Utmed storspåret

Mot slutet av februari höll jag mig en del utmed den sista delen av Vasaloppsspåret. Där gled tusentals skidåkare fram: vissa med elegans, andra stupande trötta och trevande, några råstarka och med totalt fokus att ta sig snabbt till målet i Mora.

Någon dag vandrade jag försiktigt bland träden, på den oftast bärande skarsnön. Stundom stannade jag upp och hejade på några förbipasserande, som tycktes skina upp för en stund.

Jag lockades att också åka, men något lopp blev aldrig aktuellt. Mina förberedelser var alltför skrala. Det räckte med en lugn tur i området kring Hemus. Medan jag väntade på snabba Öppet Spår-åkare mumsade jag i mig en enkel matsäck. Å, så gott det är att äta utomhus i solsken.

En annan solig dag åkte jag lite längre, till Eldris, och sedan en liten bit till.

Snön i skidspåren var som socker.

Jag stannade i solen vid en björkskog en stund, utan mössa och vantar.

Då kändes våren nära.

Annonser

Det bästa skidspåret

Den här vintern har jag inte åkt mycket skidor. Totalsumman hamnar förmodligen på runt 15 mil. Det är en väldigt låg siffra för mig, och att det inte blivit mer handlar nog mest om avsaknad av tillräcklig vilja.

Det har varit för bökigt. Eller så har jag bara varit lat. Ett tag sprang jag hellre, för det var smidigare och roligare. Sedan sprang jag för mycket, eller fel. Då var det bättre att åka skidor. Sedan blev det halt och isigt. Hur som helst blev det inte mycket skidåkning.

Men när jag väl åkte trivdes jag bäst i natursnön på elljusspåret (i solsken) mellan Noret och Färnäs.

Ett tag hade jag som rutin att jogga upp till elljusspåret, snöra på mig pjäxorna och åka till andra änden av elljusspåret och vända tillbaka. Var jag riktigt pigg tog jag två vändor. Några gånger var jag först efter ett snöfall, så jag fick spåra upp de gamla spåren, som var kantade med tassmärken från ekorre och räv. Ibland skuttade några rådjur över spåret. Det kändes extra fint att jag fick åka där, liksom tillsammans med djuren.

Annat fint med det här spåret är att det är opretentiöst, småkuperat och ganska folktomt. Vissa gånger var jag helt ensam i spåret – bara jag, skidorna, skogen och snön.

Spåret går från ett ställe till ett annat, mellan Noret och Färnäs. Man kan börja åka från flera platser, och den här vintern var det bara ett spår, så vid möte fick man se till att kliva ur spår innan det var för sent. Vid passering kunde man passa på att säga ett glatt hej motionärer emellan, innan man fortsatte åt sitt håll.

Några vinterglimtar

Så här såg vägen ut ner till sjön i december. Nu är träden till vänster nersågade, och vi har därmed fått ännu mer sjöutsikt från vårt fönster.

Den röda anoraken, som jag köpte begagnad i början av vintern, blev en favorit. Sedan hittade jag en liknande modell i blå färg till ett orimligt billigt pris. Då kunde jag inte låta bli att köpa den, och det har jag inte ångrat. Den har värmt mig hela vintern, alla de dagar jag inte haft den röda. Det är så bra klimat i den, och det täta tyget skyddar mot vinden. När det är extra kallt får det plats en dunväst under.

Ett gångstråk mellan åkrarna i Färnäs.

Glittrande snö. Den här vintern har bjudit på många glittriga dagar.

Varma, sköna kängor som följt med mig under vintern.

Lågt stående sol i slutet av förra året.

Nyanser av himmel, soldis, is, öppet vatten och snö.

När jag tappade bort det bästa

Några dagar innan jul tappade jag bort Thomas. Det var bland det värsta jag varit med om.

Allt började med att vi sprang tillsammans upp till skogen. Där skulle vi springa en snitslad terrängbana på några kilometer, åt varsitt håll. Medan jag sprang iväg medurs, sprang Thomas moturs. Vi skulle alltså, om vi hittade banan rätt, mötas någonstans mitt på banan, och när vi hade klarat hela varvet.

Snitslarna var vita, och knutna runt snövita träd i en snöig skog. Några dagar tidigare hade Thomas sprungit delar av banan, men inte hittat runt hela. Det fanns spår i snön, men de var inte alltid att lita på.

Jag stannade upp flera gånger, för jag såg inte nästa snitsel. Ibland vände jag om och försökte på nytt. När jag befann mig ungefär mitt på banan, enligt min GPS-klocka, hörde jag någon vissla längre bort.

Det lät som Thomas. Jag visslade tillbaka några gånger och sprang mot visslingarna, genom skogen. Men sedan var det tyst. Då återvände jag till snitslarna igen, i tron att Thomas hittat rätt på något sätt.

Efter några felsvängar såg jag Thomas spår i snön. Vi hade likadana skor, och därmed väldigt lika spår. De gick åt samma håll som jag sprang. Jag följde dem, och kom tillbaka till vår utgångspunkt. Han var inte där. Jag ropade och fortsatte fram på banan – ingen Thomas, men jag såg att han hade sprungit där.

Vi hade sagt att vi skulle springa ett varv, och sedan hem. Nu hade jag sprungit ett varv, ganska långsamt i den bitvis knädjupa snön. Jag antog att Thomas hade hunnit minst lika långt. Inte hade han väl velat stå och vänta i kylan på mig? Det hade gått över en timme sedan vi sprang hemifrån. Han måste väl ha sprungit hem, även om jag inte kunde se några tecken på det. Jag övertalade mig att det måste vara så.

Jag stampade runt i snön där vi senast sågs och sprang hemåt. Flera gånger vände jag mig om, tvekade, undrade. När jag säkert såg att Thomas inte sprungit tillbaka samma väg som vi brukar ta hem tänkte jag att han kanske tog en annan väg.

De tre kilometerna hem var tunga. Men det värsta var att komma hem och märka att Thomas inte var där.

Jag måste tillbaka. Eftermiddagen övergick i kväll, det började bli mörkt när jag skyndsamt packade pannlampa, telefon och varma kläder för att återvända upp till skogen.

Jag försökte se till fakta, men det gick inte att tänka logiskt. Hade det hänt honom något. Han kanske inte kunde ta sig hem. Kanske låg han i den kalla snön någonstans. Jag var förtvivlad av den surrande oron. Ovissheten var bedövande.

Men jag joggade upp till skogen, den genaste vägen. När jag kom in i skogen kom Thomas mot mig. Då flög oron bort som en fri fågel, och så fort vi nådde varandra föll jag i hans armar och grät av lättnad.

Han hade inte velat springa hem, i tron att jag var kvar någonstans. Innan han ändå vände hem hade han lagt pilar av stora grenar vid banan för att markera.

Vi joggade trötta hem tillsammans. Sedan firade vi vårt återseende med att gå ut och äta på restaurang.

Soltid

När det blev mer och mer vinter – och dagarna kortare – kändes det extra viktigt att komma ut mitt på dagen.

En solig dag, när morgonkylan flytt, lämnade jag mitt skrivbord och gick ner till sjön. Där låg isen tunn i kanten. På andra sidan böljade berg och dalar.

Jag slöt ögonen och kopplade bort alla bekymmer för en stund.

Långpromenad med tranbär

I slutet av november var det vintrigt. En dag gick Thomas och jag en långpromenad i skogen. Eller till skogen, i den och hem.

Det var frost överallt. På markens ris, och på grangrenarna.

Jag hade en nygammal anorak, som jag vunnit på en nätauktion.

Vi passerade Färnästjärnen, som numera är en myr. 1982 var det en tjärn (enligt en orienteringskarta från den tiden).

Jag fann några frusna, syrliga och friska tranbär.

Vi följde en stig där skidspåret gick förr. Numera svänger man över Färnästjärnen, om man nu kan kalla den det fortfarande.
Jag fotade frostig lummer, och sedan skuttade jag ifatt Thomas.