Evertsbergsrännet

Dagen har inneburit en hel del skidåkning. Jag anmälde mig (efter viss tvekan eftersom jag inte har åkt mycket mer än tio mil skidor den här säsongen) nämligen till vinterns första skidlopp i onsdags, och i dag var det dags – Evertsbergsrännet för fjärde gången. Jag har åkt det 2010, 2012 och 2013 tidigare.

Banan har varierat något de gånger jag åkt; antingen har man åkt i vasaloppsspåret till Tennänget och tillbaka, eller den ordinarie Evertsbergsrännet-sträckningen, det vill säga Evertsberg–Bredtjärn–Tvåråberg–Risberg–Sundet–Evertsberg. I dag gick spåret den ordinarie sträckningen, vilken totalt blir 44,6 km.

Klockan 11 skidade 292 åkare iväg, och en av dem var jag. Jag gjorde ett dumt spårbyte till ett långsammare spår efter någon kilometer, och kunde inte byta tillbaka direkt eftersom det kom åkare bakifrån. När jag väl kunde åka i det snabbare spåret igen gick det bättre, men armarna kändes svaga, och jag tvivlade på om jag skulle orka hela banan. Det är två branta stigningar på första halvan av banan, men efter den första är det en vätskekontroll, och sedan utförsbacke. När jag hade stannat och druckit blåbärssoppa och sportdryck blev jag piggare, och allt kändes inte så hopplöst längre. Det ska nog gå det här, tänkte jag.

Jag blev trött i uppförsbackarna, och mitt hjärta har nog inte slagit så hårt på länge, men sedan fick jag vila när det gick utför. Lite åtminstone, för det snöade och gled inte så jättebra, så jag stakade en del då också. Men fästvallan var det inga större fel på. Jag vallade med tre tunna lager Swix blå extra i går, när jag hade sett väderprognosen: mulet, snöfall och runt två minusgrader.

Ibland åkte jag ikapp någon, ibland åkte någon ikapp mig. Jag fokuserade mest på att åka jämnt och effektivt, kanske få lite draghjälp av någon när det blåste ibland, och tänka på att jag skulle klara att åka bra ända in i mål. Det fungerade ganska bra. Bitvis var jag väldigt trött, men jag återhämtade mig relativt fort och kände att jag skulle orka.

När det bara var fyra kilometer kvar såg jag Thomas stå vid sidan av spåret. Han hade åkt iväg på det kortare banalternativet, 28 km, en kvart efter starten. Han lyckades fånga mig på bild, och kom till målet vid bygdegården i Evertsberg några minuter efter mig.

Min tid blev den bästa hittills för mig: 3.15.14, vilket är en förbättring med runt sex minuter sedan 2013. Jag är riktigt nöjd, och kroppen känns ganska pigg så här några timmar efter loppet. Så klart känns det att jag har gjort något (och jättepigg är nog att ta i, för jag knappar fel på tangentbordet hela tiden och får snudda), och ben och armar kommer säkert vara trötta i morgon, men det är liksom sådant man får räkna med.