Utmed storspåret

Mot slutet av februari höll jag mig en del utmed den sista delen av Vasaloppsspåret. Där gled tusentals skidåkare fram: vissa med elegans, andra stupande trötta och trevande, några råstarka och med totalt fokus att ta sig snabbt till målet i Mora.

Någon dag vandrade jag försiktigt bland träden, på den oftast bärande skarsnön. Stundom stannade jag upp och hejade på några förbipasserande, som tycktes skina upp för en stund.

Jag lockades att också åka, men något lopp blev aldrig aktuellt. Mina förberedelser var alltför skrala. Det räckte med en lugn tur i området kring Hemus. Medan jag väntade på snabba Öppet Spår-åkare mumsade jag i mig en enkel matsäck. Å, så gott det är att äta utomhus i solsken.

En annan solig dag åkte jag lite längre, till Eldris, och sedan en liten bit till.

Snön i skidspåren var som socker.

Jag stannade i solen vid en björkskog en stund, utan mössa och vantar.

Då kändes våren nära.

Annonser

Det bästa skidspåret

Den här vintern har jag inte åkt mycket skidor. Totalsumman hamnar förmodligen på runt 15 mil. Det är en väldigt låg siffra för mig, och att det inte blivit mer handlar nog mest om avsaknad av tillräcklig vilja.

Det har varit för bökigt. Eller så har jag bara varit lat. Ett tag sprang jag hellre, för det var smidigare och roligare. Sedan sprang jag för mycket, eller fel. Då var det bättre att åka skidor. Sedan blev det halt och isigt. Hur som helst blev det inte mycket skidåkning.

Men när jag väl åkte trivdes jag bäst i natursnön på elljusspåret (i solsken) mellan Noret och Färnäs.

Ett tag hade jag som rutin att jogga upp till elljusspåret, snöra på mig pjäxorna och åka till andra änden av elljusspåret och vända tillbaka. Var jag riktigt pigg tog jag två vändor. Några gånger var jag först efter ett snöfall, så jag fick spåra upp de gamla spåren, som var kantade med tassmärken från ekorre och räv. Ibland skuttade några rådjur över spåret. Det kändes extra fint att jag fick åka där, liksom tillsammans med djuren.

Annat fint med det här spåret är att det är opretentiöst, småkuperat och ganska folktomt. Vissa gånger var jag helt ensam i spåret – bara jag, skidorna, skogen och snön.

Spåret går från ett ställe till ett annat, mellan Noret och Färnäs. Man kan börja åka från flera platser, och den här vintern var det bara ett spår, så vid möte fick man se till att kliva ur spår innan det var för sent. Vid passering kunde man passa på att säga ett glatt hej motionärer emellan, innan man fortsatte åt sitt håll.

Återvända

Det var här, i skogen precis bakom mig, som jag tappade bort Thomas några dagar innan jul förra året. Händelsen rörde om i mig, men allt slutade på bästa sätt – vi hittade varandra igen.

Efter några dagar sprang vi rundan igen, tillsammans. Det kändes bra att göra om och göra rätt.

Sedan dess har det blivit många löpturer. Många fina, jobbiga, kämpiga och härliga turer på snöiga vägar. Tyvärr började jag få ont i ett knä, och då blev löpturerna värre och värre. Till slut sökte jag hjälp.

Nu har jag träffat en fysioterapeut flera gånger, och fått tips på hur jag kan träna för att bli bra igen. Efter några veckors löpvila har jag nu försiktigt börjat springa igen. Korta rundor i närområdet. Det känns så skönt att komma igång igen. När snön smälter framöver kan jag förhoppningsvis springa längre turer.

Orientering i Grövelsjöfjällen

I början av augusti sprang Thomas och jag fyra orienteringstävlingar vid skogarna nära Grövelsjön. Det började med en prolog i vildmark på en ny karta i Nybo.

Sedan fortsatte det med tre tävlingar med utgångspunkt från Lövåsen.

Vy mot de norska fjällen och Rendalssølen (Drottningen).

En spegelblank tjärn alldeles intill vårt tillfälliga boende i Björnliden.

Jag gick en kvällspromenad och kikade på bland annat en lavtäckt sten med ett barr på.

I en myr växte Kung Karls spira (Pedicularis sceptrum-carolinum).

Jag plockade en handfull goda blåbär (Vaccinium myrtillus).

Fjällskogen kändes trollsk och lite mystisk.

Himlen mulnade och regnslöjor drog förbi längre ner i dalen.

Efter några regnskurar spirade gräset grönt.

I bäckarna porlade friskt och kallt vatten från bergen.

På vägen mellan vårt boende och tävlingen passerade vi en äng med ängsull (Eriophorum angustifolium).

Thomas granskar kartan efter den sista tävlingen.

Så var det äventyret över. Vidare mot nästa!

Orientering i Loka

En onsdagskväll i juni åkte Thomas och jag till Loka norr om Älvdalen. Där var det träningsorientering på en ny karta.

Det var i ett område där vi promenerat en gång tidigare, i slutet av april 2016. Men då hade vi ingen karta, utan strövade på måfå.

Terrängen var varierad med sankmarker och snabblöpt tallmo. Massor av fin tallskog, slingrande höga åsar och stenar med faluröd lava.

Här och var kunde man hitta några gröna blåbär.

Och ibland kunde man stöta på en gigantisk sten mitt bland alla träd.

Det var ett litet arrangemang med kanske tio deltagare totalt. Den längsta banan, som vi sprang, var ganska kort, så när vi kom i mål hjälpte vi arrangören att plocka in några av skärmarna.

Innan vi åkte till träningen var jag trött och inte särskilt sugen på att springa. Kanske var det tävlingskänslan jag ville slippa. Och jag tänkte att jag kanske bara kunde jag gå i skogen. Men jag valde en bana, fick lite försprång gentemot Thomas och kom snart in i en bra känsla. Jag fick ett bra flyt i orienteringen och humöret vände.

Omlöpning


I slutet av maj förra året sprang jag en så kallad öppen bana på en orienteringstävling en mil utanför Mora. Det är en bana man kan anmäla sig till på tävlingsdagen, och som vem som helst får springa – ett väldigt bra koncept.

Under sommaren och hösten utmanade Thomas mig på den banan flera gånger, och den här sommaren har vi sprungit den igen. Totalt har jag nu besökt de femton kontrollerna sju gånger, men efter tävlingen har de inte varit markerade i terrängen.

Banan är 4,7 kilometer lång fågelvägen, och går över snirkliga sandåsar och flack, öppen tallmo. Jag har förbättrat löptiden rejält: från 40 minuter i maj 2017 till nu knappt 31 minuter från start till mål. Nu är det svårt att slipa fler sekunder. Skogen har förändrats en del också. Det är inte sly och undervegetation som hindrar, men delar av skogen har gallrats och resulterat i ris på marken som drar ner löpbarheten.

Thomas har också förbättrat sin tid, och de senaste gångerna har han varit snabbare än mig. Sista gången jag sprang tittade jag nästan inte alls på kartan, så nu kan det knappt kallas orientering. Men roligt är det ändå, även om jag ofta bävar mig inför utmaningen.

En vårresa till Småland

Andra veckan i maj låg det fortfarande fläckar med snö kvar i skogen. Då åkte Thomas och jag på några dagars semester till Småland. Det visade sig bli ett tufft träningsläger fullt av aktivitet, men jag lyckades koppla av emellanåt och även träffa delar av min familj.

Efter en lång resa med för lågt vätskeintag fick jag avstå en planerad orienteringsträning i Aneby. I stället låg jag utmattad i mina föräldrars svala källare och fyllde på det som saknades. Nästa dag var jag återställd, och då åkte vi vidare till Thomas föräldrar i Åseda.

Vi arrangerade en motionsorientering i Åseda. Thomas hade lagt banan, och vi hjälptes åt med kontrollutsättningen. Sedan sprang jag banan innan jag övertog sekretariatet när Thomas skulle plocka in kontrollerna. Det var samma bana som under en träning i höstas, och jag lyckades förbättra min tid med några minuter.

Blåbärsriset blommade, och jag mindes förra sommarens solvarma och söta bär som jag plockade där i skogen. Om blommorna får besök av insekter kanske kan jag hitta mogna bär när jag kommer dit nästa gång.

Nästa dag åkte vi till Hjortsberga i närheten av Alvesta. Där sprang vi en orienteringstävling.

Efteråt guidade Thomas mig till en badplats vid Sjöatorpssjön, där han varit på läger som ung.

Det var flera som badade, och även jag doppade mig – årets första. Vattnet var lite grumligt och brunt, och faktiskt ganska varmt. På en skylt stod det att sjön var känd som den varmaste i Kronobergs län. Det var kanske inte så konstigt med ett största djup på fyra meter.

Hos Thomas föräldrar frodades kirskålen i rabatterna, och jag som inte har några egna land gladdes åt att få påta i jorden en stund. Kirskål (eller kers, som min farfar brukade säga) är ganska gott att äta också, så några av bladen slank in i min mun. Jag funderade lite på definitionen ogräs. Varför ska man tukta och rensa bort sådant som uppenbarligen trivs bra och vill växa? För att annat ska få breda ut sig?

Kvällen var ljummen, och vi gick till kyrkogården för att vattna blommorna vid en grav. Häggen vid ån blommade för fullt och spred sin söta doft.

Det är rätt trivsamt och intressant att promenera på kyrkogårdar. Jag brukar fantisera om människorna bakom namnen på stenarna; hur de var, hur de levde och hur de dog.

När vi åter kom till mina föräldrar (efter ett terränglopp på vägen dit) gick vi en promenad till vattenfallet Stalpet. Min yngsta brorsdotter var också med.

Från Stalpet gick vi vidare till Målkvistadammen och ett av de gamla promenadstråken när jag var ung.  Thomas och jag följde den västra sidan, medan vårt sällskap genade och valde den andra sidan.

På vägen hem till Mora stannade vi mellan Örebro och Karlskoga för att springa en orienteringstävling i Kilsbergens tuffa och steniga terräng.

Väl hemma hade snön i fjällen smält och runnit ner till Siljan. Vattennivån var hög, och det stod vatten på flera gångvägar intill sjökanten. Men efter bara några dagar hade vattnet sjunkit.

Dagen efter hemkomsten deltog jag i den tredje och sista deltävlingen av en terrängserie i Mora. Jag lyckades inte förbättra min tid, och blev ganska besviken trots att jag inte förberett mig optimalt. Varför dömer jag mig själv så hårt? Det är ju inte så allvarligt. Egentligen är det bara lite, lite retligt att jag sprang några sekunder långsammare än gången innan. Och jag kan ju förbereda mig bättre, och förmodligen springa fortare en annan gång. Väl hemma fick jag höra att Thomas tycker att jag är bra. Då kändes det med ens mycket bättre.