Soltid

När det blev mer och mer vinter – och dagarna kortare – kändes det extra viktigt att komma ut mitt på dagen.

En solig dag, när morgonkylan flytt, lämnade jag mitt skrivbord och gick ner till sjön. Där låg isen tunn i kanten. På andra sidan böljade berg och dalar.

Jag slöt ögonen och kopplade bort alla bekymmer för en stund.

Annonser

Långpromenad med tranbär

I slutet av november var det vintrigt. En dag gick Thomas och jag en långpromenad i skogen. Eller till skogen, i den och hem.

Det var frost överallt. På markens ris, och på grangrenarna.

Jag hade en nygammal anorak, som jag vunnit på en nätauktion.

Vi passerade Färnästjärnen, som numera är en myr. 1982 var det en tjärn (enligt en orienteringskarta från den tiden).

Jag fann några frusna, syrliga och friska tranbär.

Vi följde en stig där skidspåret gick förr. Numera svänger man över Färnästjärnen, om man nu kan kalla den det fortfarande.
Jag fotade frostig lummer, och sedan skuttade jag ifatt Thomas.

Eldrunda

Orienteringsklubben här har som tradition att anordna några eldrundor varje vinter. Det är ett tillfälle att träffas och träna ihop, och sedan kan man värma sig vid elden – och kanske grilla något.

Den 11 november arrangerade Thomas och jag en Eldrunda. Vi var i skogen där vi springer ganska ofta, och där jag brukar plocka blåbär, lingon och svamp.

Det regnade nästan ingenting, men det var fuktigt i skogen.

Ett tiotal springsugna kom till träningen, och de flesta var med i en masstart. Alla fick varsin karta med kontroller. Banan kunde anpassas individuellt, men tog man alla kontroller i rätt ordning blev det runt en mil fågelvägen. Några av deltagarna sprang hela banan.

Kontrollerna var inte markerade i terrängen med skärm, utan man fick svara på en 1X2-fråga i varje kontrollring. Till exempel: Hur hög är stenen? Hur brett är diket? Vilket träd växer närmast stigförgreningen?

Medan deltagarna sprang ordnade vi med elden.

Thomas hade huggit ved några dagar tidigare, och jag samlade lite småpinnar att tända med.

Elden värmde skönt.

Jag täljde några grillpinnar av röjda grenar som låg i ett dike. Klubben hade ordnat med korv, bröd, ketchup och flera sorters senap. Eftersom jag inte äter kött testade jag att grilla bröd med sötstark senap i. Det var riktigt gott!

Tältande i snö

I slutet av oktober åkte vi traditionsenligt till Småland för att delta i orienteringsstafetten Smålandskavlen. Thomas och jag hade varsin sträcka i ett lag i den öppna klassen.

Den tiden på året är det alltid svårt att veta om man ska ha vinterdäck eller inte. Vi hade sommardäcken kvar på bilen. Det var minusgrader när vi åkte hemifrån, men vägarna var inte särskilt hala. När vi hade kommit ner till Småland snöade det. Jag oroade mig för att något skulle hända, men Thomas verkade lugn och allt gick bra på vägarna. Vi kom fram till Asa, där årets tävlingar skulle avgöras.

Vi hade gott om tid att sätta upp tältet och bekanta oss med omgivningarna. Men plötsligt var det dags för mig att byta om. Jag skulle springa den första av två nattsträckor, och fick bråttom att ta på pannlampan och värma upp.

Jag hade tränat nattorientering en gång hemma veckan innan, men annars hade jag haft ett långt uppehåll med just den grenen av sporten. Det finns en tjusning (eller egentligen många) med att springa orientering på natten, men det är så mycket enklare att göra det på dagen. Och jag föredrar det enkla.

Jag sprang iväg i masstarten med alla andra lag i den öppna klassen och damklassen. De första kontrollerna gick bra. Jag fokuserade på att hålla koll på var jag var, samtidigt som jag hängde med i något av en klunga. Efter halva banan tappade jag bort mig. Oj, så dumt. Var var jag? Var var mossen? Var var sänkan? När visste jag senast var jag var? Andra sprang hit och dit, lampor lyste upp på avstånd, det fanns spår i snön. Jag försökte läsa in mig, och till slut lyckades jag med det. Över fem minuter senare kunde jag fortsätta till nästa kontroll.

Resten av banan gick bra. Jag växlade över till nästa nattsträcka, och gick till utomhusduschen. Det var snålt med vatten, och inte särskilt varmt heller, men det dög fint. Jag åt lite kvällsmat och sedan kurade vi ihop oss i tältet.

Andra gick utanför. Vi hörde dem avlägsna sig. Speakern slutade prata och musiken tystnade. Någon av arrangörerna gick fram och tillbaka på arenan en bit bort. Hans harklande hördes tydligt genom den tunna tältduken. Men snart lämnade även han tävlingsplatsen. Jag kunde ändå inte somna, utan låg och skrämde upp mig av alla ljud utanför. Lät det inte som ett vildsvin?


Några timmars sömn fick jag nog ändå. Natten var kall, men jag hade det varmt och skönt i sovsäcken. Tältduken var täckt med ett lager frost när vi vaknade. Det var dags för Thomas att springa den första dagsträckan. Han gjorde sig redo, och jag kokade varmt vatten till frukosten.

Thomas sprang bra på sin sträcka, och växlade över till löparen på den näst sista sträckan.

Vårt lag sprang bra. Jag hade den sämsta placeringen, och sedan klättrade de andra fyra uppåt i resultatlistan – några snäpp för varje sträcka. Slutresultatet blev en tolfteplacering bland 41 lag.

En sommarvarm dag i oktober

Den 14 oktober var det som en försenad brittsommar. Termometern visade tjugo plusgrader och vintern kändes avlägsen. Thomas och jag tvättade bilden, och åkte sedan till Kråkberg för att gå en sväng i skogen.

Långa jeans var egentligen alldeles för varmt att gå i, men gick man inte för fort gick det an.

När vi närmade oss Orsasjön syntes några komma gående nere i vassen. Det var några personer och två hundar. De verkade gå där med lågskor utan problem. Människorna alltså. Hundarna hade inte skor, så vitt jag kunde se.

I alla fall blev vi nyfikna och släntrade nerför slänten till sjön. Jag var väl den minst nyfikna, och tvekade inför att gå långt ut genom den höga vassen.

Efter att Thomas gått före en stund, vågade jag gå först ut till det öppna vattnet. Därifrån syntes Våmhus och Orsa på andra sidan.

Där ute i vassen stod jag en stund och förundrades av ljuset och stillheten.

Det var en märkvärdig och märklig dag. Där nere vid sjön var det stilla och tyst – som om det vore en annan värld.

En makalöst varm och torr sommar har resulterat i ett väldigt lågt vattenstånd. Thomas berättade att det har gått att gående ta sig ut till en ö i sjön. Vi provade inte det, men vi kunde gå torrskodda där det annars brukar stå flera decimeter vatten.

Bland andra spår ville jag också visa att jag varit där.

Innan vi lämnade sjön lattjade vi lite med våra avbilder på sjöbottnen.

Små svampar


Förra veckan gav jag mig av till skogen för att hitta några trattkantareller. Det finns ett svampställe intill en bäck. Jag sprang förbi där för många år sedan, under en orienteringsbana. Då kunde jag ju inte stanna och plocka, men jag noterade var det var och kom tillbaka dit vid ett annat tillfälle. Sedan dess har jag återvänt dit flera gånger.

För att hitta dit behövs några riktmärken (eller en karta). Karta hade jag i ryggsäcken, men ibland kan det faktiskt vara roligare utan den. Därför tog jag ut riktningen mer på känn. Från svängen på stigen, nerför en slänt, förbi ett surdrag och bort till en liten glänta i granskogen. Där började jakten.

Först såg det tomt ut, men snart såg jag fler och fler små hattar. Ja, de var små, nästan inte plockmogna (eller plockstora).

Svampplockare är jag lite då och då, men någon stor svampkännare är jag inte. Därför plockar jag bara några få och säkra svampar som jag känner igen. Det är gul kantarell, blomkålssvamp, trattkantarell och rödgul trumpetsvamp.
Trattkantareller (Craterellus tubaeformis).

Efter mer letande hittade jag några större exemplar, och samlade dem i en påse. De var kalla att ta i, och mina fingrar blev allt vitare. Emellanåt värmde jag händerna i armhålorna.
Innan jag cyklade hem värmde jag mig i solen en stund.

Det blev ganska många trattkantareller kvar i skogen Kanske växer de sig stora, kanske återkommer jag dit lite senare. De som följde med mig hem blev stekta och stuvade, och sedan lagda på mackor som gratinerades i ugnen. Mums!