En truga på vift

I helgen stod jag på startlinjen i Evertsbergsrännet, för femte gången. Jag var inställd på en fin tur i skidspåren. Det var dimmigt, två minusgrader, och det föll smått isregn. Det var inte helt lättvallat, men efter ett backtest i sista backen på banan, och därefter två lager Swix V55 kände jag mig nöjd med fästet. Nervositeten hade lagt sig och jag såg fram emot 45 kilometer skidåkning.

Thomas var med och skulle åka skidor på annat håll, men hjälpte mig med överdragskläderna vid starten. Efter viss tvekan hade jag kommit fram till att jag hade lagom varma kläder. Jag satsade på två tunna ulltröjor, en långärmad och en kortärmad. Till det ullstrumpor, tajts, en tunn ullmössa och tumvantar.

Trots att jag stod långt bak i startfältet kom jag fram bra i början av loppet. Jag fokuserade på tekniken, och med några riktigt lyckade frånskjut passerade jag flera medtävlande.  Det var runt två och en halv kilometer in i loppet som det hände. Jag hade just åkt nerför backarna och passerat en tjärn, då kändes det konstigt när jag satte ena staven i snön. Jag tittade ner, och såg att trugan på höger stav var borta. Nej, tänkte jag, och sedan kom en snabb tanke att jag kanske skulle vända. Det kom många åkare efter mig, och eftersom jag var osäker på när jag tappat trugan valde jag att fortsätta.

Vissa stavtag gick bra, men titt som tätt sjönk den truglösa staven djupt ner i snön och satte sig. När jag drog upp den ryckte det i axeln. Fler och fler åkte om mig. Jag tappade placeringar, och olika funderingar snurrade i mitt huvud. Ska jag gena och åka den kortare bansträckningen, 27 kilometer i stället? Hoppas att Thomas står vid Bredtjärn. Orkar jag åka så här i fyra mil? Hur bra är det för axeln och min teknik? Gustav Vasa, åkte inte han med bara en stav? Kan jag stoppa in något i staven, så den inte sjunker ner i snön? Kanske har någon en extra stav, som jag kan låna?

När mitt favoritavsnitt började – stigningen upp till Bredtjärn – fick jag ny motivation. Jag åkte till och med om några. Men jag hoppades att Thomas skulle stå vid den första vätskekontrollen efter 13 kilometer, så jag kunde få ett gott råd, och kanske skjuts tillbaka. Medan jag drack en mugg blåbärssoppa spanade jag utefter vägen, men såg inte Thomas eller bilen. Jag fortsatte en liten bit, och där stod Thomas. Å, vad bra. Han hade inte hunnit åka iväg.

Efter en kort stunds överläggande valde jag att bryta loppet. Jag knäppte av skidorna, tog av mig nummerlappen och gick till bilen. Medan jag i någon typ av chocktillstånd bytte om till skor och varma kläder förklarade Thomas hur jag skulle köra. Thomas åkte iväg på sina träskidor, och jag körde bilen i den täta dimman till Dysberg, och vidare till Evertsberg.

Vid bygdegården kom deltagarna på den kortare banan i mål. Jag lämnade nummerlapp och chip, och bytte sedan om för att åka ut på banan igen. När jag mötte deltagare på väg mot mål hejade jag på dem, och några av dem verkade bli lite piggare av det. Min blick sökte efter den ljusgrå trugan i den vita snön. Snart, här någonstans borde det vara. Och där låg den, precis där jag ovetande hade lämnat den. Lycka!

Jag blev glad igen, och glömde det retliga med att jag brutit loppet för en stund. Sedan ringde Thomas och ville bli upphämtad. Han hade åkt en lång tur över myrar och sjöar på sina breda träskidor.

I går limmade jag fast båda trugorna ordentligt (hoppas jag). Jag teståkte dem, och de fungerade bra. Efter mitt brutna lopp var jag riktigt revanschsugen, så jag anmälde mig till ett annat långlopp – Orsa Grönklitt Ski Marathon. Så på lördag är det dags igen. Då ska jag försöka ta mig i mål.

Mer om Evertsbergsrännet
När jag åkte Evertsbergsrännet 2015 och kom i mål

Annonser

Evertsbergsrännet

edij_150131_evertsbergsrannet640x427
Dagen har inneburit en hel del skidåkning. Jag anmälde mig (efter viss tvekan eftersom jag inte har åkt mycket mer än tio mil skidor den här säsongen) nämligen till vinterns första skidlopp i onsdags, och i dag var det dags – Evertsbergsrännet för fjärde gången. Jag har åkt det 2010, 2012 och 2013 tidigare.

Banan har varierat något de gånger jag åkt; antingen har man åkt i vasaloppsspåret till Tennänget och tillbaka, eller den ordinarie Evertsbergsrännet-sträckningen, det vill säga Evertsberg–Bredtjärn–Tvåråberg–Risberg–Sundet–Evertsberg. I dag gick spåret den ordinarie sträckningen, vilken totalt blir 44,6 km.

Klockan 11 skidade 292 åkare iväg, och en av dem var jag. Jag gjorde ett dumt spårbyte till ett långsammare spår efter någon kilometer, och kunde inte byta tillbaka direkt eftersom det kom åkare bakifrån. När jag väl kunde åka i det snabbare spåret igen gick det bättre, men armarna kändes svaga, och jag tvivlade på om jag skulle orka hela banan. Det är två branta stigningar på första halvan av banan, men efter den första är det en vätskekontroll, och sedan utförsbacke. När jag hade stannat och druckit blåbärssoppa och sportdryck blev jag piggare, och allt kändes inte så hopplöst längre. Det ska nog gå det här, tänkte jag.

Jag blev trött i uppförsbackarna, och mitt hjärta har nog inte slagit så hårt på länge, men sedan fick jag vila när det gick utför. Lite åtminstone, för det snöade och gled inte så jättebra, så jag stakade en del då också. Men fästvallan var det inga större fel på. Jag vallade med tre tunna lager Swix blå extra i går, när jag hade sett väderprognosen: mulet, snöfall och runt två minusgrader.

Ibland åkte jag ikapp någon, ibland åkte någon ikapp mig. Jag fokuserade mest på att åka jämnt och effektivt, kanske få lite draghjälp av någon när det blåste ibland, och tänka på att jag skulle klara att åka bra ända in i mål. Det fungerade ganska bra. Bitvis var jag väldigt trött, men jag återhämtade mig relativt fort och kände att jag skulle orka.

När det bara var fyra kilometer kvar såg jag Thomas stå vid sidan av spåret. Han hade åkt iväg på det kortare banalternativet, 28 km, en kvart efter starten. Han lyckades fånga mig på bild, och kom till målet vid bygdegården i Evertsberg några minuter efter mig.

Min tid blev den bästa hittills för mig: 3.15.14, vilket är en förbättring med runt sex minuter sedan 2013. Jag är riktigt nöjd, och kroppen känns ganska pigg så här några timmar efter loppet. Så klart känns det att jag har gjort något (och jättepigg är nog att ta i, för jag knappar fel på tangentbordet hela tiden och får snudda), och ben och armar kommer säkert vara trötta i morgon, men det är liksom sådant man får räkna med.