Tältande i snö

I slutet av oktober åkte vi traditionsenligt till Småland för att delta i orienteringsstafetten Smålandskavlen. Thomas och jag hade varsin sträcka i ett lag i den öppna klassen.

Den tiden på året är det alltid svårt att veta om man ska ha vinterdäck eller inte. Vi hade sommardäcken kvar på bilen. Det var minusgrader när vi åkte hemifrån, men vägarna var inte särskilt hala. När vi hade kommit ner till Småland snöade det. Jag oroade mig för att något skulle hända, men Thomas verkade lugn och allt gick bra på vägarna. Vi kom fram till Asa, där årets tävlingar skulle avgöras.

Vi hade gott om tid att sätta upp tältet och bekanta oss med omgivningarna. Men plötsligt var det dags för mig att byta om. Jag skulle springa den första av två nattsträckor, och fick bråttom att ta på pannlampan och värma upp.

Jag hade tränat nattorientering en gång hemma veckan innan, men annars hade jag haft ett långt uppehåll med just den grenen av sporten. Det finns en tjusning (eller egentligen många) med att springa orientering på natten, men det är så mycket enklare att göra det på dagen. Och jag föredrar det enkla.

Jag sprang iväg i masstarten med alla andra lag i den öppna klassen och damklassen. De första kontrollerna gick bra. Jag fokuserade på att hålla koll på var jag var, samtidigt som jag hängde med i något av en klunga. Efter halva banan tappade jag bort mig. Oj, så dumt. Var var jag? Var var mossen? Var var sänkan? När visste jag senast var jag var? Andra sprang hit och dit, lampor lyste upp på avstånd, det fanns spår i snön. Jag försökte läsa in mig, och till slut lyckades jag med det. Över fem minuter senare kunde jag fortsätta till nästa kontroll.

Resten av banan gick bra. Jag växlade över till nästa nattsträcka, och gick till utomhusduschen. Det var snålt med vatten, och inte särskilt varmt heller, men det dög fint. Jag åt lite kvällsmat och sedan kurade vi ihop oss i tältet.

Andra gick utanför. Vi hörde dem avlägsna sig. Speakern slutade prata och musiken tystnade. Någon av arrangörerna gick fram och tillbaka på arenan en bit bort. Hans harklande hördes tydligt genom den tunna tältduken. Men snart lämnade även han tävlingsplatsen. Jag kunde ändå inte somna, utan låg och skrämde upp mig av alla ljud utanför. Lät det inte som ett vildsvin?


Några timmars sömn fick jag nog ändå. Natten var kall, men jag hade det varmt och skönt i sovsäcken. Tältduken var täckt med ett lager frost när vi vaknade. Det var dags för Thomas att springa den första dagsträckan. Han gjorde sig redo, och jag kokade varmt vatten till frukosten.

Thomas sprang bra på sin sträcka, och växlade över till löparen på den näst sista sträckan.

Vårt lag sprang bra. Jag hade den sämsta placeringen, och sedan klättrade de andra fyra uppåt i resultatlistan – några snäpp för varje sträcka. Slutresultatet blev en tolfteplacering bland 41 lag.

Annonser

Soliga promenader

edij_170215_02promenad_600x400Jag har blivit bortskämd med massor av fina vinterdagar den senaste tiden. Det bästa är att gå ut en stund mitt på dagen, sticka näsan i vädret och njuta av allt runt omkring.
edij_170215_01promenad_600x400Något av det finaste är ridåer av björkar. Även om jag inte gör det särskilt ofta, tycker jag mycket om att bara gå omkring och umgås med träden, utan att prata.
edij_170215_03promenad_600x400Jag tittar upp på de spretande grenarna, och fantiserar om hur knopparna snart kommer att växa och spricka ut i skir grönska.
edij_170215_04promenad_600x400Den här vintern har haft mycket av allt. Det har varit rysligt kallt, men även flera plusgrader. Det har snöat, snön har smält och det har blivit kallt igen. Jag tror inte att jag varit med om så många hala dagar tidigare, men heller inte så många dagar med gnistrande snö. Det är makalöst fint när snökristallerna skimrar i rött, grönt och blått.
edij_170215_05promenad_600x400Talgoxar och blåmesar kvittrar, och tycks vänta på våren. Det gör jag också, men låt den komma långsamt.

Första skidturen

I dag blev det äntligen av – den första turen på skidorna för vintern. Vilken frihet det var att staka fram i spåren (även om det bitvis var jobbigt) och susa nerför backarna. Jag passade på att åka medan det ännu var ljust, och fick faktiskt njuta av en del solsken medan jag åkte i Vasaloppsspåret, längre och längre från stan. En bit efter fyrakilometersskylten (fyra kilometer från Vasaloppsmålet) slutade snöbädden, så då vände jag tillbaka. Nu ser jag fram emot mer skidåkning.

Skridskoåkning på sovsäcken

edij_161120_skogspromenad600x400

Den här söndagen åkte Thomas och jag till en av våra favoritskogar, en bit nordost om Mora. Vi lämnade barmarken i stan och kom snart upp på nivåer där det låg en del snö kvar. Planen var att gå till en flack grop, som vi gick förbi för nästan precis två år sedan.

edij_141125_is640x427

Då var gropen fylld med vatten, och täckt med en tunn ishinna. Jag fantiserade då om hur det skulle vara att susa fram på skridskor där, mellan tallarna.

edij_161120_gropen600x400

När vi kom fram dit i dag var gropen full med ett tjockt lager snö, utan någon is under. Men vi gav inte upp, utan fortsatte vår jakt efter is.

edij_161120_kristin600x400

Och vi hittade faktiskt en fläck med fruset vatten, vid en mosse som vi kallar sovsäcken. Jag var tveksam, och Thomas försökte övertyga mig om att isen skulle hålla även för mig genom att vandra runt på den, när jag oroligt tittade på. Efter en stund lyckades han och jag plockade fram halvrören och spände remmarna över kängorna.

edij_161120_halvror600x400

Förra veckan fyndade jag dessa halvrör på Återbruket (kommunens butik där saker som allmänheten skänkt säljs till mycket rimliga priser – en av mina favoritaffärer i Mora).

Innan vi åkte till skogen hjälpte Thomas mig att lossa muttrarna, som höll skänklarna på plats, och gjorde skridskorna så breda som möjligt. Jag testade dem på kängorna, och de passade alldeles perfekt. Hade kängorna varit något bredare hade de inte passat. Tänk vilken tur!

edij_161120_2kristin600x400

Det här blev premiäråkningen med mina nya skridskor. De första skären var något vingliga, men snart blev min åkstil något bättre. Jag måste ge skridskorna, och min åkförmåga, fler chanser känner jag. Det här var förhoppningsvis inte vinterns enda åktur.

edij_161120_kristin400x400

edij_161120_sovsack400x400Vill du veta varför vi kallar mossen för sovsäcken? Jo, det kommer av en karta från 1984. Då liknade mossen – som ligger strax söder om Södra Fåsjön – nämligen en sovsäck av mumiemodell. Nu, efter mer än trettio år har den opasserbara sankmarken (det blå- och vitrandiga) växt igen och blivit tuvig mossmark. Det var sovsäckens öppning som jag åkte skridskor på.

Mer från (nästan) samma ställe:
Vår promenad för två år sedan
Södra Fåsjön i december 2014

Cykeltur i snö

Solen strålade över den nyfallna snön på förmiddagen. Jag frågade Thomas om vi skulle cykla i dag. Jo, det tyckte han att vi skulle.

Turen gick in mot stan, nästan samma väg som när jag sprang ”Broarna runt”. Jag hade inte riktigt tänkt på att det snöat en decimeter sedan jag sprang där. Det var bitvis plogat, och där gick det bra att cykla. men ibland var snölagret var några centimeter tjockt och då slirade däcken.

På cykelvägen mot Selja och Långlet kunde vi cykla i breda däckspår, eller där snön var orörd. Det var ungefär lika svårt vad man än valde. Då och då gled cykeln åt sidan, så jag fick sätta ena foten i marken för att styra rätt. Det kom en massa små ord från mig (osch, oj, iii, åhh) när jag kände att jag tappade balansen.

Mitt grepp runt styret var så hårt att jag blev skakig. Det gick inte att slappna av särskilt långa stunder, och jag trodde att gränsen för vad jag skulle klara av skulle passeras. Men samtidigt var det väldigt roligt att cykla i snön. Solen och de två plusgraderna värmde skönt, och sällskapet gick det inte att klaga på.

Vi cyklade till Eldris. På vägen dit mötte vi flertalet bilar med takboxar. Mellan tallarna skymtade skidåkare med olika åkteknik. Strax innan kontrollstugan vände vi för att ta en annan väg hem. Vi följde skoterspår och kom tillbaka till Långlet. Därifrån cyklade vi samma väg som jag sprang häromdagen: mot Östnor och Öna för att sedan komma tillbaka till stan. Det kom ett lätt snöfall och blåste lite motvind slutet. Väl hemma var vi både trötta och hungriga.

Stunder i solen

edij_160215_kollage600x667
Det blev en lagom lugn och skön söndag. Jag gick en promenad vid kvarteren närmast sjön, rensade en låda med papper och sprang en kort runda i närområdet. Snön knarrade under skosulorna, två talgoxar kvittrade i björkarna och jag lyfte ansiktet mot solen och njöt av det fina vintervädret.

I dag hade jag några ärenden i stan, och tog vägen förbi badplatsen. Där glittrade snön i alla möjliga färger och jag kunde stått där hur länge som helst och förundrats över det vackra, om det inte hade varit så kallt om näsan. Med håret vitt av frost fortsatte jag in till stan och hälsade på Thomas en stund.

Ibland vill jag bara att vintern ska vara över så det blir vår, men sådana här dagar med solsken, frost, snö och kyla är jag riktigt förtjust och hur nöjd som helst.