Ett långpass till björkarna

En tisdag i mitten av april sprang jag ett långpass bort till Åmåsäng. Det är en ganska lagom tur dit och hem igen. Jag följer norra delen av Siljan så gott det går, på cykel- och gångvägar.

Badplatsen badade i solsken. Hit kanske jag ska ta en cykeltur i sommar.

Det är något visst med björkar om våren, innan löven slår ut. Kanske är det lövskogens ljus och de uppåtsträvande stammarna som lockar mig.

Jag trippade ut på skaren och såg en skidåkare staka sig fram ute på isen.

Där borta, bakom tallarna, på andra sidan sjön ligger hemma.

Jag tog samma väg tillbaka och kikade ner till min närmsta badplats, vid Sanda. Där var snön djup, och en liten ö hade dykt upp mitt i den kalla viken där Österdalälven flyter. Den där andra ön, Sandholmen, är en plats som jag gärna vill besöka någon gång.

Annonser

På gång igen

edij_160313_bjorkar600x400

Sedan några dagar är jag frisk och igång som vanligt igen. Det känns väldigt skönt. Hittills har det bara blivit två distanspass, men jag har planerat för mer träning. Det blir mest löpning, för det är smidigt och passar mig. Men jag ska utöka med orientering, cykling och eventuellt rullskidåkning så småningom. Utöver det behöver jag få in mer gympa och styrka. Eftersom jag inte har åkt särskilt mycket skidor i vinter saknar jag en del styrka i rygg och armar, men det ska det bli mer av snart.

Det första löppasset tog jag det väldigt lugnt, men benen var lätta och stundvis kändes det som jag svävade fram. I dag gick det inte lika lätt. Jag sprang långpass genom stan, förbi Saxnäs, Utmeland och Klockarhagen bort till Åmåsäng, en badplats på andra sidan Siljans vik. På vägen dit kände jag mig matt, men krafterna kom tillbaka när jag fick se Thomas komma cyklande efter mig. Vi tog sällskap en stund, sedan cyklade han före hem för att göra pannkaka.

Frostglitter

Det har blivit kallare igen. Marken är frusen, och i morse när jag tittade ut var det lite vitt av frost. Solen sken, och jag tyckte att det passade bra med ett långpass efter frukost.

Jag sprang upp till bygdegården i Färnäs för att därifrån springa Färnästolvan, ett spår som jag inte sprungit på ett bra tag nu. Spåret följer mest smala stigar som slingrar sig genom skogen. Vid varje kilometer sitter en skylt, och dessutom finns det skyltar med myrar och backar namngivna, på lokalt mål. Till exempel passerar man Nimöri (Nymyren), Ortjännbåkkan (Ortjärnsbacken). Och man springer en bit på Kvännvejen (Kvarnvägen).

På ett ställe, när jag sprang i motsol, glittrade det i blåbärsris och mossa. Solen var gyllene och lyste genom frosten, som blänkte i små prickar av rött, blått och grönt. Det var underbart vackert och bland det finaste jag sett. Långt bättre än allt julpynt.

Lite längre fram hördes motorsågar och det doftade avverkad gran. När jag närmade mig niokilometersskylten såg jag mig själv en bit fram på stigen. Eller någon som påminde om mig; det var riktigt likt, om jag hade tagit den röda mössan – men i dag hade jag en ljusblå. Det brukar oftast vara tomt på andra löpare när och där jag springer, så det kändes roligt se någon. Efter några kort hälsningsord fortsatte jag i snabbare fart än tidigare. Det vore ju retligt att bli omsprungen, när jag hade sprungit om.

När jag var nästan hemma visade klockan en timme och trettionio minuter. Då sprang jag ett varv runt huset, så det blev hundra minuter.

Långt, långsamt och länge

Mitt på dagen, när det är som ljusast, sprang jag i väg i lugn takt. Det var en sådan dag då stegen kändes lätta och mjuka. När jag passerade tre kilometer på en av mina rundor stämde jag av med klockan för att se om tempot var rätt. Arton minuter, perfekt. Det var ett långpass jag var ute efter, och då ska det inte gå för fort. Mitt mål var att hålla runt sex minuter per kilometer.

Jag fortsatte, men vid fem kilometer, var jag något för snabb. Mellan tre och fem kilometer är det svag stigning, och jag har lätt för att dra upp tempot när det går uppför. Jag utökade min vanliga runda genom att springa runt ett kvarter där jag väldigt sällan är. Jag spanade in de olika husen och fortsatte, i lagom tempo, mot elljusspåret. Det var sig inte likt. Jag kände knappt igen mig nu när stora områden med skog har avverkats.

Här och var på stigen stod vatten efter de senaste dagarnas regn, och det gick inte att undvika att bli blöt om fötterna. Men kylan av vattnet försvann fort och de tunna ullsockarna värmde skönt. Ibland fick jag hålla tillbaka så jag inte sprang för fort. Det kändes fantastiskt att faktiskt behöva göra det, då vet jag att jag har mer att ge.

Där elljusspåret börjar, eller slutar, vände jag och följde en tre kilometer lång runda med röda prickar. Efter slingrande stigar kom jag ut på den raka vägen där min vanligaste löprunda går, och då vände jag hemåt. Men klockan verkade gå väldigt långsamt, och då saktade jag in ännu mer. Jag hade ju slut på idéer och ville hem, men samtidigt komma upp i nittio minuter. Det känns som en minimumgräns för ett långpass.

Jag hade visst dålig tidsuppfattning, och lyckades få ihop nästan tre minuter extra. Någon annan gång ska jag försöka komma upp i två timmar, men då måste jag ha en bra plan. Kanske en slinga på fem kilometer, som jag kan springa flera varv. Då kan jag avbryta när det passar. Att ha lång väg hem när man inte orkar mer är ingen dröm precis.

Långa raka vägar

I går sprang jag hemifrån med målet att springa långt och länge. Var jag skulle springa kunde jag inte bestämma, men jag började med att följa järnvägen.

Jag fortsatte på rundan jag brukar springa runt Färnäs, men när jag brukar svänga efter runt fem kilometer fortsatte jag söderut. Det är en grusväg med långa raksträckor. Det var år sedan jag var där förut. Jag har cyklat där några gånger, men mindes inte vägen helt.

Raka vägar är egentligen inget jag föredrar för längre löpning. Jag tappar så lätt farten, och faller in i något slags loj lunk. Men den här gången var farten inte så viktig, även om jag faktiskt lyckades hålla ett ganska bra tempo.

Vägen svängde, korsade järnvägen och jag fortsatte jag rakt fram. Några omblommande ängsklockor nickade i skogskanten, och lövträden lyste gula. Luften var frisk, men något syrlig. Jag var osäker på om jag valt rätt väg, men snart närmade jag mig nästa by, Nusnäs. Några kor stod i en hage. Husen tätnade och jag såg en del av byn innan jag vände för att återvända hem.

När jag väl vänt fick jag nya krafter. Nu visste jag vägen, och skulle nog orka hem. När jag åter kom till vägskälet där jag fortsatt söderut valde jag en annan väg hemåt. Det är en drygt kilometerlång rak väg med åkrar på båda sidor. Där mötte jag en annan löpare, och då ökade jag stegens takt något.

Klockan tickade, men det var några minuter kvar till nittio när jag bara hade en bit kvar hem. Då sprang jag en liten extra sväng, för att nå ”långpass”-gränsen. Rundan blev 16–17 kilometer.