Utmed storspåret

Mot slutet av februari höll jag mig en del utmed den sista delen av Vasaloppsspåret. Där gled tusentals skidåkare fram: vissa med elegans, andra stupande trötta och trevande, några råstarka och med totalt fokus att ta sig snabbt till målet i Mora.

Någon dag vandrade jag försiktigt bland träden, på den oftast bärande skarsnön. Stundom stannade jag upp och hejade på några förbipasserande, som tycktes skina upp för en stund.

Jag lockades att också åka, men något lopp blev aldrig aktuellt. Mina förberedelser var alltför skrala. Det räckte med en lugn tur i området kring Hemus. Medan jag väntade på snabba Öppet Spår-åkare mumsade jag i mig en enkel matsäck. Å, så gott det är att äta utomhus i solsken.

En annan solig dag åkte jag lite längre, till Eldris, och sedan en liten bit till.

Snön i skidspåren var som socker.

Jag stannade i solen vid en björkskog en stund, utan mössa och vantar.

Då kändes våren nära.

Den sista skidturen

Nu finns det inte mycket snö kvar, med de som vill kan säkert fortfarande hitta spår att åka skidor i. Jag gjorde min sista tur den 17 mars.

Då åkte Thomas och jag Bjarnerundan, en över tre mil lång löprunda som hade spårats av skidgymnasiet.

Thomas fick en impuls på vägen hem efter ett badmintonpass. Jag var trött i kroppen, men hängde ganska snabbt på idén ändå. Jag tog med lite fika, och så åkte vi till skidstadion för att börja vår tur.
Efter flera knixiga krokar och långa, långa uppförsbackar kom vi upp till Rostberg. Där pausade vi en stund, och fyllde på vätska och energi innan vi fortsatte.

Den finaste platsen var en hög höjd på ett hygge. Därifrån såg man Orsasjön och flera berg runtomkring.

Solen började sänka sig, och vi hade långt var tillbaka. Vid Vika fanns det inget spår, så där gick vi en kilometer ner till en nedlagd järnväg. Där fortsatte spåret, och vi följde det ända fram till skidstadion. Turen blev 36,6 kilometer och den tog fyra timmar och femtio minuter.

Uppför och utför i Skattungbyn

Förra vintern åkte Thomas och jag utför i Kläppen. Det var första gången jag åkte med stålkantade skidor och slalompjäxor. Fötterna värkte, och jag kände inte att jag behärskade tekniken (vilket inte var konstigt eftersom jag aldrig testat förut – skidskola hade säkert varit en bra inledning). Jag har inte haft någon större lust att göra om det, även om jag var stolt över min utveckling och att till slut kunna klara röda backar.

I dag åkte Thomas och jag till Skattungbyn för att ta en tur på träskidorna – det känns mer som min grej. Snön låg tjock överallt i skogen, så det vara bara att kliva upp på vallen bredvid vägen och staka iväg.

Terrängen norr om Ore älv är kuperad, med höga slingrande åsar och djupa gropar – ganska olik de myrmarker vi åkt i tidigare i vinter.

Solen värmde skönt i början, och den vita snön bländade. Vi tog oss uppför branta backar, tittade upp mot bebyggelsen på andra sidan älven, och åkte ner på andra sidan.

Med hjälp av Mora-Nisse-metoden lyckades även farträdda jag åka utför (dock inte i de värsta backarna). Man håller längst ner på stavskaften och har stavspetsen framåt, så sitter man på huk och sticker ner händerna i snön när man vill bromsa. Enkelt och effektivt. Jag kan tänka mig att det blir lite värre att utöva den här tekniken om det är hård skare, men i den kalla och lätta snön fungerade det bra.

Vi testade slalomåkning med talltoppar som portar. Det var riktigt roligt, så vi gjorde det om och om igen.

En annan favorit blev att rulla snöbollar nerför en brant backe. De rullade fint och gjorde ett smalt spår i det tunna översta snölagret. Till slut stannade de någonstans långt där nere.

Tja, det var lite av det vi hittade på en dag som denna. Har du gjort något kul?

Karlsmyren och Brunnvasseltjärnen

I lördags var kroppen trött och slö, så jag tackade ja till en skidtur med Thomas. Frisk luft och solsken borde ju pigga upp. Vi tog bilen mot Färnäs och Fåsåsvägen, och stannade mellan Fåsås och Ingärdningsbodarna.

Vi åkte ner mot en krokig del av Karlsån där det var öppet vatten. Jag blev rädd och vägrade åka över där det var snö, så vi svängde bort till vägen och en bro för att komma över ån.

Sedan letade vi oss fram till Karlsmyren. Då och då ställde jag mig med utsträckta armar och blundade upp mot solen, och njöt av sällskapet och att kunna åka i lagom takt.

Bland torrakor och långsamtväxande tallar blev jag långsamt piggare.

Neddragen tröja och mössan högt uppdragen för att få svalka i värmen.

Så kom vi till ännu en å, Brunnvasselån. Thomas åkte först över snötäcket, och efter viss tvekan tog jag fart för att hasta ikapp i hans spår. Isen höll, och jag pustade ut.

Det var så lugnt och stilla (förutom ljud från en avlägsen skoter).

Ibland såg vi något djurspår. Här hade en hungrig hare hoppat fram. Spåret ledde i sicksack från den ena barkgnagda tallen till den andra.

Norr om Brunnvasseltjärnen låg dessa mjuka kullar.

Vi rundade en skogsdunge i myren norr om Brunnvasseltjärnen och kom sedan tillbaka till våra skidspår. Då hade jag helt tappat lokalsinnet, och ville fortsätta söderut. Solen sken ju, så något hum om väderstreck hade jag ändå. Som tur var opponerade Thomas sig mot mitt förslag. Det räckte väl med ett varv. Jo, det höll jag med om och vände helt om. Men helt säker på att det var rätt håll blev jag inte förrän vi korsade en vinterled. Då kände jag igen mig.

Det gled ganska lätt i våra egna spår tillbaka, och vi kom ut ur skogen precis där bilen stod. Rundan blev 7,3 kilometer och tog 2 timmar och 26 minuter.

Teknikkoll i spåret

Förra söndagen åkte Thomas och jag till Evertsberg för att vara teknikkontrollanter i Vasaloppet. Vi åkte på våra träskidor genom skogen för att komma till toppen av backen, där vi skulle stå och filma skidåkarna (för att rapportera regelöverträdelser till en jury).

Flera tusen par skidor passerade under de timmar vi stod på varsin sida av spåren. Morgonens snöfall övergick sakta till glädjande solsken. Jag stampade med skidorna för att hålla värmen, och hejade då och då på muntra, frostiga, snabba och trötta åkare.

När jag stod där, och såg alla kämpa sig uppför backen, tänkte jag på när jag passerade där natten till lördagen. Då var jag fortfarande ganska pigg, och såg fram emot de utlovade pannkakorna. De var inte alls så goda som jag tänkt mig. De var lite kalla, och jag hade svårt att svälja tuggorna. Kanske borde jag ätit en till. Kanske hade jag orkat hela vägen till mål då. Men det blev inte så, och jag har kommit över det nu. Det kommer andra lopp, och andra mål.

Det var en del som tog skejtskär, men inte särskilt många. Kanske berodde det på det kärva föret (det lönade sig inte att skejta uppför), eller så har kunskapen om reglerna ökat.

När vårt uppdrag var slutfört gled vi sakta genom den tysta skogen. Väldigt sakta för min del, som hade fastfrusen snö under skidorna. Men när den gnidits bort gled jag lite fortare.

Över ett hygge, och sedan in i skogen igen och bort till bilen.

En långtur till Norra Fåsjön

I söndags åkte vi åter på träskidorna. Utgångspunkten var densamma, så vi började i gamla spår över Lunkmyren. Det låg över en decimeter lös nysnö i spåren, men de var lätta att följa.

Det är en stor frihetskänsla att helt själv få välja väg. Nu följde jag ju i Thomas spår, och han i mina, men åker man först är det som ett stor vitt ark där man kan snirkla sig fram hur man vill.

Mitt under turen passerade vi ett av våra gamla spår. Ganska tjusigt, eller hur?

Vi kom till Norra Fåsjön, och åkte sedan mot Södra Fåsjön.

Snöglitter i solsken vid Södra Fåsjön.

Två solande turåkare. Rundan blev 13 kilometer och tog lite drygt tre timmar och en kvart.

En skidtur på Lunkmyren

Thomas har gjort ett fint skidspår över myrar i skogen en bit öster om Mora. Jag har följt med dit några gånger, och gjort ett eget spår (som en förlängning av Thomas spår). Mellan gångerna vi varit där har det snöat, så då har vi spårat spåret på nytt.

Med breda träskidor och stavar med stora trugor kan man ta sig fram nästan överallt där det finns snö. Den här turen gjorde vi den 13 februari.

Så här såg spåret ut ospårat. Över de öppna myrarna syntes bara en antydan till spår, men det var en tjusning att spåra upp spåret.

Thomas mätte snödjupet, och kan kan väl säga att det var över en meter. Den uppochnervända staven är lika lång som den Thomas håller i.

Brynjetröjan (som jag inhandlat efter många års rekommendationer) är nu en given medföljare under vinteraktiviteter. Med den håller jag mig torr och varm (om jag har något annat över den).

Stocktjärnsmyren.

Något av det finaste med vintern är väl gröna barr med snö på? Speciellt när man får huka sig under snöiga tallgrenar.

Min utrustning består av träskidor, stavar med stora trugor och pjäxor från Thomas föräldrar. Pjäxorna har nyligen fått sig ett uppdatering med nya snören och vaxning. Efter ett besök hos skomakaren har den ena pjäxan också en ny hake att snöra i.

Ett misslyckat försök

Jag har svårt att acceptera misslyckanden, särskilt när de drabbar andra. Gäller det bara mig är jag inte så hård mot mig själv. Men blandar jag in andra blir det besvärligt.

Plötsligt stod jag inför en stor utmaning: att åka skidor 90 kilometer på natten tillsammans med någon jag aldrig träffat. Mina förberedelser var inte de bästa, men jag hade tron att det skulle räcka. Jag ville så gärna att det skulle gå.

Det gick långt, men inte hela vägen. Efter 71 kilometer tog det stopp. Vägen till mål både var välbekant och inte särskilt svår, men min kropp var slut. Viljan kunde inte övertala musklerna att samarbeta. Jag orkade inte åka mer, jag orkade inte stå.

Jag vet inte vem som kände störst besvikelse. Jag kände mig otillräcklig och trött. Kroppen sa nej. Det var svårt att acceptera, men efter att ha övervägt alternativet att fortsätta en mil till, till nästa kontroll, kändes det oöverstigligt och valet att åka buss till målet var det enda rätta där och då.

Med dagens ömma kropp känner jag att det räckte med de 71 kilometerna. Det gick inte mer, och jag kommer nog snart över det. Jag försökte, och kanske kan jag vara glad över de mil som faktiskt var njutbara, med fullmånesken genom mulen himmel, hundratals pannlampsförsedda skidåkare före och efter, vägledande marschaller och glada hejarop.

Jag är en erfarenhet rikare (eller massor efter morgonens långa analyser), och känner just nu att just den här utmaningen nog inte var min grej. Det får bli något annat nästa gång.

Alderängarna på skidor

En solig tisdag i slutet av januari blev ett av mina jobbmöten inställda, och då hakade jag snabbt på Thomas idé: att åka skidor vid Alderängarna (ett naturreservat vid Österdalälven, cirka 5 kilometer nordväst om Mora).

Vi åkte på våra träskidor i krokar genom skogen ner mot älven. Där solade vi näsorna en kort stund.

Sedan fastnade vi i den kalla och mörka snårskogen ett tag. Jag åkte spänd och rädd att isen under mig skulle brista.

Som tur var hittade vi ut i solskenet igen. Vid Alderängarna hittade vi en karta och en markerad led ner mot älven. Vi följde orangea markeringar, och det var visst fler som hade gjort det. Den djupa snön var gropig av älgklövar, och det var inte lätt att ta sig fram.

Vi turades om att åka först.

När jag blev trött fick Thomas ta över.

Vi hann i sista stund över en smal passage innan älvens ångande vatten åt sig in i snötäcket över isen.

Och så kom vi till den höga åsen Salunäbb.

Vi åkte in väster om Salunäbb, och följde en förgrening av älven.

Plötsligt hörde vi något inne i skogen. Det var fyra älgar som traskade en bit bort.

Vi passerade mängder av deras djupa spår, medan vi gjorde egna.

Efter ännu en tur in i snårskogen kom vi tillbaka till leden och kunde följa den upp till vägen, där bilen var parkerad.

Mer om Alderängarna (Länsstyrelsens webbplats)

Skidtur till Bergkarlås

Det ligger ett tjockt täcke av snö i skogen nu, och i går testade jag att ta mig till Hans-Ove-spåret i Bergkarlås via Noret–Färnäs-elljusspår. Som vanligt joggade jag upp till Rödmyränget, och bytte om till pjäxor där.

Innan jag stakade iväg mötte jag två skotrar, som verkade ha försökt köra mellan spåren, men inte lyckats helt. Skidspåren var rejält slitna, men fullt dugliga för mig.

När jag kom till den första vägen vek jag vänster, följde vägen en bit och svängde ner mot Färnästjärnen (som numera inte är mer än en myr). Därifrån var det kört med skoter på den tidigare ridleden (det har funnit skyltar där tidigare, men nu såg jag dem inte), så jag kunde med lätthet ta mig ända fram till de fina spåren i Bergkarlås, via Bergkarlåsflotet.

Slingrande spår tog mig förbi bygdegården och vidare upp till Risa, och där jag genade lite. Kroppen kändes trött och hungrig, och det blåste kallt över de öppna vidderna, så jag ville få så lite nedförsbacke som möjligt. Enligt en vädertjänst på nätet skulle det vara minus fyra grader i Mora, men kännas som minus åtta. Där uppe kändes eftermiddagen rysligt kall. Värmevästen kom väl till pass när jag sakta gled utför ner mot utgångspunkten.

När det planade ut stakade jag idogt för att få upp värmen i fingrarna. Med envishet går det (det måste gå). Nere i skogen, på skoterspåret, blåste det åtminstone inte.

När jag väl blir kall om fingrarna tar det lång tid att bli varm igen. Fingrarna bleknar och tappar känseln. Det kallas  Raynauds fenomen, och jag har haft det i runt tjugo år. Det behöver inte vara särskilt kallt för att fingrarna ska bli vita, det händer även inomhus och sommartid. Blodkärlen drar ihop sig och blodcirkulationen blir tillfälligt dålig. Det är obehagligt, men jag vet att det går över bara jag blir varm igen.

När skymningen föll såg jag en lykta från elljusspåret och genade dit på en älgtrampad väg. Skogen var tyst och jag kände mig fri. Under joggingturen hem fick jag upp värmen.

Hans-Ove-rundan är jättefin på många sätt: slingrande, hårda spår med mjuka svängar över åkrar, magnifik utsikt vid Risa ner mot Mora och Siljan, och goda solchanser en molnfri dag. En blåsig och kall dag är de långa nedförsbackarna efter den första halvans stigning en nackdel. Extra kläder att ta på innan man åker neråt rekommenderas varmt.

Mer om Hans-Ove-rundan:
En solig tur i mars 2016
Mora outdoor