Fjällvandring i Härjedalen och Jämtland dag 6

Från Stortuvan till Kläppen

Den sista fjällmorgonen hörde jag något grymta utanför tältet, och ljudet av något hårt som slog mot något. Jag väckte Thomas, och vi tittade ut på totalt tre sarvar, alla med väldiga kronor. De var ett tjugotal meter från oss, och gick sakta bortåt.

När vi hade packat ihop tältet för allra sista gången den här vandringen gick vi upp mot Stortuvans topp, 942 meter över havet.

Det blev den enda toppbestigning vi gjorde, och den var inte särskilt krävande. Toppen var flack, men som alltid när man kommer upp på något högt med fri sikt så ser man något nytt (om det inte är dimma, men då ser man ju i och för sig den – och det kan ju vara nog så fint, åtminstone när den skingras lite då och då).

En stig ledde ner i skogen, och snart gick vi förbi hus och följde lite större stigar. Men finorientering är inte lätt på en fjällkarta, eftersom många detaljer saknas. Efter en å missade jag att ta av på en stig, så när vi gått några hundra meter på en väg fick vi vända tillbaka.

Vi hittade en snirklig och lerig stig, som ledde oss förbi ett fint fall av vatten som kom forsande ner från Kesusjön.

Strax efteråt kom vi fram till parkeringen, där Thomas trogna Citroën stod och väntade på oss. Vi bytte om till vardagskläder och började vår resa hem.

Karta med vår vandring inritad.
Dag 6: Stortuvan–Kläppen, 5 kilometer.

Hela vandringen

Dag 1: Kläppen–en bit mot Helags fjällstation, 7 kilometer.
Dag 2: Öster om Helags–norr om Helags, 26 kilometer.
Dag 3: Helags–Handölan, 25 kilometer.
Dag 4: Handölan–Miesehketjahke, 21 kilometer.
Dag 5: Miesehketjahke–Stortuvan, 22 kilometer.
Dag 6: Stortuvan–Kläppen, 5 kilometer.
Totalt: 106 kilometer

Fjällvandring i Härjedalen och Jämtland dag 5

Mot Stortuvan

Den fjärde morgonen möttes vi av solsken.

Ekorrdörren – som påminde lite om Lapporten (som jag inte har sett i verkligheten) – lockade, men tiden räckte inte till att gå där den här gången. Kanske en annan gång?

Thomas lyste ikapp med solen med sin gula mössa, och snart var vi på gång igen. Efter några kilometer kom vi till leden där vi gick den andra dagen. men den här gången fortsatte vi leden ända fram till Helags fjällstation.

En bit efter stationen stannade vi kort för klädombyte, och gick snart vidare i riktning mot Ljungan ätandes vårt andra mål för dagen. Jag mumsade andfått i mig mina energikakor, och Thomas åt en stor chokladboll.

På vägen passerade vi Krustjärnens blågröna vatten. Å, så härligt det hade varit att bada där en varm och lugn dag. Nu blåste det friskt från söder och vågorna skummade. Det gick även tydliga vita stråk av skum i samma riktning som vinden – ett fenomen jag inte tror att jag stött på tidigare.

Medan vi gick uppför sluttningen på Krustjärnstöten sjöng vi några låtar av Jakob Hellman och Kjell Höglund. Textminnet var sisådär, även om vi hjälptes åt.

Mina fötter värkte och ömmade. Jag hade inga problem med skavsår, men var så trött under fötterna av alla steg på hårda stenar. Det var ljuvligt skönt att få sitt ner en liten stund, när vi äntligen hittade en skyddad plats bakom en låg klippa i höjd med Bodrytjärnen.

När vi styrde mot Stortuvan stod en älgko med kalv och tittade nyfiket på oss på en höjd. De försvann snart bland de gulnade björkarna, och vi fortsatte i samma riktning.

Snart hittade vi platsen där vi skulle sova sista fjällnatten. Det var lite blött i marken, men det var det liksom överallt. Vid ett enrissnår – med stora, söta mogna bär – slog vi upp tältet.

Kvällens matlagning hölls under en flerarmad fjällbjörk. Regnet föll och jag hade vissa besvär med köket. Det blåste mycket, och jag var för snål med bränsle, så jag fick vänta en stund tills brännaren svalnat och jag kunde tända igen. Men jag höll modet uppe, och åt både kråkbär och hårda blåbärskart till förrätt – som jag hade inom lagom plockavstånd.

Karta med vår vandring inritad.
Dag 5: Miesehketjahke–Stortuvan, 22 kilometer.

Fjällvandring i Härjedalen och Jämtland dag 4

Från Handölan förbi Sylarna

Efter morgonbestyren gick vi bron över Handölan. Där mötte vi en ensam man, som jag tyckte mig känna igen från dagen innan, då han var på väg till Sylarna. Han frågade oss då hur lång tid det var dit. Men vi visste inte, eftersom vi inte kom därifrån. Vi hade kanske inte vetat ändå, för vi brydde oss inte så mycket om tiden.

Vi gick vidare, i motvind och smått regn, på leden mot Gamla Sylen. På vägen mötte vi några enstaka vandrare, både ensamma och i par. De verkade ganska obekymrade, kanske för att de gick i medvind och inte märkte regnet så tydligt. En cyklist och två löpare mötte vi också.

Från Gamla Sylen traskade vi vidare mot Sylarnas fjällstation. Den sista biten upp dit gick vi meter efter meter på breda brädor en bit ovanför marken.

Under vandringen blev vi båda svullna runt ögonen. Kanske berodde det på den bitvis hårda och kalla vinden, eller på för lite sömn? Ganska pigga i benen var vi i alla fall.

Från fjällstationen, som vi snabbt passerade (det kändes mest jobbigt att se en massa byggnader), gick vi öster om Herrklumpen och vidare på leden mot Helags fjällstation. Det var ett bra vägval, för hade vi rundat Herrklumpen på andra sidan hade vi nog mött regnmoln.

Nu kom vi till solsken i stället.Vid en bäck satte vi oss ner för en matpaus. Jag kompletterade knäckebröden med några salta jordnötter (nödproviant).

Ovanför oss visade dig den klarblå himlen.

En bit längre fram mötte vi ett par som skulle vara ute en vecka. De hade ingen klocka, så de ville gärna veta hur sen dagen var. Sedan gick vi kilometer efter kilometer utan att se någon.

Vid vindskyddet vid Miesehketjahke kunde man sitta på dass och titta på den här utsikten. Inte helt illa. Stängde man dörren såg man ingenting.

Vi fortsatte ytterligare en bit på leden och sökte sedan efter en bra sovplats. Kanske var jag för kräsen när jag inte ville sova på en ö mitt i älven, men efter att ha ratat diverse gräsgropar blev jag ganska nöjd med platsen vi fann bland dvärgbjörkar och kråkbär. Plötsligt blev det akut läge. Precis innan det började regna fick vi upp tältet. Det var den klart snabbaste tältuppsättningen vi gjort. Marken var inte helt perfekt, men med en sittdyna under tältduken för att skydda mot en hård trädrot blev det ganska bekvämt.

Solen sänkte sig i Ekorrdörren och snart somnade vi till regndropparna som slog mot tältduken.

Karta med vår vandring inritad.
Dag 4: Handölan–Miesehketjahke, 21 kilometer.

Fjällvandring i Härjedalen och Jämtland dag 3

Mot Gåsen och Handölan

Efter flera underliga drömmar under natten vaknade jag till nästan solsken. På toppen av Helags låg det ett tunt täcke snö.

Morgonrutinerna brukar ta lång tid, men den här morgonen fick vi skynda på lite. Vi hade bestämt möte med Thomas bror och hans gäng vid leden mot Gåsenstugorna vid klockan tio, så när tältet var nerpackat begav vi oss med raska steg i riktning mot leden.

När vi kom till vattendraget Handölan och skulle passera var det för djupt. Trots Thomas vandringsstavar ville jag inte stega ut i det framrusande vattnet. Vi följde de slingrande stränderna med snårig vide i jakt på ett lämpligare ställe, och några hundra meter söderut gick det att vada över utan att få kängorna dränkta.

På andra sidan väntade våra vandringsvänner i kylig vind. Med snabba steg, för att bli varma, gick vi tillsammans alla fyra, och hundarna. Det var mulet och började regnade mer och mer. Kameran fick vara i ryggsäcken.

Vid vindskyddet i Hulke hade vi matpaus inomhus. Ett par från Skåne, som gick mellan fjällstugorna, gjorde oss sällskap. Det blåste och regnade utanför, och det kändes lite motigt att gå ut igen. Men kom man bara igång blev man snart varm och torr igen.

Vi fyra skildes åt vid Gåsån. Thomas och jag gick norrut, och de andra gick söderut för att få lite kortare vandring.

Vi följde Gåsåns dalgång mot ett vindskydd. Strax innan vi kom fram hittade vi lä bakom en kulle. Där upptäckte jag att knäckebröden inte var så många som jag räknat med. De tre per dag fick ransoneras till två. Men det gick ingen nöd på mig. Thomas bjöd på kex och det sista av jordnötssmöret i den första burken.

Vi passerade Gåsån och gick mot Handölan igen. Dimsjok svepte över bergen, och vi skymtade Bunnerfjällens toppar. Terrängen påminde mycket om den vid pyramiderna i Vålådalen: karga grusåsar och djupa gropar. Kanske var det inte så märkligt med likheten, för vi var inte så långt därifrån. När jag i efterhand tittade på kartan såg jag att vi faktiskt var i sydvästra delen av Vålådalens naturreservat.

Det kanske är dags att jag äntligen förverkligar min idé om att ha en karta på väggen, så jag kan gå förbi och kolla på den lite då och då, och lära mig hur världen hänger ihop.

När vi kom till Storforsen vid Handölan delade vi på oss (utan att förlora varandra ur sikte) för att leta tältplats. Jag letade efter jämna gräsytor, och hittade några små plättar. Vi jämförde våra fynd och granskade dem. Mina var nog för blöta ändå, och lutade lite för mycket. Vi letade vidare.

Jag hittade den jämnaste platsen hittills, och vi enades om den trots att det var fuktigt i marken.

Friskt och klart vatten hämtade vi i Handölan, bara ett femtiotal meter från tältduken.

Karta med vår vandring inritad.
Dag 3: Helags–Handölan, 25 kilometer.

Fjällvandring i Härjedalen och Jämtland dag 2

Runt Helags (nästan)

Den första natten sov vi i lite lutning ner mot en liten sjö, ett litet stycke från leden. Eller jag sov inte mycket alls faktiskt. Mest låg jag stilla, vände på mig då och då. Temperaturen i sovsäcken steg och värmde skönt, men ändå kunde jag inte somna. Jag brukar ofta ha svårt att sova den första natten ute, så det kändes inte som ett stort problem. Jag var ganska pigg på morgonen ändå.

Efter frukost och ihoppackning av tält och utrustning var vi redo för en hel dags vandring. Thomas bror och hans gäng gav sig av något tidigare, med målet att nå toppen av Helags. Vi resonerade att det inte var något vi ville göra. Visst kan toppturer vara fina, men vädret talade inte för en fin upplevelse. Att gå så mycket uppför, i dimma, var inget för oss. Så vi styrde tillbaka till leden, och gick runt Helags i stället.

Jag hade vandringskängor, smidiga byxor, vindtät jacka, mössa och vantar.

När vi gick uppför blev jag varm och tog av jacka, mössa och vantar. Jag vill gärna vara varm, men inte svettas när man ska vara ute och gå i flera dagar.

Hos oss var det dimma och stundvis lite regn, men i Norge verkade det som solen sken på fjällen hela dagen.

En kort vilopaus med ny energi gjorde mig pigg igen.

Predikstolen, 1682 meter över havet, skymtade till höger i dimman.

Snart nådde vi ner till Sylsjön. En varm dag hade det nog varit skönt att bada där, men inte en dimmig och kall dag som denna.

På eftermiddagen hade vi telefonkontakt med Thomas bror. Jag hade bara telefonen på korta stunder, och sparade på batteriet till eventuella nödsituationer. De hade nått toppen, med full packning och letade tältplats. Alternativen för oss var att gå dem till mötes, eller fortsätta runda fjället. Dimman drev fram över topparna, och vi valde att leta upp en egen tältplats.

Vi passerade en renvaktarstuga och pausade vid en porlande bäck.

Sedan gick vi uppför i smått regn och hummade schlagerlåtar (som den andra fick gissa på) för att höja humöret, och kanske tempot. Av någon anledning valde vi låtar som innehöll vatten: We are all the winners (han står där lika lycklig om regnet öser ner), Regntunga skyar, och Sommaren är kort (det mesta regnar bort).

Utan att märka det hade vi passerat gränsen till Jämtland, och snart hittade vi en fin sluttning där vi slog läger med Helagsfjället bakom oss.

Karta med vår vandring inritad.
Dag 2: Öster om Helags–norr om Helags, 26 kilometer.

Fjällvandring i Härjedalen och Jämtland dag 1

Från Kläppen mot Helags

Vi gav oss iväg mot Härjedalen mitt på torsdagen den 7 september. Bilresan gick från Mora via Sveg och Funäsdalen, och vi kom fram till parkeringsplatsen vid Kläppen efter fyra timmar och tjugo minuter.

Strax efteråt anslöt Thomas bror med son och två hundar. Vi bytte om vill vandringskläder och började vår vandring mot Helags.

Planen var att gå en bit innan det började skymma, och hitta en bra plats att tälta på.

Vi gick genom Kesudalen, och följde sommarleden uppför mot Helags. Snart skymtade vi de höga topparna med stora snöfält framför oss.

I hasorna hade vi en stor grupp som gick i samma riktning. De skulle också tälta, men stannade när vi passerat en bäck. Vi fortsatte en bit till innan vi satte upp våra tält.

Karta med vår vandring inritad.
Dag 1: Kläppen–en bit mot Helags fjällstation, 7 kilometer.

Till fjälls igen

Den stora ryggsäcken ska packas och mat ska planeras. I morgon åker Thomas och jag till Härjedalen för att fjällvandra några dagar. Vi ska gå tillsammans med Thomas bror, broderns son och två hundar.

Det står en deg med fyrkornskross, havregryn och sesamfrön på bänken i köket. Av den ska det bli knäckebröd. Sedan ska jag ha med pulversoppa och couscous. Några energikakor med blåbär ska jag också fixa. Det blir tre mål, men jag ska ha fyra mål om dagen. Kanske blir det någon typ av müsli, som jag kan äta med kallt, eller varmt, vatten. Om jag hittar några bär kan jag blanda i det också.

I ryggsäcken ska jag ha liggunderlag, sovsäck, spritkök, varma kläder, och regntäta. Kameran ska med också, så klart. Batteriet är fulladdat och minneskortet tömt.

Trots att jag haft många dagar på mig att fundera och bestämma mig är jag inte klar med packlistan. Jag kommer inte hinna väga allt var för sig, och inte räkna ut energivärdet på maten jag ska äta. Visst kunde det vara bra att veta, men den här gången blir det inte så. Det blir säkert bra ändå.

Jag ska åtminstone försöka anteckna vad jag har med mig och hur bra det var, så jag vet till en annan gång.

Fjällvandring i Oviksfjällen – del 2

På andra sidan bron var stigen tvåspårig, så vi kunde gå sida vid sida, fram till samernas väg. Den kilometern gick fort, och sedan fortsatte vi ganska snabbt upp på fjället.Vi hade tänkt följa en stig – som på kartan var markerad som svårorienterad – upp mot Hosjövalen och vidare mot Glensvalen. Den var ytterst otydlig, men ibland kunde vi ana ett smalt stråk. Det verkade mest vara renar som vandrade där. Vi såg deras spår, och då och då såg vi några renar på avstånd.
Thomas visste om en bra tältplats, där vi skulle bo nästa natt, men det var långt dit så vi skyndade på stegen så gott vi kunde. Det blev dimmigt och vi fick använda kompasserna för att hitta rätt riktning mot Bodfjället.
Men så kom vi i alla fall fram till renvaktarstugorna i västra delen av Gåetiejaevrie, en av Dörrsjöarna. För mig var det ett stort problem att korsa Bielnjienjohke, men som tur var kunde jag byta kängorna mot barfotaskor, så jag kunde vada över.
Med blöta (men inte särskilt kalla) fötter gick jag den sista biten utmed sjön, till tältplatsen mellan sjöarna Gåetiejaevrie och Såålejaevrie. Det visade sig vara ett väldigt fint ställe att bo på, med slät och lagom hård mark som grund.
När dimman hade lättat efter natten kunde vi se till andra sidan. Solen letade sig ner till tältet och vi ägnade oss lugnt åt morgonbestyr.
De gula björkarna och de karga fjällsluttningarna speglades i den blanka sjöytan.
Det var inte särskilt varmt, men tog man på sig alla kläder behövde man inte frysa. Jag mumsade i mig en stärkande frukost och sedan packade vi ihop för vidare vandring.
Vi hade solen i ögonen och följde sjöarna åt sydost. Flera gånger stannade jag för att pusta lite och förundras över allt runt omkring.
Den här dagen var riktigt sommarlik. Vi gick i korta byxor och blev ändå för varma.
Från sjöarna genade vi genom en mjuk myr upp till en stig – sparsamt markerad, men vältrampad och väldigt lätt att följa.
Några renar var lite nyfikna på oss, och kanske vi på dem också.
Mellan Storfjället och Gråhösen hittade Thomas en sjö där han badade. Jag nöjde mig med att titta på. Sedan styrde vi stegen mot Rävkulan, en rund och tydlig höjd i sydvästra delen av Österfjället.
På Österfjällets västra sluttning, en bit ovanför Bastuån, slog jag upp tältet medan solen sjönk ner bakom Falkfångarfjället. Några renar gick nära förbi, som om de ville se att jag gjorde rätt med stänger och linor. De verkade godkänna min uppsättning till slut, och fortsatte lugnt ner mot ån.

Vi kröp ner i sovsäcken (två ihopsatta) och väntade på att den sista vandringsdagen skulle gry.

Fjällvandring i Oviksfjällen – del 1

Vi var ju på väg mot fjällen. Nu kommer fortsättningen.

Dimslöjor lekte mellan dalgångarna nedanför oss när vi tittade ut från tältet på morgonen. Det var dags för den första heldagen med vandring.

Efter morgonsysslorna klättrade vi ytterligare några höjdmeter och kom till en sommarled. Vi såg några sjöar långt bort, och en av de största skulle vi runda. Vi fick en skymt av solen, men det syns visst inte på bilderna.

På vägen ner till skogen roade vi oss bland annat med att byta ryggsäck. Här går jag med Thomas packning, som var något tyngre än min. Det fungerade bra, och det kändes bra att veta att vi skulle kunna bära varandras saker om det skulle behövas. Men efter några kilometer bytte vi tillbaka till våra egna.

Efter några timmars framåtmarsch rastade vi vid sjön Fisköga en stund.

Dimman rullade fram över fjällen och vi friskade upp fötterna med ett svalkande bad.

Den här superfina tallen såg vi efter att ha rundat sjön Saubogen. (Jo, de andra tallarna på bilden är ju också fina, men den stora var liksom finast. Jag hade lust att sätta mig under den en stund, men vi skulle vidare… en annan gång kanske?)

De steniga Imbergen var inte så svårgångna som det ser ut. Hittade man bara de röda markeringarna (som visserligen var gamla och nötta) fanns det ett bra stråk att följa, men jag var tacksam för min vandringsstav (en lagom tung och lång pinne som jag burit med mig från skidbacken).

Efter att ha gått en hel dag utan att se någon annan människa tyckte vi att det var okej att tälta precis intill stigen. Vi hittade en platt yta under en tall, bara några hundra meter från Storån.

I Storån hämtade vi vatten på kvällen. På morgonen utforskade Thomas skogen på andra sidan tältet och upptäckte att det var närmare till den sjö vi rundat strax innan vi valde boplats.

Andra heldagen följde vi Storån västerut. Vi passerade en liten sjö där det växte en fin grästuva på en sten. Det såg lite overkligt ut, som om någon placerat en kruka med gräs där. Vi fortsatte upp mot Hosjön, och jag var lite orolig att vi skulle bli tvungna att vada eller vända tillbaka. Det fanns nämligen ingen bro markerad på våra kartor (varken på den gamla eller nya).

Men över kom vi. Vi lämnade skogen bakom oss och siktade in oss på kalfjället.

Mot fjällen

Mitt i september åkte Thomas och jag till Jämtland för att vandra i Oviksfjällen. Vi tog en omväg förbi Brunflo, men sedan skyndade vi vidare mot fjällen.

Från Brunflo åkte vi till Isön, och därifrån färja över Storsjön till Norderön och vidare till Håkansta. Vi hade tur och kom precis i lagom tid till färjan, som gick en gång i halvtimmen. På resan över till Norderön såg vi fjällen långt bort.

Eftermiddagssolen värmde och sjöytan låg blank. Vi fortsatte vår resa via Hallen, där vi svängde upp mot vårt mål: Bydalen.

Vägen slingrade sig fram genom gulnande björkskog och snart skådade vi fjäll igen. Drommen reste sig som en gigantisk kulle bland tusentals träd.

Bilen fick stå nedanför en skidbacke. Vi bytte snabbt våra reskläder mot kängor och vandrarutstyrsel. Ryggsäckar på och så började vi gå. Den första etappen skulle bli kort. Den gick ut på att hitta en hyfsad tältplats så snart som möjligt, eftersom kvällen närmade sig.

Vi följde en grusväg upp i backen och hittade en ganska platt plats att slå upp tältet på. Med mörkret som fiende kunde vi inte vara hur kräsna som helst, så vi fick låta nöja oss med boende en bit från lifterna. Marken visade sig luta något, när vi lagt oss ner, men det fick duga.

Jag lagade kvällsmat i fullmånens sken. Sedan kröp vi ner i vår ihopkopplade sovsäck för att vila upp oss till den kommande vandringen.