När jag tappade bort det bästa

Några dagar innan jul tappade jag bort Thomas. Det var bland det värsta jag varit med om.

Allt började med att vi sprang tillsammans upp till skogen. Där skulle vi springa en snitslad terrängbana på några kilometer, åt varsitt håll. Medan jag sprang iväg medurs, sprang Thomas moturs. Vi skulle alltså, om vi hittade banan rätt, mötas någonstans mitt på banan, och när vi hade klarat hela varvet.

Snitslarna var vita, och knutna runt snövita träd i en snöig skog. Några dagar tidigare hade Thomas sprungit delar av banan, men inte hittat runt hela. Det fanns spår i snön, men de var inte alltid att lita på.

Jag stannade upp flera gånger, för jag såg inte nästa snitsel. Ibland vände jag om och försökte på nytt. När jag befann mig ungefär mitt på banan, enligt min GPS-klocka, hörde jag någon vissla längre bort.

Det lät som Thomas. Jag visslade tillbaka några gånger och sprang mot visslingarna, genom skogen. Men sedan var det tyst. Då återvände jag till snitslarna igen, i tron att Thomas hittat rätt på något sätt.

Efter några felsvängar såg jag Thomas spår i snön. Vi hade likadana skor, och därmed väldigt lika spår. De gick åt samma håll som jag sprang. Jag följde dem, och kom tillbaka till vår utgångspunkt. Han var inte där. Jag ropade och fortsatte fram på banan – ingen Thomas, men jag såg att han hade sprungit där.

Vi hade sagt att vi skulle springa ett varv, och sedan hem. Nu hade jag sprungit ett varv, ganska långsamt i den bitvis knädjupa snön. Jag antog att Thomas hade hunnit minst lika långt. Inte hade han väl velat stå och vänta i kylan på mig? Det hade gått över en timme sedan vi sprang hemifrån. Han måste väl ha sprungit hem, även om jag inte kunde se några tecken på det. Jag övertalade mig att det måste vara så.

Jag stampade runt i snön där vi senast sågs och sprang hemåt. Flera gånger vände jag mig om, tvekade, undrade. När jag säkert såg att Thomas inte sprungit tillbaka samma väg som vi brukar ta hem tänkte jag att han kanske tog en annan väg.

De tre kilometerna hem var tunga. Men det värsta var att komma hem och märka att Thomas inte var där.

Jag måste tillbaka. Eftermiddagen övergick i kväll, det började bli mörkt när jag skyndsamt packade pannlampa, telefon och varma kläder för att återvända upp till skogen.

Jag försökte se till fakta, men det gick inte att tänka logiskt. Hade det hänt honom något. Han kanske inte kunde ta sig hem. Kanske låg han i den kalla snön någonstans. Jag var förtvivlad av den surrande oron. Ovissheten var bedövande.

Men jag joggade upp till skogen, den genaste vägen. När jag kom in i skogen kom Thomas mot mig. Då flög oron bort som en fri fågel, och så fort vi nådde varandra föll jag i hans armar och grät av lättnad.

Han hade inte velat springa hem, i tron att jag var kvar någonstans. Innan han ändå vände hem hade han lagt pilar av stora grenar vid banan för att markera.

Vi joggade trötta hem tillsammans. Sedan firade vi vårt återseende med att gå ut och äta på restaurang.

Annonser

Fjällvandring i Jotunheimen i september

En fjällvandring på hösten har blivit något av en tradition i vår familj. Det här året skulle den göras tillsammans med Thomas, hans bror och dennes två hundar. Tre eller fyra dagar skulle vi gå – men var? Inledningsvis lutade det mot Norge, men väderprognoserna oroade när de visade på kyla och regn (eller snö). En plan B utformades: att vandra runt sjön Rogen i Härjedalen. Det skulle visserligen regna där också, men eftersom det ligger lägre skulle vi inte vara lika utsatta. Detta funderade vi på medan vi pratade om packning och mat. Den skulle ändå bli densamma.

Packning och mat
När man ska bära allt är det bra att tänka på vad man har med sig. Fjällvandring har de senaste åren blivit ett återkommande tema, som både Thomas och jag pratar och funderar över. När hösten närmar sig blir det mer aktuellt.

Några veckor innan resan tittade jag på mina tidigare packlistor och sparsamma analyser. Mycket av utrustningen kunde jag kopiera från förra vandringen. Kängor, byxor, regnkläder, t-shirt och tröja, mössa och vantar, sockar och sovsäck. Men vad skulle jag ha för mat? Jo, det fick bli ett beprövat kit med fyra olika mål per dag: müsli, energibitar, knäckebröd med ost, och soppa med couscous (plus en liten burk salta jordnötter som reservmat). Till det behövde jag spritkök, en flaska och en sked.

Jag tycker om att fixa en del själv, så jag blandade och rostade müslin av havregryn, havreringar, valnötter, dadlar, solroskärnor och salt. Energibitar gjorde jag i två varianter: en som har fått namnet bounty (med dadlar, kakao och kokos), och en med blåbär och kardemumma. Knäckebrödsdegen innehöll bland annat rågkross, havregryn, solroskärnor och sesamfrön. Jag kavlade ut degen och skar lagom stora bitar utifrån en mall, så de passade perfekt i ett tomt mjölkpaket. Kantarellsoppa i pulverform köpte jag färdig. Till den hade jag couscous i fullkornsmodell.

Dagen före avresan såg väderprognoserna något bättre ut, så det blev en resa till Norge för att vandra tre och en halv dag i Jotunheimens nationalpark.

Resan till Norge
Vi (det vill säga jag, Thomas, hans bror och två hundar) åkte bil från Mora mot Idre på eftermiddagen fredagen den 7 september. Gränsen till Norge korsade vi mellan Flötningen och Drevsjö. Jag hade en utskriven karta med vägbeskrivning från det norska vägverket och försökte hänga med på den. Men ganska snart gav jag upp, för bilens GPS valde en annan väg. Så den fick fortsatt berätta vart vi skulle, på tyska och franska, men främst på engelska. Det blev skymning och mörkt. Vägskyltarna talade om allt färre kilometer till Trondheim, vilket oroade mig. Av den norska geografin har jag sannerligen mer att lära, men så mycket vet jag att Trondheim ligger ungefär i höjd med Östersund. Vi skulle ju nästan bara rakt västerut in i Norge, lite norrut, men inte så långt norrut. Det kunde väl inte vara rätt?

Så här i efterhand, när jag har tittat på en digital och inzoomningsbar karta, har jag sett att vi på något sätt kom till Innset, och i Ulsberg åkte vi söderut. Vi passerade Oppdal, Driva, Hjerkinn, Dombås, Sel och Lom. Från väg 55, eller Sognefjellsvägen, svängde vi vänster in på Visdalsvegen. Mörkret slöt sig tätt inpå bilen och vägen framför oss tycktes smalare ju längre vi åkte. Den blev krokig också, men till slut kom vi fram till Spiterstulen, någon gång efter midnatt. Vi satte upp tälten på en någorlunda plan gräsplätt, och innan jag kröp ner i sovsäcken såg jag någon komma med pannlampa nerför en osynlig bergsslänt på andra sidan älven. Till en början såg det ut som en skinande stjärna högt upp, eller möjligtvis en mast av något slag, men när den började röra sig insåg jag att så inte var fallet. Jag sov inte mycket den natten. Det blåste starkt, regnade och tältduken fladdrade. Sovsäcken värmde, men det drog in lite kall luft.

Första vandringsdagen – 8 september, Spiterstulen–Hellertjønne
På morgonen var det spännande att blicka ut över den nya omgivningen. Vi befann oss alltså i Spiterstulen, en turiststation 1106 meter över havet i Oppland fylke, det enda av Norges fylken som varken har kust eller gräns mot något annat land. Älven Visa forsade fram i Visdalen, och det var den vi skulle följa motströms söderut i början av vandringen.

Vi passerade den bemannade turiststationen och gick förbi en sovstuga som bar mitt namn. Snart hittade vi början av den T-markerade leden.
Himlen var mulen och det var svårt att veta om regnkläderna skulle vara på eller inte. Jag känner mig inte särskilt klädsam i regnkläder, men ibland blir det ett måste och man får låta det praktiska gå före det estetiska.

Sol, sol, sol
Leden delade sig och vi vek av in i Urdadalen. Regnet blev tätare och regnstället klarade inte helt att hålla vattnet utanför. Kameran fick ligga trygg i ryggsäcken. Blåsten tilltog när vi kom över ett krön. Då tittade jag bakåt och upptäckte att Thomas inte var där. Jag väntade för att se om jag skulle få se honom, men när han inte dök upp ropade jag hans namn. Inget svar. Vad hade hänt? Jag vände om och gick uppför slänten igen. Då mötte jag honom snart. Han hade bara stannat för att byta kläder. Puh, så skönt att det inte var något värre. Vi fortsatte vår vandring tillsammans, och jag upprepade orden sol, sol, sol för mig själv, som ett mantra för att regnvädret skulle ge sig av bort.


När vi kom fram till en bra tältplats var jag blöt på framsidan under regnkläderna och började frysa. Thomas satte snabbt upp yttertältet medan jag lufsade runt, runt för att få upp värmen. Så bra att man kan hjälpas åt.

Snart kunde jag huttrande kura inne i tältet och ta på mig torra kläder. Plötsligt verkade det bli lite bättre väder. Jag blev på bättre humör, och det var så skönt att få upp värmen igen.

Jag gick runt på vår nya boplats och hittade ett fint vattenfall. Vattnet rann ut i sjön Hellertjønne alldeles intill våra tält.

Röda blad av ripbär lyste fint tillsammans med renlav och kråkbärsris.

Märkligt nog var det uppehåll ett bra tag. Det blåste, och solen tittade faktiskt fram några få minuter på kvällen. Vi plockade med allt som blivit blött, och hängde upp det på tork. Jag gick runt med regnjackan ut-och-in. Kläderna hann torka ganska bra innan nästa regnskur föll.

Tältet, förresten, var helt nytt. Vi hade bara satt upp det hemma, inne i lägenheten, innan vandringen. Kanske gjorde vår ovana att det tog lång tid, men med övning blir vi säkert snabbare. Det är ett kupoltält från Hilleberg, någon storlek mindre än det tidigare tunneltältet Stalon. Det nya tältet heter Unna, och det är lättare, tål vind lite bättre och är lite trängre – men det kändes lagom för oss två, och jag upplevde att luften inuti blev varm fort.

Andra vandringsdagen – 9 september, Hellertjønne–Memurubu
Det blåste på natten, men då frös jag inte. Thomas och jag hade nämligen våra sovsäckar ihopkopplade, så det var varmt och skönt.

På morgonen var bergstopparna omkring oss pudrade med ny snö.

Vi fortsatte vår vandring på leden, och vek av mot Memurutunga innan vi kom till Storådalen.

Thomas pekade ut riktningen.

Efter en tuff stigning hade vi en kort matpaus på stående fot i solsken.

Vi hade följt Storåe och sedan klättrat några höjdmeter upp, så vi befann oss på ungefär 1400 meter över havet. Hellertjønne syntes högst upp i dalgången bakom oss.

En tunn dimma kom svepande, jagande efter oss. Regnet föll, och blåsten var kall, men vi höll oss varma medan vi gick kilometer efter kilometer.

Mina krafter sinade medan vi följde den långa stigen. Jag orkade inte hålla jämna steg med de andra hur jag än försökte. Vi tog en kort paus och sänkte tempot lite.

En stund efter dagens tredje mål orkade jag mer, och när jag kikade ner på sjön Gjendes turkosa vatten 300 meter nedanför blev jag glad och förundrad. Jag har sett turkost vatten förut, men det här var så mycket på en gång.

Enligt kartan skulle vi fortsätta leden ut på Sjugurdtinden för att komma till Memurubu. Vi såg husen nere i dalen till vänster om oss, men stigen verkade försvinna rakt ut i sjön, fast högt ovanför vattenytan.

I serpentinsvängar gick vi sakta utför. Mina knän värkte fastän jag försökte att gå i sicksack.

Vi passerade Memurubu och började leta tältplats en bit upp i sluttningen. En eldplats och några stenar vid en plan gräsyta vittnade om att andra hade bott där före oss. Vi satte upp tälten och förberedde våra kvällsmål. Jag kokade vatten till soppa.

En så här fin kvällsvy har man inte så ofta.

Vad vi inte tänkte på när vi valde tältplatsen var att det var en sluttning ovanför oss. Under natten som följde regnade det mycket, och på morgonen hade vi pölar runt vårt tält. Thomas brors tält verkade stå i en grop med vatten. Dessutom hade Thomas väckt mig på morgonen och sagt att han inte mådde bra. Han hade ont i huvudet och magen. Vad skulle vi göra?

Tredje vandringsdagen – 10 september, Memurubu–Glitterheim
Thomas bror kunde inte stanna med blöta saker. Hans hundar frös, så de tre gick vidare. Vi bestämde att vi skulle ses vid bilen på eftermiddagen nästa dag. Hur vi skulle ta oss dit visste vi inte då.

Skulle vi försöka ta oss ner till turiststationen vid Memurubu och ta båt därifrån? Vart skulle vi komma då? När gick båten? Efter en stund ville Thomas ändå försöka gå, långsamt vidare. Vi packade våra saker och lämnade vattenpussarna bakom oss, någon timme efter Thomas bror. Det var en brant stigning uppför, så det var skönt att gå långsamt. Jag plockade blåbär och lingon till Thomas. Några mjölon blev det också. Han blev lite piggare, och kanske hjälpte det fina vädret.

Solen sken när vi kom till den södra delen av den långa sjön Russvattnet.

Jag fick låna Thomas gula fina mössa, och var ju hur glad som helst för det.

Thomas gick före och jag mumsade på mina energibitar medan jag traskade ikapp. Vi passerade ett vattendrag på en tunn aluminiumbro, och jag funderade på hur vi skulle ta oss över nästa å, Blåtjønnåe.

Det gick lätt. Det var en rejäl träbro över de kraftfulla vattenmassorna under.

Det blev varmt att gå uppför, så vi stannade och lättade lite på klädseln. Vi följde dalen där Blåtjønnåe rusade fram, och i slänten på andra sidan såg vi några får. Ett av dem hade en skälla, som plingade för varje rörelse.

Solen värmde, men vinden var sval när vi kom till sadeln mellan Vestre och Austre Hestlægerhøe. Vi stod 1685 meter över havet och såg bort mot Glittertinden med dess bre (glaciär på norska). En av de tidiga planerna var att gå via Glittertinden tillbaka till Spiterstulen, men det kändes inte alls lockande. Snarare verkade det som en urdålig plan med tanke på väderförhållandena. Det soliga och sköna vädret omkring oss var visserligen lovande, men över bergstopparna runt oss gled mörka moln.

Dalen ner mot Blåtjønnin i sydväst.

Oändligt stenig mark under mina kängor.

Thomas fick åter matlust och njöt av en chokladboll.

Jag posade och kände mig fri som en fågel. Apropå det kvittrade en stenskvätta glatt och välkomnade oss till det stenrika landskapet. Vi såg väldigt få djur under vår vandring, så de få inslagen av andra väsen förgyllde upplevelsen.

Ett skutt med Glittertinden, Norges näst högsta berg, i bakgrunden.

Sten efter sten efter sten. Hur många miljarder stenar finns det? Vad är en sten och vad är ett gruskorn, eller ett block eller ett berg?

Ibland blev jag matt av all sten. Den verkade aldrig ta slut, och jag längtade efter att gå på en mjuk grästäckt stig.

Underlaget blev lite bättre när vi kom ner i Veodalen. Vi passerade ett brett vattendrag på en gungig hängbro och kom snart till bebyggelsen vid Glitterheim. Där slängde vi några sopor, och klurade på om vi skulle bo där en natt, eller köpa något att äta. Thomas halva matförråd var kex, men de visade sig smaka illa och var otjänliga. Kanske berodde hans illamående på det. Men vi fortsatte vidare.

Vi visste inte var Thomas bror var, men jag hade sett flera spår efter de båda hundarna. I den fuktiga leran på marken syntes både små och stora tassmärken under dagens vandring. Så vi visste att de gått där vi gick. När vi vid Glitterheim valde att gå den södra, inte lika branta vägen mot Spiterstulen, såg jag ytterligare några tassmärken. Det bådade gott.

Det var fortfarande några timmar av ljus kvar, men det blåste stark motvind och regnet närmade sig snabbt. Vi gick i en dalgång mellan Ryggjehøe och Styggehøe, och hade kommit cirka två kilometer från Glitterheim. Det fanns inte mycket att hitta lä bakom. Vi drog oss ner mot vattnet och bestämde oss hastigt för att här får det bli. Vinden tog i och rev i den tunna tältduken. Jag tvivlade på om det skulle gå att sätta upp tältet, och hur vi skulle klara oss i ovädret. Vi hämtade stenar att förankra tältet med, och kanske avtog vinden något. Vi kröp in och kände oss nog lite lättade.

Smattrandet av regnet tonade ut något, och jag hämtade vatten till kvällens soppa. Hur skulle natten bli? Jag sov nog lite då och då. När Thomas gick ut mitt i natten vaknade jag, och tittade ut. Det var den mest fantastiska stjärnhimmel jag någonsin sett. Det fanns inget annat ljus, bara ett myller av stjärnor högt, högt ovanför. Trots den klara himlen föll ett lätt regn, som en dimma som drog genom dalen.

Fjärde vandringsdagen – 11 september, Glitterheim–Spiterstulen
På tisdagsmorgonen vaknade jag av ett upprepat pipande klockan 05.45. Jag hade ställt mitt sportur för att vi skulle komma iväg tidigt. Det var lite kyligt, och jag blev varm av att bära bort de tunga stenarna till deras legor. En av dem vägde säkert runt 15 kilo, och värmen spred sig snabbt i kroppen av ansträngningen.

Thomas fick ett litet försprång medan jag klädde på mig det sista. Snart kom jag ikapp honom uppe på leden. Jag åt müslin medan jag gick, och Thomas fick lite också. I efterhand fick vi veta att Thomas bror måste ha tältat någonstans väldigt nära, och gett sig av bara en kort stund innan oss.

Vinden vände
Den var den sista dagen med vandring, men målet var långt bort. Vi gick upp mot Vesleglupen med vinden i ryggen. Vinden hade vänt under natten, och blåste nu från öster och gav oss lite lättare steg framåt. Stora stenblock täckte marken, men leden var underligt nog ganska lättgången uppför. Någon, eller några, (förmodligen jättar) hade lagt i ordning stenar, så bitvis var det som en jämn och smal väg att gå på.

När vi kom till sjöarna mellan bergen Veopallan och Ryggjehøe gick vi i ett stilla snöfall. Lätta snöflingor dalade ner, och det rådde en otrolig tystnad där uppe. Jag tittade mig förundrad omkring och hörde snart en fågel kvittra magiskt vackert. Den satt någonstans bland stenarna och lurade på oss.

Vi följde kanten på sjöarna. Med försiktiga steg klev vi på de hala stenarna. En tunn hinna av is grumlade vattenytan. Leden gick alldeles intill vattnet, bland stora block eller på släta stenar i rad, med vatten på alla sidor. Ibland halkade någon av oss till. Då tog vi det ännu försiktigare.

En väldig stenterräng öppnade sig framför oss. Vi hade kommit till Skautflye. På kartan såg det lättgånget ut. Det var det inte. Laven på stenarna var förrädiskt hal. Thomas ramlade framför mig. Med vandringsstavarna och ryggsäcken föll han liksom sakta åt sidan, och blev liggande bland vassa stenar. Som tur var gick inget sönder.

Vi upptäckte att de bruna sandstenarna var säkra att gå på. De var få, men de ingav ett visst hopp. När vi passerade en bäck stannade vi kort för en vattenpaus. Det sluttade svagt utför och vi närmade oss ganska snabbt målet för dagen (ett av dem – det andra var ju att komma ända hem).


Så kom vi åter till dalen där Spiterstulen låg. Stigen slingrade sig utför, och när mina knän ömmade den sista biten fick jag låna Thomas vandringsstavar. De var väldigt bra, inte bara då, utan även när vi vid ett flertal tillfällen skulle korsa djupa och breda åar. Då lånade jag dem för att stabilisera mig och ta mig över torrskodd.

Vi kom fram till Spiterstulen några minuter innan klockan 12, och återförenades snart med Thomas bror. Snart gav vi oss av igen, med bil hemåt. Nu i dagsljuset såg vi omgivningarna. Vi följde Gudbrandsdalen och passerade Otta och Vinstra. Innan Ringebu svängde vi norrut, enligt beskrivningen från norska vägverket, och åkte över Venabygdsfjellet, och vidare via Sollia till Atnadalen, Koppang, Åkrestrømmen och Drevsjø. Så var vi snart i Sverige igen.

Karta
Den röda linjen visar vår vandring. Start i Spiterstulen och sedan motsols runt. De röda punkterna visar våra tältplatser.

(Klicka på kartan för en större version)

Fjällflora
När vi var i Småland förra gången fick jag en fjällflora av Thomas far. Den hade jag inte med mig under vandringen, men både inför och efter resan läste jag i den.

Illustrationerna är detaljerade och underbart fina. Det är lätt att känna igen dem från boken när man ser dem i naturen. Beskrivningarna innehåller bland annat fyndplatser av arterna, och flera av växterna har hittats i Jotunheimen.

Trots den steniga marken, eller kanske tack vare den, tittade jag mycket neråt. Jag har en vana att göra det, även när terrängen inte kräver det. Det är inte möjligt att lista allt jag såg i Jotunheimen, och jag kunde inte heller identifiera allt jag passerade, men här följer en lista med ett litet urval:
fjällglim, Silene acaulis
lappljung, Phyllodoce caerulea
slåtterblomma, Parnassia palustris
fjällkattfot, Antennaria alpina
ripbär, Arctostaphylos alpinus
lingon, Vaccinium vitis-idaea
blåbär, Vaccinium myrtillus
mjölon, Arctostaphylos uva-ursi

De vetenskapliga namnen står med kursiv text. Det första, släktnamnet, anger en grupp av arter som anses vara närbesläktade. Ett släkte kan ha en eller flera arter. Det andra, artnamnet, eller artepitetet, anger en egenskap hos arten eller hedrar minnet av en person.

Jag blev mest glad över att se fjällkattfot medan vi gick upp till Vesleglupen. Sedan såg jag en ensam slåtterblomma med skira vita kronblad i en fuktig myr också. Det var särdeles fint.

Fågeln jag såg flyga kvickt bland stenarna mellan Vestre och Austre Hestlægerhøe, var för mig namnlös när jag såg den, men den hade ett tydligt kännetecken – de vita och svarta stjärtfjädrarna. Efter lite bläddrande i Fåglarna i färg hittade jag den – stenskvättan (Oenanthe oenanthe).

Stubbsand

I slutet av juli åkte Thomas och jag till Örnsköldsvik för att springa orientering. Men en dag var det ingen tävling, så då åkte vi på en utflykt till Stubbsand. Vi vandrade barfota på varma klippor, såg massor av stenar i olika former och färger, svalkade oss i det ljumma havet och gick nästan vilse.

Björkarnas löv skiftade redan i gult, och blåbärsriset var rödbrunt av sommarens torka. Vi gick ut på Reveludden.

Där kunde man blicka ut över Bottenhavet.

Klipporna var så släta, varma och sköna att gå på.

I ett prång satt vi och bara njöt av sommaren och livet.

Sedan lekte jag i vågorna och kiknade när vågorna med stor kraft rullade mot mig. Det var något av det häftigaste jag varit med om.

Lite vågsurfing. Typ. Den nya solhatten kom till användning.

Vi följde havet och tog oss mot sandstranden vid Stubbsand.

Där låg vi en stund i solen, och sedan simmade vi runt i det runt 25 grader varma vattnet.

När vi hade latat oss en stund gick vi vidare till andra sidan av viken, till Tennudden. Där började en stig som bland annat ledde förbi en klipphäll med labyrinter. Sedan tappade vi bort oss och såg inga markeringar på ett bra tag. Vi följde havet och sedan vek vi av rakt genom skogen lite på måfå. Där växte det goda blåbär.

Från ett berg i skogen såg vi några hus vid Tennviken, och snart kom vi på en blåmarkerad sidostig. Snart kom vi tillbaka till den lite större Lotsstigen, och snart var vi där vi kände igen oss igen.

Den rödmarkerade Lotsstigen går mellan Stubbsand, Skagshamn och Skeppsmaln på Skagsudde. Den följer delvis en gammal gångstig som lotsare använde den förr för att ta sig till från Skagshamn via Tennviken och Stubbsand till Mattjäl och vidare därifrån med båt för att utföra lotsuppdrag i fartygshamnarna i Örnsköldsviksfjärden.
Från Stubbsand till Tennviken är det 2,2 kilometer. Går man hela vägen, från Stubbsand via Tennviken och Viarsundet till Skeppsmaln, blir det en tur på 5,8 kilometer. Jag har inte gått mer av stigen, men kan rekommendera en tur till Skagsudde. Det är en fyrplats och intill ligger fiskeläget Skeppsmaln. Där är det fint att vandra bland klipporna och titta på havet.

Mer om Lotsstigen
lotsstigen.se

Ett misslyckat försök

Jag har svårt att acceptera misslyckanden, särskilt när de drabbar andra. Gäller det bara mig är jag inte så hård mot mig själv. Men blandar jag in andra blir det besvärligt.

Plötsligt stod jag inför en stor utmaning: att åka skidor 90 kilometer på natten tillsammans med någon jag aldrig träffat. Mina förberedelser var inte de bästa, men jag hade tron att det skulle räcka. Jag ville så gärna att det skulle gå.

Det gick långt, men inte hela vägen. Efter 71 kilometer tog det stopp. Vägen till mål både var välbekant och inte särskilt svår, men min kropp var slut. Viljan kunde inte övertala musklerna att samarbeta. Jag orkade inte åka mer, jag orkade inte stå.

Jag vet inte vem som kände störst besvikelse. Jag kände mig otillräcklig och trött. Kroppen sa nej. Det var svårt att acceptera, men efter att ha övervägt alternativet att fortsätta en mil till, till nästa kontroll, kändes det oöverstigligt och valet att åka buss till målet var det enda rätta där och då.

Med dagens ömma kropp känner jag att det räckte med de 71 kilometerna. Det gick inte mer, och jag kommer nog snart över det. Jag försökte, och kanske kan jag vara glad över de mil som faktiskt var njutbara, med fullmånesken genom mulen himmel, hundratals pannlampsförsedda skidåkare före och efter, vägledande marschaller och glada hejarop.

Jag är en erfarenhet rikare (eller massor efter morgonens långa analyser), och känner just nu att just den här utmaningen nog inte var min grej. Det får bli något annat nästa gång.

Fem dygn i Vålådalen

edij_150913_kollage1_fjallvandring640x320
Det blev en fjällvandring den här hösten också (förra året gick Thomas och jag i de norska fjällen vid Grövelsjön). När vi var i Jämtland i juli drömde jag om att vandra i fjällen väster om Storsjön. Jag lade läst om pyramider, sett bilder på grönblå tjärnar, och byggt upp en längtan att få se dem.

Förra veckan blev det av. Vi åkte från Småland på måndagen, mellanlandade en natt hemma i Mora och åkte dagen därpå till Vålådalen. Det var eftermiddag när vi lämnade bilen och begav oss genom skogen upp mot fjällen.
edij_150913_kollage2_fjallvandring640x640
Efter några timmar skymtade vi pyramiderna, och slog upp tältet en bit därifrån. På morgonen tog vi en närmare titt på dem innan vandringen fortsatte mot Hällådalen. Solen värmde och vi svalkade oss med iskallt vatten ur porlande bäckar.
edij_150913_kollage3_fjallvandring640x640
Vi kämpade oss uppför branta pass i Anarisfjällen, rastade i grönskande sänkor och såg nya vyer på andra sidan.
edij_150913_kollage4_fjallvandring640x640
Den andra natten tältade vi intill en sjö full av paddyngel. Nästa morgon vaknade vi med solsken som värmde genom tältduken. Efter frukosten styrde vi söderut, bort från leder och mot ån Blankan, höll höjd och svängde mot Dörrsjön. Vi lyckades, nästan märkligt bra och till min glädje, undvika de stora stenblockspartierna, och tog oss upp på bergen väster. Mitt tips är att följa stora stenar och renstigar.
edij_150913_kollage5_fjallvandring640x640
Kvällen närmade sig, och vi insåg att vi inte skulle hinna upp till passet där vi tänkt tälta. Tredje natten sov vi på en platå, intill ett litet vattenfall, högt ovanför Västeråslagan. Det var lite knöligt underlag, men det fick duga.
edij_150913_kollage6_fjallvandring640x640
Även nästa morgon bjöds vi på strålande solsken och sommarvärme. Jag tog en upptäcktstur kring vår tältplats och hittade bland annat midsommarblomster, kanske sommarens sista?
edij_150913_kollage7_fjallvandring640x640
Färden gick vidare. Vi rundade Dörrpiken, gick förbi Lill-Lunndörren, och traskade snabbt genom Rensnävskalet på en renstig. Mitt i den varma dalen såg vi plötsligt en man som låg och vilade i en slänt. Det var den första människan sedan vi lämnat pyramiderna. Vi fortsatte in i Storådörren. Där fick jag syn på en gentiana. Kanske vara det fjällgentiana. Resolut följde jag renstigar genom det skuggiga passet mellan Nörder-Storådörrfjället och Synder-Storådörrfjället. Vi jagade ljuset på andra sidan, men nådde aldrig dit. Kvällssolen sjönk när vi satte upp tältet på en flack gräsplätt.
edij_150913_kollage8_fjallvandring640x640
Under natten kom tät dimma svepande från passet och fyllde dalen nedanför oss. Vår plan att ta Lill-Lunndörren och Lunndörren mot Vålådalen korrigerades till att följa dalgången mot nordväst. Storån ledde oss till Lillån, och snart såg vi Tronnan forsa fram. När vi närmade oss skogen lättade dimman och regnmolnen verkade dra sig mot de höga bergen runt omkring oss. Vårt nya mål var att komma till Mårtenflätet.
edij_150913_kollage9_fjallvandring640x640
När vi kom till bron över Tronnan följde vi led österut till Finnångeltjärnarna. Därifrån gick vi en bitvis otydlig stig, över våta myrar, uppför små kullar och slingrande fram genom trolsk skog. Någon med kängor hade gått där för inte länge sedan, och minst en ren. Vid ett vägskäl i en våtmark valde vi vänster, och efter en stund blev stigen mindre, tills den inte fanns. Vi kom ut på en äng mitt i skogen, kantad av blommande prästkragar. Det var underbart fint, och väl värt en omväg, men vi ville tillbaka till stigen. Med hjälp av Thomas kompass och kartan hittade vi snart tillbaka till stigen, och kunde följa den förbi några grönskimrande Ångeltjärnar. Intill Lunndörrsån tältade vi den sista natten.
edij_150913_kollage10_fjallvandring640x640
Efter lite sovmorgon, och en sista fjällfrukost, packade vi ihop allt och kunde värma oss en stund när solen tittade fram mellan molnen. Snart trippade vi på stenar över Bruddan, och lite längre fram skymtade något turkost mellan fjällbjörkarna. Det var en av Blanktjärnarna med lysande blågrönt vatten. Vi hade en dryg halvmil kvar till Vålådalen, och valde den något längre, men flackare, nedre leden. Fast särskilt platt var det inte. En brant backe tog oss högst upp på en brant ås, som vi följde genom den gulnande fjällskogen.
edij_150913_kollage11_fjallvandring640x640
Benen var trötta när vi räknade ner avståndet till bilen. Ju närmare Vålådalen vi kom desto fler människor mötte vi. De flesta var dagvandrare, andra cyklade och vissa sprang. Vi packade in ryggsäckarna i bilen, bytte vandrarkängor mot skor och svidade om till mer vardagliga kläder. Magen började kurra när vi närmade oss nästa mål: pizzeria Sarolla i Järpen. Jag åt en Ortolana, med bland annat färska champinjoner, ruccolasallad, basilika, mozzarellaost, oliver, soltorkade tomater och grillad paprika. Det smakade riktigt gott och blev en fin avslutning på en underbar fjällvandring. Sedan körde vi på så vi kom hem innan mörkret föll.

I hjortronmyren

En dag i början av augusti tog jag en cykeltur till en myr, där jag brukar plocka hjortron. Det var mitt på dagen, varmt och det var en lång backe att trampa uppför.
edij_150807_hjortron640x427
I myrkanten såg jag några lysande bär. Ett hjortron, och ytterligare ett.
edij_150807_hink640x427
De var precis lagom mogna. Jag lade dem i min hink, och gick vidare. Men det var mest blad, inga bär. Blad, blad, men inga bär. Snart gick solen i moln och det började regna. Jag nöjde mig med den knappa deciliter hjortron jag hade hittat.
edij_150807_sileshar640x427
När jag drog mig tillbaka till stigen stannade jag till vid några sileshår, som sträckte ut sina klibbiga armar.
edij_150807_regnskydd640x427
Sedan tog jag skydd undan regnet under en gran. Det var riktigt mysigt att sitta där en stund, och snart slutade dropparna att falla. Då fortsatte jag min tur till ett av mina blåbärsställen och plockade minst en literhink full.

Jämtland

edij_150717_storsjon640x427

Släkten jag har gift in mig i kommer delvis från Jämtland. I sommar är det 70 år sedan Thomas farföräldrar bosatte sig på en udde i norra kanten av Storsjön, och det ville hans kusiner fira med en släktträff. Vi åkte dit och stannade några dagar.

edij_150718_kollage_boende640x320

Tältet slog vi upp mellan några hässjor intill sjön, och sedan bodde vi där i tre nätter. Den första kvällen sprang vi en orienteringsbana på en karta från 1980-talet. Skogen var tät, och vi var inte helt säkra på att vi var vid rätt punkter, men troligtvis bra nära. Efteråt badade vi i den minst sagt kyliga Storsjön.

edij_150718_kollage_promenad640x320

Nästa morgon var vi tidigt uppe för att gå en strandpromenad innan det befarade regnet.

edij_150718_kollage_vatten640x320

Storsjöns vatten var ovanligt högt, så mycket av stranden låg under vatten. Det blåste friskt vid sjön, och vågorna slog in mot stranden. På andra sidan låg tjärnarna spegelblanka. Vi trängde oss förbi snårig grönska och blev lite blöta om fötterna trots stövelskaften.

edij_150718_oviksfjallen640x427Några snöfläckar skymtade på Oviksfjällen på andra sidan sjön. Jag blev sugen på att vandra där någon gång, eller längre västerut.

edij_150718_frukost640x427

Vi åt vår frukost vid Bodviken, och gick sedan tillbaka genom skogen.

edij_150718_kollage_blommor640x640Jag fascinerades som vanligt av växterna runt omkring, och dök då och då ner på knä för att granska vissa av dem närmare. Ögonpyrolor (Moneses uniflora) stod som små parabolantenner precis vid strandkanten, och mandeldoftande revor av linneor (Linnaea borealis) slingrade sig fram lite här och var. Nordisk stormhatt (Aconitum lycoctonum) reste sig på skuggiga platser i skogen, och stänglar av vitpyrola (Pyrola rotundifolia) trängdes lite varstans.

edij_150718_kollage_grill640x640

På kvällen, efter släktträff med fika, besök vid en släktgrav, tipspromenad, buffé och efterrätt, begav sig de flesta av oss ner till stranden för sedvanlig grillning. Ja, för min del var det ju första gången, men det påminde mycket om hur det såg ut för trettio år sedan, efter vad jag sett i Thomas fotoalbum. Vi kastade smörgås (eller macka som jag brukar säga) och grillade och åt korv (en sojavariant för min del, bacon och fläsk för Thomas del) och stannade runt elden tills det blev en ny dag. Då gick vi frusna tillbaka till våra sovplatser.
edij_150718_kollage_storsjon640x640
För min del blev det två bad i Storsjön, ett första dagen och ett den tredje dagen. Men det krävdes uppvärmning innan jag sjönk ner under ytan, för det var inte för att svalka mig som jag gick ut i sjön. Det var liksom vårt badrum under tiden i Jämtland. När vi inte badade hängde vi ofta vid vattnet för att kolla på stenar, kasta några av dem som mackor i vattnet, äta, eller spana efter det beryktade odjuret.

edij_150720_kollage_fjall640x320
Att vakna och se fjällen på avstånd kändes mäktigt. Så nära, men ändå ganska långt bort. På ett sätt påminde vår boplats mycket om hur vi bor i vanliga fall; nära till sjön och berg på andra sidan. Men det här var i en annan skala, mycket större och mäktigare.

edij_150720_fjall640x210
edij_150720_froson640x427
På vägen hem åkte vi över Frösön. Jag hade fått för mig att det skulle vara så vackert där, men fann att det var mycket vackrare innan vi anlände till ön. Fast när vi hade passerat flygplatsen och såg utsikten från kyrkan så var det nog inte så dumt ändå.

Några brunkullor såg jag inte, men innan vi lämnade Jämtland fick vi se två stolta landskapsdjur, med mångtaggade kronor, som lugnt verkade betrakta trafiken på E45:an.

Några tips på sevärdheter i mitten av Jämtland:

  • Mus-Olles museum i Ytterån. Per-Olof Nilsson levde 1874–1955 och kan nog anses vara Sveriges största samlare. Mina barndomshögar med suddgummin, servetter, vykort och stenar är liksom ingenting i jämförelse. I museet, som består av flera byggnader, finns hans samlingar bevarade; urblåsta ägg, knappar, uppstoppade djur, godisförpackningar, kjolvärmare, trävrilar, stenar i olika former, frimärken, verktyg, glas, keramik och mycket annat. Över 150 000 föremål tar en stund att kika på. Inom området kan man dricka brunn, som var populärt på 1800-talet. Jag drack en mugg med järnrikt vatten. Om jag blev piggare och friskare vet jag inte, men lite extra järn är nog bra.
  • I skogen intill där vi bodde har Thomas farbror haft kolmilor, och byggt en kolarkoja. En mycket fin koja med granrisbäddar. Kolbottnarna runt omkring vittnar om tidigare kolning. När Thomas och jag sprang förbi ville vi inte stanna till så länge på grund av alla myggor, annars kunde man läsa om kolning på uppsatta informationstavlor. Det finns även flera markerade små stigar man kan följa.
  • På vägen hem gjorde vi ett stopp vid Antik och begagnat i Brunflo. Det är en 2200 kvadratmeter stor lokal fylld med diverse prylar och möbler. Allt är ordnat systematiskt; rostfritt stål för sig (en av mina favoritkategorier, särskilt 18/8-kvalitet), glasskålar på en hylla, tyg i rullar på några bord. Vi provsatt soffor, fåtöljer, öppnade lådor i sekretärer och fick veta hur en fågelsax ser ut.