Några stjärnor och en elefant

När det närmar sig jul brukar en jultokig vän till mig anordna en pysseldag (som vanligtvis även inkluderar en uppsjö av juliga hemgjorda godbitar). I år kunde jag inte vara med, men ville ändå delta på något sätt.

I höstas träffade jag en kreativ släkting, som då ägnade sig åt origami. Hon vek mängder av femuddiga stjärnor i papper. Det ville jag också göra. Åtminstone några stycken. Instruktioner hittade jag här och här.

Pynt är inte riktigt min grej. Det är för besvärligt att hålla reda på, städa och fixa med. Men i år blev det ett enkelt pynt hos mig i alla fall. Inte särskilt juligt, men ändå lite.

Stjärnorna fäste jag på pinnar, som jag stack ner i en blomkruka. Om man får lust kan man blåsa på stjärnorna, då snurrar de fint.

När jag hade vikit några stjärnor ville jag ha en ny utmaning. Då lärde jag mig att göra en elefant. Instruktion till den finns här.

Frost i gräset

Det var så fina dagar i slutet av november. Vintern kom smygande med lite, lite snö. Solen värmde, men marken hårdnade. Isen klirrade i sjön och himlen var oändligt blå.

Hand i hand

För tre år sedan fick jag äran att bli fadder till en liten kille. Vi ses inte så ofta på grund av att vi bor långt ifrån varandra, men för några veckor sedan var vi ute på en skogsutflykt, tillsammans med hans storebror och mamma.

Tanken var att vi skulle gå till en tjäderkoja, men vi kom inte ända fram. I stället hittade vi ett lågt jaktpass, och massor av blåbär. Plötsligt kom mörka moln nära, och då regnet föll tätt höll vi oss under några skyddande granar.

Snart drev molnen vidare, och när vi hittat en kulle som var perfekt att pausa vid strålade solen på oss. Vi kokade vatten till pulversoppa (som inte helt föll barnen i smaken) och fikade med goda bullar och kex.

När vi gick vidare över en liten mosse med hög skvattram och snårigt blåbärs fick jag hålla handen, och visa skillnaden mellan odon och blåbär.

Den där tjäderkojan kanske vi kan gå till en annan gång.

Lyssna och tänka

Ibland innebär mitt jobb monotona sysslor; som att ändra namn på stora mängder filer, ladda upp bilder och redigera länkar. När jag gör det passar det bra att lyssna på något. Ibland blir det lokalradion, med nyhetsprat och blandad musik, men de senaste veckorna har jag letat medvetet efter något annat.

I dag har jag för första gången lyssnat på en podd som jag fastnat för: Två pingviner som samtalar. Det är Björn Natthiko Lindeblad och Navid Modiri som pratar om existentiella ämnen. Jag uppskattar deras öppenhet, och hur de blandar erfarenheter med filosofiska frågor om hur det är att vara människa. Med ödmjukhet pratar de om sorg, död och lycka. Inget är rätt eller fel.

Deras samtal öppnar upp för nya tankar hos mig. Det gillar jag. Att tänka nytt är bra.

Nu ser jag fram emot att lyssna på fler avsnitt, och så småningom kanske finna fler poddfavoriter.

 

En tur till Växjö

I slutet av mars åkte Thomas och jag till Småland. Vi brukar åka ”hem” för att träffa familj och vänner några gånger per år, och det här var första gången i år.

När vi var hos Thomas föräldrar passade vi även på att åka till Växjö. Det var en solig och varm dag, och vi parkerade vid VAIS-torpet och gick sedan genom skogen in till stan.

Samma dag var det visning av en bostadsrätt som vi var lite intresserade av, men själva visningen hade vi inte tid att vänta på. Vi kollade in omgivningarna i stället.

Det bodde en fin blåmes i en holk i ett träd intill.

Och det fanns en liten kuperad skog med en massa fina stigar som gjorde mig springsugen. Jo, här skulle jag nog kunna bo, tänkte jag.

Någon hade målat bokstäver här och där, och det fanns även några kontrollskärmar – perfekt för en orienterare som mig.

På andra sidan skogen hittade vi en löparbana med studs. Vilket kanonbra läge. Det kliade lite i springbenen igen, men vi fortsatte promenaden in till stan.

Vi gick förbi en skola som Thomas gått i, och snart kom vi till centrum. Där kollade vi i olika butiker, bland annat andrahandsbutiken Emmaus Björkå. Å, vad roligt det är att titta på gamla grejor, och toppen att återanvända saker som andra inte vill ha längre. Thomas köpte bland annat ett par kortbyxor till mig, och sedan bjöd han mig på god kinamat på restaurang.

När vi gick tillbaka mot bilen var det sommarvarmt, runt sjutton grader och solsken. Jag hade lust att byta långbyxorna mot kortbyxorna, men skyller på att det inte kändes lämpligt mitt i ett villaområde. Vi gick lite vilse bland alla gator, men till slut kom vi över Kalmarvägen och hittade en stig som ledde rätt. Sedan åkte vi iväg till ännu en promenad med en vän till Thomas.

Utterspaning

På väg hem från mitt andra skidpass tidigare i dag fick jag se något som jag blev riktigt glad över. När jag kom till bron över Österdalälven såg jag något brunt dyka ner under vattenytan. Var det en gräsand? tänkte jag.

Medan jag pratade med mamma i mobilen stannade jag och tittade. Snart kom det upp en nos med långa morrhår, och sedan såg jag även den långa och kraftiga svansen  – en utter! Den vilade sig vid iskanten en stund, och tittade med sina mörka ögon förnöjsamt upp på mig (såg det ut som). Sedan dök den under isen.

Aldrig förut har jag sett en utter på så nära avstånd, och aldrig hela djuret på en gång och så länge. Jag har aldrig haft för avsikt att spana på utter, men är väldigt glad för de gånger jag har fått se en. För någon vinter sedan såg Thomas och jag kanske två uttrar lite längre upp i älven. Vi hörde plask och såg dem sedan simma längre ut i älven. När jag bodde i Småland har jag för mig att jag såg en utter, eller två, i en bäck. Men de försvann så fort när de blev varse om oss. Det var vinter då också, och jag har för mig att vi (mamma och jag) såg blodrester på isen av något uttern ätit.

I dag blev det – helt oväntat – den bästa utterspaningen hittills.

Nedräkningen har börjat

För några dagar sedan kom Thomas hem med en jättefin present – en adventskalender med Pixiböcker. Bakom varje lucka finns det en ny bok.

I går ställde jag klockan på väckning, för att jag skulle öppna första luckan innan jag steg upp i dag. Kanske är jag barnslig – men det är jag mer än gärna om man får ha så här roligt.

Jag hade inte så höga förväntningar på böckerna, men den första boken fick klart godkänt. Berättelsen var enkel och bra, och även om teckningsstilen inte var helt i min smak gillade jag den också – på grund av de klara färgerna och alla detaljer.

Nu har jag redan läst den första boken två gånger, och längtar tills i morgon.

Långsamt blir man bättre

Nästan alltid när jag springer har jag någon låt i huvudet, eller snarare några strofer, som går runt runt i mitt huvud. Ibland känns det lite frustrerande att jag inte kan hela låtarna, så nu har jag kommit på att jag ska lära mig några av mina favoriter. Några av dem har jag kunnat utantill förut, men med tiden har jag glömt delar av dem.

Härom dagen skrev jag ut texter till några låtar. Jag har övat genom att sjunga högt för Thomas, och läsa texterna medan jag äter. Ibland är det riktigt svårt att få texten att passa melodin. Jag kan inte noter, men jag tror att jag har ganska bra känsla för hur melodierna går. När jag har övat har jag märkt att det är mycket lättare att sjunga till en låt som spelas i bakgrunden än att sjunga helt musiklöst. Men man övar sig och långsamt blir man bättre…

Kan du gissa vilken en av mina favoritlåtar är?

Första snön, fredagsstädning och en hjälte

I dag snöade det när jag cyklade till jobbet. Det var små, små flingor som smälte snabbt, men ändå den första snön. Jag myste i vinterjacka, tjocka fårskinnsvantar och pannband under hjälmen. De senaste dagarna har det varit råkallt och jag har frusit både inne och ute, men i dag kändes det som jag börjat vänja mig. Lite. Det känns fortfarande kallt, men jag känner förhoppning om att jag kommer att stå ut med den här vintern också.

Det har varit en jobbdag, ungefär som andra jobbdagar, med diverse jobb både hemma och på kontoret i stan. Jag vet inte vad det är med mig och fredagar, men jag får ofta lust att göra fint på fredagar. I dag fick jag för mig att städa på kontoret. Jag plockade ur lådor, testade pennor och gummiband, sorterade tidningar och slängde en del gammalt och trasigt. Resultatet blev lite bättre ordning, och det är jag nöjd med.

När jag kom hem hade Thomas bakat bröd och pizza. När jag ätit mig mätt tänkte jag jobba lite till, men kom då på att jag glömt mitt usb-minne (med några filer som jag behövde) på jobbet. ”Jag kan hämta det” sa Thomas då. Nu sitter jag här i min soffa och ska jobba en liten stund. Min hjälte kom hem med minnet precis innan det blev mörkt ute.

Det går så fort nu

Naturen grönskar mer för varje dag. Gullvivor nickar trötta och vitsippor sträcker sig mot solen de dagar den tränger igenom molnen. Blåbärsriset blommar (jag hoppas att insekterna hittar dit så det blir massor av bär i sommar), gräset växer och trädens gröna lövverk mörknar.

Än syns snöfläckar på Gesundabergets sluttning, men de blir mindre för varje dag. Jag njuter av häggen som sprider sin söta doft, och granskar nyfiket syrenernas knoppar. Snart kommer luften fyllas av deras doft också.

Det går så fort nu. Växternas blomningstider överlappar varandra och det är en blandning av allt på en gång. De sista hästhovarna slokar i dikena medan sommarens blommor slår ut en efter en.