Onsdag den 23 september
När jag öppnade tältet på morgonen rullade stråk av dimma bortåt Stor-Stensjön. Det såg ut som hotande regnmoln i söder, men de drog västerut och där vi gick sken solen.
Jag passade på att torka mina vadarskor hängande på ryggsäcken medan vi gick. När vi stannade för energipåfyllning vid i en bubblande bäck tvättade jag mina trosor. De torkade fort av vind och värme.
Vi gick längs med Åbervattnets södra sida, och gick ut på en fin strand. Det var nästan så jag blev badsugen, men bara nästan. En varmare dag hade jag inte tvekat.
I sluttningen upp mot Mehkene gick Thomas över ett vattenfall. Jag tog en säkrare väg över bäcken. Himlen var mörk i väster, på andra sidan bergen. Det var dit vi var på väg. På väg uppför föll dagens första regndroppar, och vi tog raskt på oss regnkläder. Eftersom vi skulle fortsätta uppför, hade vi bara tunna kläder under.
Vi kom till en klyfta mellan två branta bergstoppar. Där vi skulle gå, bland svarta stenar, låg ett tjockt flak med snö. Renarnas spår ledde vidare, och vi följde dem. Men då kom vi till en återvändsgränd. Där snön tog slut fanns en stor vattensamling, för djup för att gå i, och på sidorna var bergväggarna höga och raka. På andra sidan vattnet låg gigantiska klippblock och nedrasade stenar. Till vänster om oss ledde en smal springa uppför. Kanske kunde vi ta oss uppför där? Jo, vi testar, tänkte jag. Annars måste vi ju vända helt om.
Jag klättrade först. Vinden tog tag i min ryggsäck, och jag höll mig tätt mot berget. Thomas kom efter. Regnet slog mot våra ansikten medan vi fortsatte i riktning mot Svenskådalens naturreservat och sjön Stor-Burvattnet. Sjö efter sjö låg framför oss, och när jag trodde att det inte skulle komma fler sjöar dök det upp ännu fler. Vi gick höger om de flesta.
Till slut fann vi en plätt där vi kunde tälta. Vi var blöta och kalla, men när tältet väl var uppe och vi kunde krypa in och skydda oss mot vinden kändes det bra. Här kunde vi bo.
Innan vi sa god natt ändrade vi vår plan att gå runt Stor-Burvattnet. Det kändes som att det skulle bli för långt, och det var för ovisst med passagerna av bäckarna. Vattenflödet var rikt efter regnandet, som bara fortsatte. Nu ville vi ner från fjället.
Jag har blivit bortskämd med massor av fina vinterdagar den senaste tiden. Det bästa är att gå ut en stund mitt på dagen, sticka näsan i vädret och njuta av allt runt omkring.
Något av det finaste är ridåer av björkar. Även om jag inte gör det särskilt ofta, tycker jag mycket om att bara gå omkring och umgås med träden, utan att prata.
Jag tittar upp på de spretande grenarna, och fantiserar om hur knopparna snart kommer att växa och spricka ut i skir grönska.
Den här vintern har haft mycket av allt. Det har varit rysligt kallt, men även flera plusgrader. Det har snöat, snön har smält och det har blivit kallt igen. Jag tror inte att jag varit med om så många hala dagar tidigare, men heller inte så många dagar med gnistrande snö. Det är makalöst fint när snökristallerna skimrar i rött, grönt och blått.
Talgoxar och blåmesar kvittrar, och tycks vänta på våren. Det gör jag också, men låt den komma långsamt.
Vill du veta varför vi kallar mossen för sovsäcken? Jo, det kommer av en karta från 1984. Då liknade mossen – som ligger strax söder om Södra Fåsjön – nämligen en sovsäck av mumiemodell. Nu, efter mer än trettio år har den opasserbara sankmarken (det blå- och vitrandiga) växt igen och blivit tuvig mossmark. Det var sovsäckens öppning som jag åkte skridskor på.
En dag i juni 