Några dopp i juli

Det är dagjämning, vilket innebär att dag och natt är lika långa. Man kan också se det som att dagarna nu blir kortare, eller mörkare, eller att natten erövrar dagen. Men alla dagar är lika långa, de har lika många sekunder, minuter och timmar. Natt följer dag, och tvärtom. Jag låter tiden gå, och drömmer mig för en stund tillbaka till några av sommarens bad.

Den 7 juli var Thomas och jag i Rättvik för att hälsa på min morbror med fru och katt. De hade husvagnssemester där. Vi fick se en digital version av min morbrors museum. Han har samlat, och samlar, gamla föremål, apparater och maskiner. För mig som gillar gamla saker var det väldigt intressant. Dagen var varm, och vi hade badkläder med oss, men kvällen blev sval och något bad lockade inte när det väl var tid för det. Så det blev ett icke-bad. Men vi kände på vattnet med händerna innan vi åkte hem.

Den 15 juli var en väldigt varm dag. Temperaturen höll sig över 25 grader, vad jag minns. Solen sken från en klar himmel. Thomas och jag skulle springa en bana i Evertsberg, en bana som han sprungit flera gånger tidigare. Inga kontroller, bara en karta, och så tog vi varannan kontroll. Men först badade vi i Skepphussjön för att svalka oss. Jag doppade mig med underkläderna jag skulle springa i, och blötte även pannbandet. Det var ett knep jag använde flera gånger under sommaren, för att hålla mig någorlunda sval ett tag. Under banan hittade vi saftiga och mogna hjortron i myrarna. Vi smaskade i oss flera av dem, och blev nog lite piggare av energin. Efter orienteringen var det skönt att bada igen. Det var en dag utan måsten, då vi satt på bryggan tills vi torkade, och sedan tog vi åter ett dopp för att få svalka.

Den 23 juli var Thomas och jag i Örnsköldsvik och sprang Sveriges största orienteringstävling, O-ringen. Vi tävlade mot varandra i en klass öppen för alla. Efter springandet cyklade vi till havet vid Nyänget. Vågorna svepte mot stranden och det sög mjukt i magen när jag gick ut i den lena sanden. Jag låg och flöt en stund, och lyssnade på lugnande och ideliga bruset.

Den 28 juli var vi på väg hem från Örnsköldsvik. Det var helmulet när vi kom till Hudiksvall, men varmt och lämpligt badväder. Vi pausade i körandet och simmade runt en stund vid Malnbadet. Jag höll mig mest innanför en lina fästad i bojar. Där utanför sluttade det brant utför. Något piggare av badet fortsatte vi hemfärden.

Annonser

En truga på vift

I helgen stod jag på startlinjen i Evertsbergsrännet, för femte gången. Jag var inställd på en fin tur i skidspåren. Det var dimmigt, två minusgrader, och det föll smått isregn. Det var inte helt lättvallat, men efter ett backtest i sista backen på banan, och därefter två lager Swix V55 kände jag mig nöjd med fästet. Nervositeten hade lagt sig och jag såg fram emot 45 kilometer skidåkning.

Thomas var med och skulle åka skidor på annat håll, men hjälpte mig med överdragskläderna vid starten. Efter viss tvekan hade jag kommit fram till att jag hade lagom varma kläder. Jag satsade på två tunna ulltröjor, en långärmad och en kortärmad. Till det ullstrumpor, tajts, en tunn ullmössa och tumvantar.

Trots att jag stod långt bak i startfältet kom jag fram bra i början av loppet. Jag fokuserade på tekniken, och med några riktigt lyckade frånskjut passerade jag flera medtävlande.  Det var runt två och en halv kilometer in i loppet som det hände. Jag hade just åkt nerför backarna och passerat en tjärn, då kändes det konstigt när jag satte ena staven i snön. Jag tittade ner, och såg att trugan på höger stav var borta. Nej, tänkte jag, och sedan kom en snabb tanke att jag kanske skulle vända. Det kom många åkare efter mig, och eftersom jag var osäker på när jag tappat trugan valde jag att fortsätta.

Vissa stavtag gick bra, men titt som tätt sjönk den truglösa staven djupt ner i snön och satte sig. När jag drog upp den ryckte det i axeln. Fler och fler åkte om mig. Jag tappade placeringar, och olika funderingar snurrade i mitt huvud. Ska jag gena och åka den kortare bansträckningen, 27 kilometer i stället? Hoppas att Thomas står vid Bredtjärn. Orkar jag åka så här i fyra mil? Hur bra är det för axeln och min teknik? Gustav Vasa, åkte inte han med bara en stav? Kan jag stoppa in något i staven, så den inte sjunker ner i snön? Kanske har någon en extra stav, som jag kan låna?

När mitt favoritavsnitt började – stigningen upp till Bredtjärn – fick jag ny motivation. Jag åkte till och med om några. Men jag hoppades att Thomas skulle stå vid den första vätskekontrollen efter 13 kilometer, så jag kunde få ett gott råd, och kanske skjuts tillbaka. Medan jag drack en mugg blåbärssoppa spanade jag utefter vägen, men såg inte Thomas eller bilen. Jag fortsatte en liten bit, och där stod Thomas. Å, vad bra. Han hade inte hunnit åka iväg.

Efter en kort stunds överläggande valde jag att bryta loppet. Jag knäppte av skidorna, tog av mig nummerlappen och gick till bilen. Medan jag i någon typ av chocktillstånd bytte om till skor och varma kläder förklarade Thomas hur jag skulle köra. Thomas åkte iväg på sina träskidor, och jag körde bilen i den täta dimman till Dysberg, och vidare till Evertsberg.

Vid bygdegården kom deltagarna på den kortare banan i mål. Jag lämnade nummerlapp och chip, och bytte sedan om för att åka ut på banan igen. När jag mötte deltagare på väg mot mål hejade jag på dem, och några av dem verkade bli lite piggare av det. Min blick sökte efter den ljusgrå trugan i den vita snön. Snart, här någonstans borde det vara. Och där låg den, precis där jag ovetande hade lämnat den. Lycka!

Jag blev glad igen, och glömde det retliga med att jag brutit loppet för en stund. Sedan ringde Thomas och ville bli upphämtad. Han hade åkt en lång tur över myrar och sjöar på sina breda träskidor.

I går limmade jag fast båda trugorna ordentligt (hoppas jag). Jag teståkte dem, och de fungerade bra. Efter mitt brutna lopp var jag riktigt revanschsugen, så jag anmälde mig till ett annat långlopp – Orsa Grönklitt Ski Marathon. Så på lördag är det dags igen. Då ska jag försöka ta mig i mål.

Mer om Evertsbergsrännet
När jag åkte Evertsbergsrännet 2015 och kom i mål