En dagstur vid Grövelsjön

Förrförra helgen kom Thomas bror och hans sambo förbi Mora, när de var på väg till Grövelsjön för att vandra. Vi blev fjällsugna så vi hakade på. För oss blev det en dagstur till Grövelsjön. De knappt 20 milen dit tar två timmar och tre kvart med bil.

Vi fyra, och två hundar, åkte bil tillsammans upp till sommarparkeringen och startade vår vandring innan klockan tio. Snart hade vi passerat trädgränsen och kunde vi blicka ut över fantastiskt vackra vyer. I öster tronade Drottningen (Rendalsölen) i Norge. Massivet har fått smeknamnet Drottningen eftersom profilen sedd från Långfjället starkt påminner om 1800-talets brittiska drottning Viktoria.
På väg upp mot Jakobshöjden fick vi se en stor renflock. De rörde sig lätt upp mot Blåkläppen.
Vi gick med lätt packning och lätta steg uppför.
Storvättehågna lockade lite igen, men vi höll oss på något lägre höjder. Förra året i början av juni gjorde jag misslyckade försök att komma upp på Svealands högsta berg, men blev då stoppad av stora snömassor. I augusti, när snön hade smält, lyckades Thomas och jag komma upp. Berget är inte särskilt brant, och det går tydliga stigar upp till toppen. Jag kan varmt rekommendera en topptur om vädret är klart och snön har smält.
Den här gången valde vi att nå toppen av Jakobshöjden, 1103 meter över havet, i stället.
Vi fortsatte norrut en bit innan vi pausade.

Med utsikt över Ryvang och Sylen i norra delen av Grövelsjön och de norska bergen Stor-Svuku och Gröthogna fyllde vi på med energi.

Med nya krafter fortsatte vi en bit till mot norr innan vi vek ner mot sjön. Mörka moln med lätt regn drog förbi när vi gick på skrå tillbaka till sommarparkeringen. När vi kom tillbaka till bilen kände vi nog allihop att vi var lite trötta i benen.

Nöjda med en fin vandringsdag åkte Thomas och jag hem till Mora, med ett matstopp vid Östängs kompani i Älvdalen (deras ”green burger” är ett måste för mig, och den fanns kvar fast restaurangen hade byggts om sedan vi var där sist).

Andra vandringar vid Grövelsjön
Tre dagar i fjällen, augusti 2015 (Storvätteshågna. Gröthogna. Mogna hjortron.)
Dagsvandringar, juni 2015 (Boende i stuga. Snö och sol.)
Fem dagar i Norge, september 2014 (Tält, bad och blåbär. Regn, dimma och sol.)

Annonser

Tre dagar i fjällen

Hipp som happ fick vi för oss att åka till fjällen mitt i veckan. Vi tog bilen upp till Grövelsjön en måndagseftermiddag, den 10 augusti. Innan solen gick ner nådde vi nästan fram till Fosksjöarna. Vi såg några tält på håll, nere vid sjön, och valde själva att slå läger högre upp för att slippa myggorna.


Ett av våra mål var att nå toppen på Dalarnas, och Svealands, högsta berg Storvätteshågna 1204 meter över havet. Jag har gjort två misslyckade försök tidigare då jag stoppats av hagelstorm och för djupt snötäcke. Men den här gången gick det bättre. Något dopp i Santessonstjärnen blev det inte. Kanske en annan gång, när det är varmare i luften. Vi nådde toppen, och gick ner på andra sidan.

På en sten nedanför toppen firade jag bestigningen med popcorn, som jag hade med mig. Färden fortsatte sedan raskt norrut, mot Hävlingen. Regnmoln drog förbi, och sedan dök solen fram igen. Vi gick igenom renstängslet till Norge och följde en stig nedanför Gröthogna. Intill stigen fanns en utmärkt tältplats, när det blåste tillräckligt för att hålla myggorna borta.


På morgonen hörde jag renar utanför, och när vi år frukost på en kulle kom de vandrande förbi vår boplats. Tjurar med väldiga horn, och kor med kalvar. När vi rivit tältet följde vi stigen ytterligare en bit, och till min lycka fann vi snart en mjuk udde full med hjortron. Det var precis att de börjat mogna. Det blev lite extra frukost den dagen.


Sedan vek vi stigen för att klättra upp mot norrsidan av Sylfjellet. Det gick bra genom skogen, men när vi kom upp högre än så var det bara sten, sten och åter sten. Jag blev lite uppgiven, för jag hade svårt att gå på de stora stenblocken. Vi tog en matpaus mitt i eländet, som jag kände det då. Sedan siktade vi en bäck, och något mer slät mark. Jag hittade en fin topp, som jag klättrade upp på och fick det bättre humöret tillbaka.

När vi fortsatte kom vi till en brant sluttning, där jag gick på alla fyra. Vi tvättade oss i en bäck, pausade för ett mål mat och fann en utmärkt bra plats för tältet. Strax innan ett regnväder drog förbi hade vi tältet klart.


Men snart sken kvällssolen och vi gick på jakt efter bäckvatten. Men det fanns ingen bäck. Allt var torrt. Men det gick ingen nöd på oss, som funderade på om det är nödvändigt att det ska finnas rinnande vatten vid en tältplats. Kanske inte. Under natten var det så tyst att inte ett vindsus hördes. På morgonen var det frost i riset, men solen värmde snart upp både luft och mark. Vi åt frukost på en flat sten, och torkade tältet, för att sedan vandra mot en sjö som vi bodde vid i höstas.


Vandringen dit var den bästa. Små gröna kullar och åsar, fjällbjörkar i sluttningarna och glon och sjöar här och var. Jag trivdes som en vandrare i ett par väl ingångna kängor, fast mina var i det närmaste nya.


Det var fint att återse ”vår” sjö, och dricka isande kallt vatten. Dagen var klar, och solens strålar värmde även om det blåste friskt från alla håll. Lite lä hittade vi intill Forborgen, och då kokade jag vatten till soppa och nudlar. Vi började räkna ner till vandringens slut. Matmålen blev färre och färre.

Från Forborgen gick vi mot Grövelåa. Den forsade fram, bred och grund på sina ställen. Jag balanserade på några stenar, och lyckades efter viss tvekan ta mig till andra sidan. Vi mötte flera vandrare på Linnéstigen, och några kattfot blommade på vägen upp mot Salsfjellet. Ett sista matstopp blev det vid en bäck vid Sjöhöjden, sedan kom vi in i Sverige igen. Jag gick ner till Grövelsjön, som vi gått runt under de tre dagarna. Sedan återstod några sista kilometer upp till parkeringen. Solbrända och nöjda med vår vandring åkte vi söderut, och hemåt.

Vandringar vid Grövelsjön

I fredags kom min mamma och min svägerska till Mora. Vi lunchade i den första sommarvärmen innan vi tog buss 104 norrut. Efter tre och en halv timmes resa kom vi fram till Grövelsjögården, där vi skulle bo några dagar. Vi installerade oss i en stuga och planerade nästa dags vandring.

Den första dagen var det mulet. Regn föll och dimman låg tät över fjällen. Vi nöjde oss med två kortare turer med matstopp hemma i stugan. Visserligen var vardera tur drygt tre timmar lång med diverse stopp för klädbyten, energipåfyllning och fotografering.

Den andra dagen gick det renar med kalvar utanför stugan när vi vaknade. Efter frukosten gick vi den längsta turen – runt hela Grövelsjön. Det tog tio timmar. Vi mötte svenska och norska renar, men inte en enda människa. Vi stannade i fjällskogen och åt värmande soppa medan dagens regn kom. Men snart blev det solsken, och vi gick vidare. Stora snömassor låg på den västra sidan av sjön. Vi lyckades passera både dem och forsande bäckar. Med trötta och ömma fötter nådde vi åter stugan.

Tredje dagen bjöd på stark nordlig blåst. Snöbyar drog snabbt förbi, och vinden bet i våra näsor. Planen var att nå Storvätteshågna, men vi vände vid Foskbäcken och valde att bestiga Blåkläppen (1022 m ö.h.) i stället. Mitt sittunderlag flög i väg snabbt som blixten när jag reste mig efter en fikapaus vid toppröset, men jag lyckades hitta det ett trettiotal meter ner på läsidan. Det var förresten en riktig hittardag för mig. Jag fann nämligen ett par hela och ganska fina solglasögon i en myr på väg upp på fjället. De skyddade bra mot både sol och blåst. På eftermiddagen vandrade vi till Ollarsliden, och hade matpaus i gräset innan vi gick hem.

Den fjärde dagen var det lugnare, så vi gjorde ett nytt försök att nå Dalarnas, och Svealands, högsta topp – Storvätteshågna (1204 m ö.h.). På vägen dit hittade vi en stor konglomeratsten. När vi hade börjat vandringen uppför mötte vi en tjej, som meddelade att det inte gick att nå toppen. Vi fortsatte ändå uppåt, så långt det gick. Snön låg fortfarande tjock där uppe, och den var för mjuk att gå på. Vi rastade en bit ner, och gick sedan samma väg som vi om dit.

Den sista heldagen tog vi det lite lugnare. Det blåste en del, och vi höll oss mest i skogen. Vi följde en sommarled söderut, längs naturreservatsgränsen. Några lavskrikor flög omkring och verkade nyfikna. Vi vek av ner förbi Lappvallen, och innan vi nådde Storsätern tände jag stormköket för att koka varmt vatten till pulversoppa. Från Storsätern gick vi norrut igen. En flock med renar passerade över vägen innan vi kom fram till Grövelsjögården.

På torsdagsmorgonen lämnade vi de knoppande björkarna och den porlande bäcken vid Grövelsjögården. Medan bussen tog oss mot Mora närmade vi oss sommaren mer och mer. Mamma och min svägerska fortsatte sin resa till Småland med tåg, medan jag vandrade den sista biten hem.