att plocka av dem också. Blåbären åt vi till frukost, och hälften av hjortronen tog jag med till mina föräldrar.