Upp på Väsagnupen

Den första sommaren i Dalarna, 2009, lånade jag Thomas militärcykel några gånger för att ta mig till den närmaste affären i Älvdalen. På vägen dit passerade jag avtagsvägen till Väsagnupen. Sedan dess har jag haft en längtan att en gång komma dit.

I går, efter orienterandet i Älvdalen, åkte Thomas och jag dit. Vi åkte lite fel på grusvägarna, men med hjälp av Thomas smarta telefon och internet hittade vi en karta, så vi kunde hitta rätt. Någon kilometer innan toppen var vägen avstängd med en bom, men det stoppade oss inte. Vi gick den sista branta biten upp.I söder såg vi Österdalälven, Orsasjön och Siljan.Jag var helnöjd med utsikten, och vi kunde nog inte valt en bättre dag att göra toppturen.Lite fika passade bra.Några envisa insekter surrade runt bland ängskovall (Melampyrum pratense) och vitklöver (Trifolium repens), och några okända fåglar flaxade och skrattade, annars var det bara vi där.
En sliten skylt pekade ut Hykjeberg, Älvdalen och några andra platser. Utsikten mot norr: Österdalälven och Älvdalen.Thomas och jag 482 meter över havet. Blåbären (Vaccinium myrtillus) börjar blåna nu.Jag åt några stycken, men medger att det är väl värt att vänta tills de blir stora och söta.Linneor (Linnaea borealis) slingrade sig fram i vägkanten och fyllde luften med sin milda söta doft.

I en liten mosse hittade jag några Jungfru Marie nycklar (Dactylorhiza maculata), eller fläckigt nyckelblomster.

Wäsaberget har haft skidliftar och skidbacke, men nedfarterna är nu igenväxta med sly. I en tidningsartikel hittar jag uppgifter om att anläggningen stängde år 2013.

Annonser

Hykjeberg

På valborgsmässoafton tänkte Thomas och jag ta oss upp på Hykjeberg. När vi då kom till Liden var vägen avstängd på grund av tjällossning. Det återstod ett alternativ: Vi åkte upp till Klitten. Men det var likadant där, vägen var avstängd, och det var för långt att gå därifrån. Då åkte vi till Loka och gick i skogen där i stället.

edij_160619_01hykjeberg600x400

I söndags gjorde vi ett nytt försök att komma upp på berget. Jag åkte lite fel först (vägkartan i bilen visade inte tillräckligt många vägar), men hittade sedan Nässjövägen, som leder fram till den södra parkeringen. Vi hade en 2,4 kilometer lång vandring upp till toppen, som ligger 954 meter över havet.

edij_160619_02hykjeberg600x400

Sådan här fin skog passerade vi i början. Tänk att rusa fram mellan stammarna här med en massa ork i benen. Det hade jag lust till, men sparade krafterna till de drygt 300 meter som vi skulle ta oss uppför.

edij_160619_03hykjeberg_huggorm600x400

När det långsamt började gå uppför låg det en tjockmagad reptil på stigen. Jag gick helt ovetandes förbi, men när Thomas upplyste mig vände jag om. Den var helt stilla, inte ens tungan räckte den ut.

edij_160619_04hykjeberg_stig600x400

Röda markeringar på trädstammarna visade vägen, och naturreservatets gränser var markerade med vitt band och stjärna.

edij_160619_05hykjeberg_aspblad600x400

När vi närmade oss slutmålet och stigen ledde brant uppför låg det ett stort blad på marken. Jag har aldrig sett ett så stort asplöv förut. En bit från stigen reste sig flera höga och gamla aspar vars kronor vinden susade i.

edij_160619_06hykjeberg_utsikt600x400

Så kom vi då upp till toppen. Äntligen! I sydost såg vi Orsasjön och Siljan. Under oss bredde skogen ut sig. Vägar slingrade sig fram mellan kullar och berg. Kanske spelade det fina vädret in, men det var mycket finare än jag hade föreställt mig.

edij_160619_07hykjeberg_utsikt600x400

Det kändes bra att ha ett stabilt räcke mot det hisnande stupet nedanför.

edij_160619_08hykjeberg_utsikt600x400Grönskande träd i de finaste nyanser.

edij_160619_09hykjeberg_utsikt600x400

Rot och Älvdalen skymtade i väster.

edij_160619_10hykjeberg_utsikt600x400

En husbil susade fram på Kanonvägen, men ljudet som nådde oss liknade mer det som kommer från ett flygplan.

edij_160619_11hykjeberg_kristin600x400

Efter en stunds vila med fika gjorde jag några armhävningar på räcket. Sedan gick jag tillbaka samma väg för att hämta bilen och hämta upp Thomas vid norra parkeringen.

Mer att läsa om Hykjeberg finns på länsstyrelsen i Dalarnas hemsida.
Det är tydligen nytt att hela Hykjeberget är naturreservat. Det ska firas med en invigning under sommaren 2016, kanske med att prins Carl Philip och Sofia kommer kunna sitta och vila på sin bänk, som de fick i gåva av dalfolket i samband med lysningen i maj 2015. Det låg flera stora stenblock vid utsiktsplatsen, och vi tog oss friheten att provsitta den ej ännu färdiga bänken i röd sandsten.