Mot våren

Var dag drar de vita fläckarna sig undan
som om de långsamt flydde
för att tiden är inne
Runt stammar skingras snön
där under har mossan väntat och vilat
den väcks nu åter

Sakta reser sig markens ris
samtidigt stiger solen allt högre
det nya spirar och livet fortsätter
Mitt i skogen står jag
förundrad över förändringen
av att jag får vara med en stund

Snart skymtar vinterns sista fläck
den smälter ner
och våren är här

Hykjeberg

På valborgsmässoafton tänkte Thomas och jag ta oss upp på Hykjeberg. När vi då kom till Liden var vägen avstängd på grund av tjällossning. Det återstod ett alternativ: Vi åkte upp till Klitten. Men det var likadant där, vägen var avstängd, och det var för långt att gå därifrån. Då åkte vi till Loka och gick i skogen där i stället.

I söndags gjorde vi ett nytt försök att komma upp på berget. Jag åkte lite fel först (vägkartan i bilen visade inte tillräckligt många vägar), men hittade sedan Nässjövägen, som leder fram till den södra parkeringen. Vi hade en 2,4 kilometer lång vandring upp till toppen, som ligger 954 meter över havet.

Sådan här fin skog passerade vi i början. Tänk att rusa fram mellan stammarna här med en massa ork i benen. Det hade jag lust till, men sparade krafterna till de drygt 300 meter som vi skulle ta oss uppför.

När det långsamt började gå uppför låg det en tjockmagad reptil på stigen. Jag gick helt ovetandes förbi, men när Thomas upplyste mig vände jag om. Den var helt stilla, inte ens tungan räckte den ut.

Röda markeringar på trädstammarna visade vägen, och naturreservatets gränser var markerade med vitt band och stjärna.

När vi närmade oss slutmålet och stigen ledde brant uppför låg det ett stort blad på marken. Jag har aldrig sett ett så stort asplöv förut. En bit från stigen reste sig flera höga och gamla aspar vars kronor vinden susade i.

Så kom vi då upp till toppen. Äntligen! I sydost såg vi Orsasjön och Siljan. Under oss bredde skogen ut sig. Vägar slingrade sig fram mellan kullar och berg. Kanske spelade det fina vädret in, men det var mycket finare än jag hade föreställt mig.

Det kändes bra att ha ett stabilt räcke mot det hisnande stupet nedanför.

Grönskande träd i de finaste nyanser.

Rot och Älvdalen skymtade i väster.

En husbil susade fram på Kanonvägen, men ljudet som nådde oss liknade mer det som kommer från ett flygplan.

Efter en stunds vila med fika gjorde jag några armhävningar på räcket. Sedan gick jag tillbaka samma väg för att hämta bilen och hämta upp Thomas vid norra parkeringen.

Mer att läsa om Hykjeberg finns på länsstyrelsen i Dalarnas hemsida.
Det är tydligen nytt att hela Hykjeberget är naturreservat. Det ska firas med en invigning under sommaren 2016, kanske med att prins Carl Philip och Sofia kommer kunna sitta och vila på sin bänk, som de fick i gåva av dalfolket i samband med lysningen i maj 2015. Det låg flera stora stenblock vid utsiktsplatsen, och vi tog oss friheten att provsitta den ej ännu färdiga bänken i röd sandsten.

Förra årets fjällvandringar

Jag tänker tillbaka på året som gått, och minns särskilt de fina fjällvandringarna. Det blev till min förvåning hela fyra stycken, varav tre i nya kängor. Tidigare har jag gått i löparskor eller stövlar. Jag börjar nästan bli en van fjällvandrare, men än har jag mycket, mycket att lära – och det ser jag fram emot. Att det blev så många vandringar den här sommaren och hösten beror inte enbart på kängorna. Hade jag inte haft sällskap, och vandringslust, hade det inte blivit mer än drömmar.

Några saker som jag minns speciellt är de starka snöbyarna i juni, då mamma, min svägerska och jag fick vända tillbaka när vi var på väg mot Storvätteshågna. Ännu ett försök att nå toppen gjordes, men snön låg fortfarande tjock högst upp, så vi kom aldrig upp. Men vi såg renar, fick uppleva vårens grönska igen, och så traskade vi hela vägen runt Grövelsjön, bitvis pulsande i djup snö. Thomas tycker inte att det räknas till fjällvandring, eftersom vi inte befann oss ute hela tiden. Vi bodde nämligen inte i något medburet tält, utan i en varm stuga med bekvämligheter som torkskåp, dusch och spis. Jag räknar det i alla fall till mina fjällvandringar. Vi var ju i fjällen och vandrade.

 

Sedan vandrade jag med Thomas tre gånger. Vi lyckades ta oss upp till toppen av Svealand, vilket inte var så besvärligt när vädret var fint och marken snöfri. Med tunga ryggsäckar i kall blåst stod vi äntligen på toppen, och vandrade ner på andra sidan. Därefter fortsatte vi in i Norge, åt hjortron och trivdes ganska förträffligt (förutom när jag fick någon typ av stenångest – men den gick ju över ganska fort).

 

Den längsta vandringen gjorde vi i Vålådalen. Vi såg pyramiderna, åt blåbär, drack iskallt och klart bäckvatten och hittade ovanliga växter. Efter underbart soliga dagar låg dimman tät och vi fick justera våra planer. Vi gick vilse och kom till en vacker äng kantad med prästkragar, men kom snart rätt igen och såg de vackra Blanktjärnarna med blågrönt vatten.

En sista vandring blev det på Fulufjället. Den vandringen känns nästan lika lång som de andra så här i efterhand, men vi sov faktiskt bara en natt på fjället.

Medan vinterkylan nu biter i kinderna drömmer jag om nya äventyr. Jag längtar efter vårsol och gröna skogar. Att slå förra årets upplevelser kan bli svårt, och det är inget mål, men jag ska se till att det blir flera vandringar även det här året.

MINA FJÄLLVANDRINGAR 2015:
Grövelsjön i början av juni
Storvätteshågna och en sväng in i Norge
Fem dygn i Vålådalen
En natt på Fulufjället

Mellandagar med skidpremiär

Mellandagarna spenderade jag hos mina föräldrar. Jag hade inte varit där sedan början av september, så det var liksom dags för en dos av familj och barndomstrakter.

Dagarna bjöd på fint vinterväder. Pappa och jag gick tipspromenad med frågor om året som gått. Sedan sprang jag poängorientering i snöfall.

När snön hade lagt sig någorlunda tjock skottades en bädd ihop runt fotbollsplanerna. Mamma, pappa, min brorsdotter, jag och många andra skidentusiaster hjälptes åt. När spåret körts upp med skoter fylldes det snart av ivriga stakare.

Jag hade skidpremiär, precis som förra året på samma plats och vid samma tid. Jag lånade mina bröders gamla pjäxor, någons stavar och ett par skidor som jag brukar åka på ibland. Men jag råkade ha sönder de gamla skidpjäxorna. De höll för en halvtimmes åkning, innan sulorna lossnade och skorna föll isär. Det var inte så konstigt ändå, de hade nog varit med i över tjugofem år. Som tur var hade jag bara hundra meter att gå hem i ullstrumporna. Där bytte jag till mammas pjäxor och skidor, så jag kunde åka en halvtimme till.

De andra dagarna lånade jag en uppsättning av klubbens utrustning och åkte varv efter varv runt planerna. Annars åt jag god julmat, hängde med familjen och träffade de bästa vännerna. På nyårsaftons morgon tog jag tåget hem igen, och när tåget stannade i Mora kom Thomas och mötte mig.

Kvällstankar

Utanför är det mörkt. Jag sitter ensam hemma, och det är ganska mysigt. Det har varit en blandad dag, som så många andra. En gnutta jobb blev det, och den planerade intervallöpningen blev av.

Jag är urdålig på att planera min träning. Oftast går jag på känsla och gör det som faller mig in. Det kan bli bra, men jag tror att det fungerar bättre om jag gör en veckoplan, så nu håller jag på att testa det.

Nu ägnar jag kvällen åt nyttigheter som att få ordning på papper, lyssna på intressanta poddar och se på spännande serier.

En bakpaus

Regnet droppar på taket. Jag har en intensiv jobbdag, med en massa saker som ska göras, men man kan ju inte jobba jämt så nu har jag tagit en paus för att baka.

Bakning är kanske det bästa för mig när jag är stressad. Det är i alla fall ett bra recept på att få mig lugn. I dag blir det en enkel bröddeg och en småkaksdeg.

En annan dag bakade jag med filmjölk. Det blev mjuk pepparkaka och brödbullar. Anledningen då var att vi hade råkat köpa filmjölk som hade passerat bäst före-datum med en vecka. Vi brukar kolla datum på förpackningar, men det måste ju verkligen höra till ovanligheterna att minst två paket filmjölk blir kvar i hyllan i affären så länge. Vi orkade inte gå tillbaka till affären, och vad hade de gjort med filen? De hade ju kasserat den. Nu gick ju filen faktiskt att äta. Den luktade inte konstigt och smakade ganska bra. Men det kändes bättre att baka av den än att äta den kall. Jag mådde lite dåligt när jag hade ätit av den till frukost, men kanske var det mest psykologiskt för att jag visste att den var gammal. Jag är glad att jag kunde använda filen till något bra. Nu är filen uppäten, och jag ska bli bättre på att kolla bäst före-datum.

Så var det fredag igen

Under veckan som gått har jag haft något av en återhämtningsperiod. Jag har haft ganska lugna dagar, jobbat lite, men mest varit ledig och småfixat hemma.

Äntligen har jag lagat cykelns bakdäck. Jag märkte att jag hade fått punktering när cykeln stod i källaren en dag när den första halkan hade kommit i slutet av förra året. Då började jag gå, när jag skulle in till stan, eller när jag skulle handla – precis som jag brukar göra under vintern. Sedan har jag flera gånger tänkt på att någon gång måste jag ju laga däcket, men jag har inte gjort det förrän nu. Och vilken tur jag hade – jag hittade hålet på första försöket, när jag höll ner slangen i en burk med vatten. Sedan var det bara att laga hålet. Nu är jag alltså redo för att trampa runt på vägarna här omkring.

I går gick Thomas och jag en sväng till köpcentret här intill. Vi kollade på bultar och muttrar, och sedan åt vi pizza på en restaurang och köpte med oss glass som vi åt hemma.

I dag har jag ägnat mig åt problemlösning. Inga större problem, men små fel som går att åtgärda ganska lätt. Jag har fixat en del med hemsidor; beskurit bilder, ändrat texter och flyttat koder hit och dit. Nu tar jag helg. Jag ska röra ihop en deg, sedan ger jag mig ut i solen.

Bra dagar

De två senaste dagarna har det regnat och blåst, och en del av snön har blivit blask. Jag är tacksam att jag hann åka skidor vid badplatsen härom dagen, och hoppas att det vänder och blir kallt snart igen. I och för sig är det inte helt optimalt om allt det blöta fryser till hal och knölig is, men fortsätter det så här kommer all snö att försvinna.

Jag har lätt att bli på lite dåligt humör när det är sådant här väder, men i går och i dag har ändå varit bra dagar. I går hade jag ett jobbmöte med några kollegor. När jag oftast jobbar hemifrån, är det roligt att träffa dem jag jobbar med någon gång varje vecka. Annars trivs jag utmärkt med att jobba i min ensamhet. Efter mötet gick jag en sväng på stan, innan jag vände hemåt. Dagen avslutades med ett kort och intensivt gympapass med uppiggande musik.

I dag har jag också jobbat, men bara hemifrån. På eftermiddagen sprang jag en runda i snöslasket. Det var inte så halt, men ganska blött. När jag kom hem började det snöa, så jag stannade inne och bakade bröd och kakor i massor, medan jag lyssnade på blandad musik. Egentligen hade jag planerat att gå in till stan för några ärenden, men det skjuter jag upp till morgondagen.

Måndag morgon

Det är minus sjutton grader här i Mora. Jag har inte gått ut än, och drar mig lite för att göra det. Det kommer att vara mörkt minst en timme till, så jag väntar tills det blir ljust.

Jag är så trött på morgnarna innan jag kommit upp och ätit frukost. När jag vaknar är önskan stor att bara få somna om igen, men jag tvingar mig upp och försöker piggna till. Efter frukost känns det oftast mycket bättre. Nu har jag hunnit med en del småfix med mejl hit och dit, och ska snart börja dagens jobb.

Men när det blir ljust ska jag lämna kontoret och bege mig ut i snön och kylan.

Årets sista dag

Det kändes så definitivt – och lite dystert – när jag insåg att det inte fanns mycket kvar av år 2014. Det är sällan något blir så uppenbart som när ett år tar slut, och jag är nog inte särskilt förtjust i slut som jag inte kan styra över själv.

Men jag gillar nystarter – att liksom få en extra chans. Det känns spännande att tänka på allt som det nya året kan komma att innehålla.

I slutet av året brukar jag tänka igenom vad som varit bra, och vad som varit dåligt, för att sedan komma fram till om jag kan göra något annorlunda – och bättre – i framtiden. Jag tror att man alltid kan utvecklas till det bättre, men då måste man inse vilka brister man har.

Under året som gått har jag insett att många saker tar mycket längre tid än jag tror. Jag har lärt mig hur viktigt det är att vara förberedd, och jag ska jobba vidare med planering även fortsättningsvis. Ibland har jag varit alltför negativ och passiv, och det vill jag förändra. Jag har blivit bättre på att sätta gränser, men tror att jag kan bli ännu tydligare både mot andra och mig själv.

Från och med nu vill jag vara positivare. Jag vill vara käckare, gladare och påhittigare. Jag ska inte ignorera problem, men jag ska fokusera på sådant som känns roligt, och våga mer. Jag ska bli lite, lite bättre helt enkelt.