Från snö till vår


Ett av de första vårtecknen: Den andra dagen i april blommade hästhov nere vid sjön. Det gladde mig att se de små gula solarna sträva upp mot den stora solen.


Några dagar senare låg snön tjock över marken och på den is som ännu inte smält. Temperaturen sjönk och våren kändes med ens enormt långt bort.

Snön låg kvar när Thomas och jag ytterligare några dagar senare åkte till våra föräldrar i Småland. Ganska snart kunde vi se barmark utanför tågfönstret. Vi närmade oss våren!


Först kom vi till mina föräldrar. Där kunde vi traska omkring på efterlängtad barmark. Vi gick en kvällspromenad i skogen alla fyra. Å, vad det kändes skönt att kunna gå i skogen igen. Solen sjönk, och mamma speglade sig i en källa.

Annonser

Vårvinterdagar

Redan i början av februari var det lite vårkänsla i luften.

Solen tycktes långt bort, men värmde ändå lite. Den piggade upp desto mer.

Snön smälte runt tallarna nere vid stranden.

Och is hängde som prismor i björkgrenarna.

Några vinterglimtar

Så här såg vägen ut ner till sjön i december. Nu är träden till vänster nersågade, och vi har därmed fått ännu mer sjöutsikt från vårt fönster.

Den röda anoraken, som jag köpte begagnad i början av vintern, blev en favorit. Sedan hittade jag en liknande modell i blå färg till ett orimligt billigt pris. Då kunde jag inte låta bli att köpa den, och det har jag inte ångrat. Den har värmt mig hela vintern, alla de dagar jag inte haft den röda. Det är så bra klimat i den, och det täta tyget skyddar mot vinden. När det är extra kallt får det plats en dunväst under.

Ett gångstråk mellan åkrarna i Färnäs.

Glittrande snö. Den här vintern har bjudit på många glittriga dagar.

Varma, sköna kängor som följt med mig under vintern.

Lågt stående sol i slutet av förra året.

Nyanser av himmel, soldis, is, öppet vatten och snö.

Tältande i snö

I slutet av oktober åkte vi traditionsenligt till Småland för att delta i orienteringsstafetten Smålandskavlen. Thomas och jag hade varsin sträcka i ett lag i den öppna klassen.

Den tiden på året är det alltid svårt att veta om man ska ha vinterdäck eller inte. Vi hade sommardäcken kvar på bilen. Det var minusgrader när vi åkte hemifrån, men vägarna var inte särskilt hala. När vi hade kommit ner till Småland snöade det. Jag oroade mig för att något skulle hända, men Thomas verkade lugn och allt gick bra på vägarna. Vi kom fram till Asa, där årets tävlingar skulle avgöras.

Vi hade gott om tid att sätta upp tältet och bekanta oss med omgivningarna. Men plötsligt var det dags för mig att byta om. Jag skulle springa den första av två nattsträckor, och fick bråttom att ta på pannlampan och värma upp.

Jag hade tränat nattorientering en gång hemma veckan innan, men annars hade jag haft ett långt uppehåll med just den grenen av sporten. Det finns en tjusning (eller egentligen många) med att springa orientering på natten, men det är så mycket enklare att göra det på dagen. Och jag föredrar det enkla.

Jag sprang iväg i masstarten med alla andra lag i den öppna klassen och damklassen. De första kontrollerna gick bra. Jag fokuserade på att hålla koll på var jag var, samtidigt som jag hängde med i något av en klunga. Efter halva banan tappade jag bort mig. Oj, så dumt. Var var jag? Var var mossen? Var var sänkan? När visste jag senast var jag var? Andra sprang hit och dit, lampor lyste upp på avstånd, det fanns spår i snön. Jag försökte läsa in mig, och till slut lyckades jag med det. Över fem minuter senare kunde jag fortsätta till nästa kontroll.

Resten av banan gick bra. Jag växlade över till nästa nattsträcka, och gick till utomhusduschen. Det var snålt med vatten, och inte särskilt varmt heller, men det dög fint. Jag åt lite kvällsmat och sedan kurade vi ihop oss i tältet.

Andra gick utanför. Vi hörde dem avlägsna sig. Speakern slutade prata och musiken tystnade. Någon av arrangörerna gick fram och tillbaka på arenan en bit bort. Hans harklande hördes tydligt genom den tunna tältduken. Men snart lämnade även han tävlingsplatsen. Jag kunde ändå inte somna, utan låg och skrämde upp mig av alla ljud utanför. Lät det inte som ett vildsvin?


Några timmars sömn fick jag nog ändå. Natten var kall, men jag hade det varmt och skönt i sovsäcken. Tältduken var täckt med ett lager frost när vi vaknade. Det var dags för Thomas att springa den första dagsträckan. Han gjorde sig redo, och jag kokade varmt vatten till frukosten.

Thomas sprang bra på sin sträcka, och växlade över till löparen på den näst sista sträckan.

Vårt lag sprang bra. Jag hade den sämsta placeringen, och sedan klättrade de andra fyra uppåt i resultatlistan – några snäpp för varje sträcka. Slutresultatet blev en tolfteplacering bland 41 lag.

Soliga promenader

edij_170215_02promenad_600x400Jag har blivit bortskämd med massor av fina vinterdagar den senaste tiden. Det bästa är att gå ut en stund mitt på dagen, sticka näsan i vädret och njuta av allt runt omkring.
edij_170215_01promenad_600x400Något av det finaste är ridåer av björkar. Även om jag inte gör det särskilt ofta, tycker jag mycket om att bara gå omkring och umgås med träden, utan att prata.
edij_170215_03promenad_600x400Jag tittar upp på de spretande grenarna, och fantiserar om hur knopparna snart kommer att växa och spricka ut i skir grönska.
edij_170215_04promenad_600x400Den här vintern har haft mycket av allt. Det har varit rysligt kallt, men även flera plusgrader. Det har snöat, snön har smält och det har blivit kallt igen. Jag tror inte att jag varit med om så många hala dagar tidigare, men heller inte så många dagar med gnistrande snö. Det är makalöst fint när snökristallerna skimrar i rött, grönt och blått.
edij_170215_05promenad_600x400Talgoxar och blåmesar kvittrar, och tycks vänta på våren. Det gör jag också, men låt den komma långsamt.

Första skidturen

I dag blev det äntligen av – den första turen på skidorna för vintern. Vilken frihet det var att staka fram i spåren (även om det bitvis var jobbigt) och susa nerför backarna. Jag passade på att åka medan det ännu var ljust, och fick faktiskt njuta av en del solsken medan jag åkte i Vasaloppsspåret, längre och längre från stan. En bit efter fyrakilometersskylten (fyra kilometer från Vasaloppsmålet) slutade snöbädden, så då vände jag tillbaka. Nu ser jag fram emot mer skidåkning.